.

När jag skriver om hur hemskt det var under ockupationsåren, då måste man förstå att värst var det för dem som var medvetna om livet under frihetstiden. De som var med om deportationerna, arkebuseringarna och kolchosernas tillblivelse. De som föddes efter 1944 visste vanligtvis inget om det fria Estland. I skolan fick man absolut inte veta något om den tiden, och hemma vågade föräldrarna sällan berätta. När Stalin dog blev det en viss lättnad, och även om lögnerna om livet i väst var legio, så var det svårt att veta hur livet skulle kunna ha varit om landet fått fortsätta att vara fritt. När Tallinnborna kunde se finsk TV kom en annan kris. Nu var det tydligt vad som skiljde. Men hela landet visste inte. Jag minns när sovjetisk TV visade på en nyårshelg i slutet av 1980-talet hur livet var, hur människor levde i olika västländer. ”I Stockholm på Drottninggatan sitter folk och säljer allt vad de har för att få mat för dagen. I Paris har människor inte råd ens med den enklaste bostad. De bor under broarna vid Seine.” Och när Ave kom till Sverige 1988 fick hon veta att hon skulle absolut inte tro på vad hon såg i Stockholm, det är bara kulisser. Där bakom ligger människor och dör på gatorna.

Men de som inte visste, de unga, de trodde att de hade det jättebra. Och det är just det man ibland glömmer. Jag såg bara det grå och tristessen. Alla förfallna bostäder, de omoderna hushållsmaskinerna som såldes i Kaubamaja i Tallinn, de tomma affärerna, de tysta människorna. Försäljerskan i mataffären som blev så arg när hon förstod att hon måste gå ut i lagret och leta efter någon vara vi frågade om. Ja, det var så mycket vi såg, då 1978, som för alla unga var en självklarhet, något de hade accepterat som vanliga livsbetingelser.

…..

En intressant synpunkt på att alla skolor i Estland ska gå över till estniska som undervisningsspråk: En rysk lärare frågar: ”Alla elever vet att jag talar ryska. Alla elever talar själva ryska som förstaspråk. Alla talar vi miserabel estniska. Vad ska jag svara dem när de självklart ber mig övergå till att tala ryska. Hela undervisningen blir bättre då.”

Kanske ska de hjälpas åt med språket. Kanske ska de förstå att de bor i Estland och vad som därmed förväntas av dem. Att deras liv i detta land kommer bli bättre när de känner sig hemma i båda kulturerna. Man kommer ju i framtiden efterfråga människor som behärskar ryska språket och kulturen i framtiden. Det gäller alla länder med många invandrare, att invånarna har kännedom om landets språk, kultur och koder, men också behärskar sin egen speciella kultur. Se på våra utrikeskorrespondenter. Så många av dem har rötter i andra länder och gör ett fantastiskt bra jobb när de rapporterar på svenska. De vet hur de ska presentera landet för oss.

Skulpturen av Gustav Adolf bakom huvudbyggnaden av Universitetet i Tartu.

Gustav Adolfs-dagen närmar sig.

I år fyller universitets Institution för nordiska språk 20 år IE är en av grundarna av ”Gustav II Adolfs länk mellan Sverige och Estland”, som har visat på de historiska banden mellan Sverige och Tartu, Estland.

4:e november, anordnas en ceremoni. Svenske ambassadören Jan Palmstierna och Nordiska ministerrådets direktör Berth Sundström kommer tala.

Professor Sverker Oredsson vid Lunds universitet, ska presentera rapporten som har förändrat historien om bilden av Gustav II Adolf . Professor Helmut Piirimäe och docent Kristi Viiding vid Tartu universitet ska också tala på högtidsdagen.
Evenemanget börjar kl. 16 vid den skandinaviska avdelningen på Universitetsbiblioteket.