Okt. 15, 2011 för att legitimera det kommunistiska maktövertagandet röstade 80 % av polackerna ”nej”.

I boken om Polen beskriver Kjell Albin Abrahamson den fruktansvärda pogromen i Kielce i juli 1946. Tragikens udd är uppenbar, pogromen inträffade inte på 20- eller 30-talet utan 1946 efter Auschwitz, Treblinka, Sachenhausen och alla andra rasistiska dödsfabriker, … I kaoset efter andra världskriget och förintelsen var ett människoliv inte mycket värt och pogromen hade säkert kunna inträffa någon annanstans i Europa, men det skedde i Kielce. Före andra världskriget bodde i Kielce cirka 25 000 judar, 500 av dem överlevde Förintelsen.

Han talar om antisemitism i Polen, han är lika störd över beskyllningarna mot polackerna som folk, som jag är av samma beskyllningar mot esterna som folk. I Polen gällde den nazistiska lagen att hela familjen avrättades om någon medlem hjälpte en jude. Omkring 800 polska familjer avrättades som en följd härav. Vid en folkomröstning för att legitimera det kommunistiska maktövertagandet röstade 80 % av polackerna ”nej”. Trots detta angavs att resultatet var ett enstämmigt ”ja”.  Eftersom många judar av naturliga skäl engagerat sig i kommunistpartiet riktades missnöjet mot judar. ... Av antikommunism blev antisemitism.

När detta är sagt berättar K A en otrolig historia om en familj i Kielce där den tioårige sonen inte har kommit hem som han skulle så fadern går och anmäler hans försvinnande till ppolisen. Han ombeds avvakta. "Sonen kommer nog snart." Först två dygn senare kommer han hem. Rädd. Vågar inte berätta att han varit hos en kompis utan att meddela sig. Han hittar istället på en historia om att han hade blivit ombedd att lämna ett paket till någon i ett hus. Han hade blivit fängslad där i en källare och inte lyckats rymma förrän nu. Pojken påstår att det var judar som gjort detta. Polisen börjar genast leta efter huset. Där finns ingen källare och pojken ändrar sin berättelse efter hand. I huset bor 150 – 200 judar som överlevt förintelsen.

Människor börjar samlas på platsen. Miliotär, polis och säkerhetspoliser hade kommit för att undersöka brottet. Historien går om den fängslade pojken, och förändras med tiden. Till slut trodde man att judarna dödade polska barn för att ta deras blod till något speciellt brödbak. Man sägs ha hittat barnlik i huset. Det dröjer sedan inte lång tid förrän första stenen är kastad och tumultet är i gång. Polis och militär är aktiva med sina vapen. Två judinnor kastas ner från en balkong. Det hela utvecklas till en mardröm. Mördandet håller på i en dag. Minst 60 dödsoffer. Två av dem var polacker.

Enligt den officiella propagandan var pogromen en provokation och konspiration för att störta kommunisterna från makten.

Två rättegångar hölls. Den ena var öppen och gällde åtal mot vanliga människor. Nio av de åtalade dömdes till döden och avrättades samma dag.

I den andra, hemliga rättegången mot männen från milisen, armén och säkerhetstjänsten blev alla domar milda. (det strängaste straffet var 2 års fänglse) och samtliga fick amnesti långt innan strafftiden gick ut.

Länge var detta förbjudet samtalsämne i Polen. Nu ställer K A den grovt tillyxade frågan: Är polackerna antisemiter? Han menar att man inte kan säga det.

I februari 1996 bad Polens utrikesminister om ursäkt för pogromen i Kielce. ”Vi skäms över att denna tragedi inträffade i Polen, vi skäms över att polacker deltog i detta brott, vi vill be er om ursäkt”, skrev han i ett brev till Judiska världskongressen.

Det är ett känsligt kapitel: judar och kommunism. Många av Lenins män var judar. Många ändrade sina efternamn till något mer ryskklingande. Adolph Joffe skrev under fredsavtalet med esterna i Tartu 1920. Han var bolsjevik och arbetade för Lenin. Han var nära vän till Trotskij. Några timmar efter att han skrivit under avtalet såg han en estnisk tidningsartikel. Han kunde inte läsa estniska, men såg att efter hans namn, Joffe, hade man lagt till hans ursprungliga judiska efternamn. Han blev fruktansvärt arg och förklarade att om han sett det här innan han skrev på, då hade han aldrig gjort det!

Det kan också tilläggas att istället för att som judarna i Polen söka sig bort från landet efter kriget, var det många judar i Sovjetunionen som flyttade till Estland istället. Där kunde man andas, menade de.

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept, 2, 5, 7,13, 14 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

 

 

 

Irina såg förundrat på honom. Visst hade han all anledning att vara förtvivlad. Det var de alla i rummet, men hon hade aldrig hört honom svära. Han var aldrig arg. ”Allt ordnar sig!” var ett valspråk för honom.

”Har någon hört något från Nilla?” (hustrun till mannen som blev skjuten på stationen när de kom till Nõmme), frågade hon.

”Ja sa Tanja. ”Hon är borta. Troligtvis på väg till Sibirien.”

”Det är just det. Vad vinner de här idioterna på att mörda och skicka bort folk för att dö?” Moritz lät lika upprörd som förut. ”Vad är det för god ideologi som ligger bakom? Vi kämpade för ett fritt land där alla skulle få leva. Där alla skulle få det så mycket bättre. De som ville fick studera. De som ville leva på landet fick jord till det. Bara man vill leva bra, så har man möjligheter. Varför ska man döda? Vi är ju inte i krig. De har tagit oss. Satt estniska idioter till regering. Johannes Vares. En bra man. Trodde vi. Nu leder han ett land som är på väg att dö. Vad är det han tycker är så bra? Inga fria val. Mord, arkebuseringar och död. Vad är det som är bra?”

 

”Ska vi äta nu?” Irina måste få tänka på vardagliga saker. Det går inte att gräva ner sig. Det blir bara värre då.

De bredde varsin smörgås. Drack sitt kaffe och Vello som suttit tyst hela tiden hade svårt att tugga. Rågsmörgåsen växte i munnen på honom.

Tanja såg på honom. La sin hand över hans och försökte prata om annat.

 

”Behöver vi köpa någon mat i dag? Vello och jag kan gå.”

Samtalet övergick till vad de skulle äta till middag, och Moritz ansträngde sig att lugna ner sig. Den dagen militären kommit till hans hus hade Estland officiellt blivit en del av Sovjetunionen. Det måste finnas en lösning. Andra stater kan väl inte acceptera det här. I dagens värld kan man väl inte ockupera andra länder hur som helst. Han kunde inte riktigt släppa tanken att det inte var detta de riskerade sina liv för, då, i frihetskriget. Så många inte bara riskerade livet, utan förlorade det också. Flera av hans klasskamrater hade dött. Han måste tro att det inte var förgäves.

 

 

Det var inte farligt för dem att vara utomhus bland folk. Någon arresteringsorder hade de inte hört talas om, och nu hade de nya namn, så det var inte lätt att hitta dem. De skulle bara undvika att vara på något ställe där de brukade vara tidigare. Det skulle ha känts skönt att sitta i Karlikyrkan på en gudstjänst för att lyssna på prästen och sjunga med i de gamla psalmerna. De hade en egen bänk längst fram i kyrkan, men det var väl självmord att gå dit. Det var som att säga ”Här är vi. Kom och ta oss!”

Moritz tänkte också att allra enklast var det om Tanja gick ut och handlade eftersom hon var bosatt i Pärnu, säkert 12 mil, kanske 13, härifrån. Ingen känner henne, ingen kan skvallra. Det kunde inte vara många i Nõmme som kände Irina heller, de hade inte varit här sedan hon flyttade till Tallinn. Hittills hade det gått bra när de varit ute, men det syns inte utanpå vilka som är beredda att skvallra på andra. Det sas att "de röda" utövade utpressning mot esterna. ”Om du inte berättar om förrädare skickar vi dig till Sibirien!” Och förrädare… Vem bestämmer vem som är förrädare? Eller Vad bestämmer att någon är förrädare? Allt var så osäkert numera.

Trackback
RSS 2.0