.

Det är intressant att följa diskussionerna om EU och Euron. I Europa har man arbetat hårt på en utvidgning. Naturligtvis. En utvidgning ger Unionen större makt och betydelse i världen. Och vår kultur ska breda ut sig. Vad man inte beaktar är att vi européer tillhör så många olika kulturer. Vilket betyder att vi ser så olika på saker och ting. Det som är uppenbart olika, det ser vi: svårigheten ligger i det som inte är uppenbart. Ett exempel:

 

Estland.

 

Landet ingick i Sovjetunionen där makten spred den nya kulturen över sin jättekontinent. Alla människor skulle förändras och lära sig tänka på ett, och endast ett, sätt. Det var grymt och fullkomligt hänsynslöst. Jag tror att de flesta numera håller med mig. Varför höll det inte? Varför bröts Sovjetunionen ned? Alla levde två olika liv. Ett yttre där man underordnade sig makten, ett inre där man försökte behålla sin egen identitet. Svårigheten var att man inte ens vågade tala med sina barn om det andra, det fria livet. Några vågade, men det var med stor risk. Man valde inte yrke efter intresse utan efter vad som fanns. Eller som Hanno: man valde med tanke på vad som var minst farligt. Hade han valt efter intresse, då hade han blivit historiker och antagligen professor. Han blev istället spritingenjör. Helt opolitiskt. Men i utbildningen fick de tentera varje år i kommunism och Lenin.

 

Någonstans i ryggraden behöll de ändå sina kunskaper om ett europeiskt liv. Faktum är, att deras kultur var så stark att de lyckades bevara den trots sovjetiska försök att krossa alla smånationers särarter. När Sovjet föll då hade de redan arbetat för sitt eget land (se t.ex.16 - 26 nov. 2010 Rein Otsason), men de kunde också hälsa utlandsesterna välkomna, de som kom för att hjälpa dem på fötter igen. Det var inga främlingar som sökte sig tillbaka. Alla förstod varandra fortfarande. Naturligtvis fanns det problem, men inga allvarligare än att man löste dem. Den ende som inte klarade av att stanna i Estland var ÖB som såg vilket hårt arbete som låg framför honom som ÖB. Han skulle vara tvungen att helt förändra militärernas inhumana, djuriska beteenden. Han var för gammal för det. Annars gick det bra, och som vi vet är nuvarande presidenten född i Sverige och uppväxt i USA.

 

Jag tycker det är intressant att se, att trots att de snabbt har lärt sig det västerländska sättet att leva och roa sig (på söndagsförmiddagarna t.ex. ger estnisk TV tyvärr bara Disneyfilmer). Trots det återkommer de alltid till den estniska kulturen. Estniska sång- och dansfester, estnisk teater, folklore. Hela tiden.

 

Vad har det då med EU att göra? Jo, alla de nya länderna har inte haft det så lätt att ta in den europeiska kulturen. Polen har inte haft samma utveckling under historiens gång. Jag har berättat om det när jag skrev om K A Abrahamssons bok om Polen. (5-7 och 15 okt 2011).

 

Polen är ett av Europas folkrikaste länder. Landet kräver sin plats i EU. Just nu är de ordförandeland. Ges de möjligheten? Frankrike och Tyskland motsätter sig.

 

Slovakien, Slovenien och de andra länderna från öst som blivit medlemmar har också annan kultur. För att inte nämna Ukraina, Georgien och Turkiet som vill in. Hur ska EU hantera skillnaderna? Om man säger något i EU uppfattas meddelandet olika beroende vilken kultur man tillhör. Så är det med alla ”sanningar”: man ser det man förstår, och förstår inte alltid vad andra ser. Finns det någon i EU som arbetar med den kunskapen. Det handlar inte om att ordagrant översätta allt som sägs, det handlar också om att översätta det så, att det förstås på ”rätt” sätt, på det sättet talaren tänkt sig.

 

Vad jag vill komma fram till är, att jag tror att det behövs en speciell avdelning med en egen kommissionär som kan arbeta med kulturella skillnader.

 

Egentligen skriver jag detta med utgångspunkt i en ”under strecket-” artikel i SvD i dag.

 

Maria Engström skriver om Eurasien: ”Imperiedröm ger luft åt nykonservatism.”

 

Tankarna om ett nytt imperium, ett Super-Ryssland, växer sig allt starkare. Rörelsens främste profet, Alexander Dugin, spelar på storryska strängar där kristen metafysik och antiliberalism anger tonen. Och där konflikten med väst antar apokalyptiska dimensioner.

 

Alexander Dugin.

Den ledande teoretikern inom den ryska nykonservatismen är filosofen, politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin (född 1962), vars namn i Ryssland är synonymt med ordet Eurasien. Dugins vision av Ryssland som euroasiatiska imperiet och inte en nationalstat har varit populär hos Kremls ideologer under hela 2000-talet och anses vara passande för framtiden eftersom de mest utvecklade nationalstaterna är på väg att transformeras till större enheter. I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” (2007) skriver Dugin:

 

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

 

Här kan man börja oroa sig. Var skulle gränserna gå för detta superland? Slipper Estland vara med?

Naturligtvis handlar detta om att Ryssland fortfarande lider svårt av att ha förlorat sin roll landet hade som Sovjetunionen.

 

Neo-eurasianismen hämtar de viktigaste koncepten i den klassiska Eurasienrörelsen, som var aktiv på 1920-talet inom den ryska emigrationen i Europa och splittrades redan på 1930-talet. Den grundades av geografen Petr Savitskij och språkvetaren Nikolaj Trubetskoj. Trubetskoj skriver i sin bok ”Europa och mänskligheten” (1920) om det ”romano-germanska oket” och dess förödande konsekvenser för Ryssland. I boken ser vi en stark kritik av den eurocentriska synen på världens kulturer. Den europeiska kulturkolonialismen klassas som nivellerande, assimilerande, monologisk och förödande för allt som är heterogent, originellt och färgstarkt. Eurasienrörelsen såg Ryssland som en unik civilisation, som följer en helt annan historisk väg än Europa och som är mycket mer påverkad än man brukar medge av den turanska (mongoliska) kulturen.

 

Det handlar om att Ryssland är ett asiatiskt land till sin kultur. Det skiljer sig från Europa på väsentliga punkter, och kanske har inte esterna fel när de säger att Asien börjar på andra sidan av Peipussjön. Vi trodde att Ryssland skulle bli ett demokratiskt europeiskt land efter Sovjet. Men det var nog inte meningen.

 

Dugin skriver: ”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vår nationella identitet.”

 

Amerika med sina försök att skapa en homogen värld tolkas som Antikrist, kraften som leder mänskligheten till svaghet, livlöshet och död. Det är viktigt att tänka på den teologiska nivån i Dugins imperievision, eftersom den tilltalar ryssar just på grund av sina tydliga hänvisningar till den kristna metafysiken. För Dugin och många andra ryska konservativa tänkare är imperiet den enda typen av stat som bevarar mångfald och vitalitet i samhälle och människor samt håller kaos och normlöshet utanför sina gränser.

 

Även sovjet-kommunismen antog religiösa former, dock ej kristna. Kristendomen var Antikrist på riktigt, helt förkastligt. Vår vän Ülo hade ju ateism på skolschemat, kyrkorna användes som gym eller lagerlokaler. Många kyrkor revs.

 

Neo-eurasianismen förespråkar alltså ett samhälle som är präglat av en stark och hierarkisk stat, där det nationella har underordnat den konfessionella och den statliga sfären.

 

Det är viktigt att notera att nationalismen ses som element av den liberala och egalitära världsordningen. För Dugin är Ryssland i första hand den ryska staten och i andra hand det ryska folket. Detta behandlar Dugin i många av sina böcker, till exempel i ”Projekt Eurasien”:

”Ryssarna formades, utvecklades och mognade som nation just inom Imperiet, under heroismen av dess uppförande, under hjältedåd av dess försvar, under marscher för dess utvidgning. Vägran att utföra sin funktion som imperieuppförare betyder slutet för det ryska folkets existens som historisk realitet, som civilisatoriskt fenomen. En sådan vägran är ett nationellt självmord.”

 

Den konstnärliga rörelse som står ideologisk nära neo-eurasianismen kallas den nya akademismen. Den startades i Sankt Petersburg av konstnären Timur Novikov i slutet av 1980-talet. Neoakademisterna söker sig tillbaka till myter, arketyper och den gamla konsten som gestaltade hjältar, krigare och gudar. … Den mest kända konstnären inom denna rörelse heter Aleksej Beljaev-Gintovt (född 1965). … Enligt Beljaev-Gintovt är den ”Stora stilen” det enda möjliga, när man skapar en utopi, kall, nordisk, skrämmande och hänförande, rationell och suggestiv på samma gång. … Den neo-eurasiatiska konsten demonstrerar den totalitära diskursens explosiva estetiska kraft och producerar en ny utopi som utväg ur det kollektiva traumat, men en ironisk och pessimistisk utopi, som återspeglar det postmoderna samhället och människornas inre konflikt mellan viljan och oförmågan till ett allvarligt yttrande.

 

Så avslutas hennes artikel och jag är oroad. Jag vet att det också finns en rörelse i Moskva som arbetar för ”Ryssland åt ryssarna.” Jag har förstått att Putin tänker sig att bli tsar i ett mycket stort rike. Betyder det att Estland kan förlora sin frihet? Alexander Solsjenitsyn  slog fast att de stater som frigjorde sig 1920 var skyldiga till det största brottet: att dela det heliga Ryssland. Jag är rädd för att det kan vara sådana tankar som cirkulerar i landet nu. Tänk er då hur människor i det nya stora riket måste underordna sig en helt annan kultur än sin egen. Esternas och de andra fria staternas kultur måste då dö.

 

Vad betyder då kulturen för oss människor?  Väldigt mycket. Det handlar om att kunna vara sig själv utan att hela tiden vara tvungen att tänka: ”Gör jag rätt nu? Kommer jag straffas för det jag sa? Kommer mina barn straffas för vad jag gjort?” Nej, kultur är viktigt och vi ska vara rädda om den vi har. Men vi ska naturligtvis vara öppna för andra människors kultur ändå. Vi ska visa nyfiken respekt. Eller hur?

 

I tidningen Axess från den 17 nov 2008 skriver Jakob E:son Söderbaum med anledning av Dugins roll i den ryska politiken:

 

 

Om Sverige har lärt sig någonting av sin egen, och av 1900-talets, historia så borde man i det här läget sätta igång med kraft att rusta upp det svenska försvaret. Det är nonsens att Ryssland – som enligt internationella konventioner är ett grannland till Sverige – inte skulle utgöra ett militärt hot mot Sverige idag. Ryssland tänker inte som vi, vår historia är inte Rysslands och Ryssland är en fara både för Sverige och för västvärlden.

 

Finland har förstått.