Mars 14, 2011. Den estniska kulturen har bevarats.

 

I dag är det allmän flaggdag i Estland. Det är Emakeelepäev, modersmålets dag. Hela dagen är det program i radion om språket. Det diskuteras och förklaras och t.o.m utlandsester intervjuas om deras användande av det estniska språket. Hur många av tredje generationens utlandsester kan tala språket? Naturligtvis ska man fira segern för sitt eget språk i det här landet. Så många gånger som övermakten försökt utrota det och allt annat som kan kallas estniskt. Förryskningsförsök har pågått under tsartiden och framför allt under sovjettiden. Men den estniska kulturen har bevarats. Är det viktigt? Vad betyder en liten kultur i en stor värld? Till och med tsar Peter ville förändra den ryska kulturen till att bli mer europeisk, och numera vet alla att den sovjetiska kulturen var en katastrof. Den innebar inget annat är en avhumanisering av samhället. Det är verkligen inget att eftersträva. Vi som fortfarande lever kan glädja oss åt att den kulturen inte blev den dominerande i världen. Vi måste alla vara rädda om den mänsklighet och förståelse för att vi alla är olika som fortfarande finns. Esterna har aldrig tvingat sin kultur eller sitt språk på andra människor, däremot anser de att den som väljer att bo i landet ska kunna språket och förstå den estniska kulturen hjälpligt för att alla ska kunna leva i fred och lugn med varandra. De har sett motsatsen, och kan värdera det livet. De är experter.
Hur skulle vi handla om främmande människor flyttade in i våra hem och krävde att deras sätt att leva skulle följas. Varför dömde domstolen i Gävle (?) inte den man som mördat en dotter för mord? Varför menade domaren att det "tillhörde deras kultur" att döda döttrar för deras egen heders skull? Ska vi ändra vår kultur efter de kulturreglerna?
Är esternas kultur oförstörd efter sovjettiden? Naturligtvis inte. Alla utsattes för en form av hjärntvätt när de skulle glömma sina liv i det fria landet. "Så bra människor som vi var då, det kommer det dröja länge tills vi blir igen." sa bananförsäljerskan, som var läkare under frihetstiden men inte fick arbeta i sitt yrke,  vid Viru Väljak i Tallinn i början på 1990-talet när hon intervjuades av Lasse Holmqvist i svensk TV. Fortfarande efter nästan 20 år går den äldre mannen till en kommunal makthavare med en flaska whiskey när han vill ha ett arbete utfört. Eller betalar läkaren mycket pengar för att bli väl behandlad. Det måste bort, och det är på väg bort. Den ene mutade mannen efter den andre avslöjas som brottsling, och ändå handlar de "bara" om ett de gör som alla gjorde under sovjettiden, när det bara var varor som räknades. Rubler betydde inget eftersom det inte fanns något att köpa, dollar däremot var viktigt eftersom man kunde köpa olika saker för dem i "valutaaffärerna" som egentligen endast var öppna för partimedlemmar dock.

...

Kanske viktigast av allt: Våren har kommit på riktigt i dag! Massor av snö ligger fortfarande kvar, snövallarna är höga; men solen skiner så varm på oss. Skuggorna avtecknar sig i den blixtrande snön. Nu rinner snön av taken på de sista snötäckta husen. Våra små bergstallar har länge tryckts ner under snön. Nu ser jag toppen av en, och sakta, sakta visar sig en annan som en lite grön fläck. Snart hoppas jag att jag får jag se om alla klarat sig i mörkret i vinter. Det var 24 grader på balkongen, nu när solen är på väg ner är det 9 grader.

...
Nu vet jag ett bra sätt hur ,man ska flytta alla böckerna från en byggnad till en annan om man har ett bibliotek. Man ska göra som de gjorde i Haapsalu. De inbjöd alla låntagare att vara med. Ställde upp alla i en lång rad mellan de två byggnaderna, och sen "langade" man böckerna. Alla böcker kom fram i rätt ordning när de ställdes in på de nya hyllorna. Och alla hade dessutom roligt. En bra idé.

...

Den store estniske författaren, konstnären och politikern Heinz Valk har gett ut sin andra bok om sin uppväxt i Estland. Han föddes i ett fritt land 1936 där man kunde fira jul som man ville, man kunde prata och skratta utan att andra brydde sig om det och man kunde sjunga vilka sånger man ville. Ingen förälder försvann plötsligt till Sibirien, och föräldrarna arbetade i yrken de själva valt.
Sedan kom den helt otroliga tiden under Sovjet. Pappan dog tidigt och mamman arbetade på en kolchos. Hon fick nästan ingen lön, så en dag svimmade Heinz i skolan av svält, men ingen gjorde något för att hjälpa honom. Sedan gällde det att hitta på något sätt att få in lite pengar. Han hade sparat samlarbilder på "lättklädda" damer, s.k. franska kort. Aldrig kunde han tro att intresset för dem var så stort! Det gav verkligen lite pengar till mat.



Heinz Valk och hans hustru Maarika på väg att hälsa på presidenten och hans fru.
Trackback
RSS 2.0