.

Jag har sökt förklaringen till Sveriges agerande vid Sovjets ockupation av Estland 1944 i den tidens händelser. I Dag i Svenska Dagbladet ser jag att grunden var redan lagd på 1920-talet! Dick Harrison recenserar John Chrispinssons nya bok: Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år (Norstedts, 442 s). Och jag häpnar.

Jag häpnar över det totala ointresset för estlandssvenskarna och estera. Över den totala oförståelsen över deras livssituation. Över den bragd de utförde när de slogs sig fria. Över det liv de levat under tsartiden och balttyskarna. Nej, jag trodde det aldrig!

Harrison berättar i artikeln om en resa han gjorde 1987 till Viborg, och fick klart för sig att de andra svenska resenärerna inte hade en aning om att Viborg varit svenskt. Den ryske guiden berättade om ”den gamla ryska staden”. (Jag minns vår ryska guide som på mitten av 90-talet sa att Narva var ockuperat av esterna).

I Riga blev svenskarna lika förvånade över en bild av Gustav II Adolf  i katedralens fönster. "Men han var väl här och krigade, är det någon som säger. Det var ju sådant vi gjorde förr i tiden. Vår historia är full av krig och elände. Tack och lov att det ligger bakom oss."

 

 

 

 

Chrispinsson och hans bok.

 

Chrispinsson ger också en bild av Viborg som stämmer med den bild jag har av Sovjetunionen (det var inte lika illa i Tallinn 1978):

Efter en utförlig redogörelse för stadens månghundraåriga svenska historia konstaterar Chrispinsson att ”den gamla svenska domkyrkan ligger i ruiner, det luktar urin bland brännässlorna och det krossade glaset, bredvid står det gamla klocktornet från fjortonhundratalet och ser ut att störta samman vilket ögonblick som helst, den svenska skolan är helt oigenkännlig. Avloppsvattnet kan bubbla upp på gatan och en segt flytande sörja söker sig fram och rinner ner i gatans alla håligheter. De gamla gravplatserna är skändade, den siste svenske kyrkoherden Mosanders grav ligger idag under en busshållplats. /…/ Staden är sorglig, förfallen och negligerad och invånarna är ganska slitna de också. /…/ Det gör ont.”

”Den glömda historien” består av en kronologiskt strukturerad och lättläst genomgång av ett urval gamla östsvenska städers historia: Åbo, Viborg, Nyen/Sankt Petersburg, Riga, Tallinn, Narva, Dorpat och Hapsal. Boken är inte utan skavanker.
Den stora frågan är varför. Varför glömdes hela denna reservoar av svensk historia bort? För hundra år sedan var kunskapen och medvetenheten i högsta grad levande. Processen inleddes så sent som på 1920-talet, då det ännu fanns en stor svenskspråkig minoritet i Estland. John Chrispinsson konstaterar att man från svensk sida klart och tydligt distanserade sig från såväl estlandssvenskarna som det självständiga Estland. Svenska politiker uppfattade Estland som föråldrat och auktoritärt och estlandssvenskarna som gammalmodiga bönder som inte hade någon plats i visionen av det nya, moderna Sverige. (min understrykning)

Detta visar den stora okunskapen redan på 20-talet. Vad krävdes av ett nytt land för att det skulle bli accepterat av svenskarna? Att det hoppade fram i sin utveckling något hundratal år? Att det bara genom en fingerknäppning utvecklades till en modern stat och förbisåg att de hållts utan möjlighet till utbildning och utveckling med hjälp av livegenskapen.

Var det p.g.a. den svenska synen på esterna det dröjde flera år innan ett av våra grannpar förstod att deras respektive föräldrar flytt från Estland. Mannen var av estnisk börd, kvinnan av estlandssvensk.

Det är inte svårt att geJohn Chrispinsson rätt. Men problemet är större än så. Vi har, vilket han också är inne på i sitt efterord, en märklig tendens att se och intressera oss för det som ligger i fjärran men blunda för det som ligger nära tillhands. Det är inte svårt att finna svenskar som på 60- och 70-talen var glödande i sin iver att stödja och hjälpa förtryckta och utsatta folk i tredje världen och som ömmade om dessa människors historiska rättigheter. Man sökte rötterna till dagens orättvisor i imperialismens och kolonialismens utveckling. Ytterst få intresserade sig dock för att spåra rötterna till, och protestera mot, eländen på närmare håll, till exempel det öde som drabbade estlandssvenskarna efter andra världskriget. ”Den unga moderna generationen protesterade mot apartheidregimens massaker i Sharpeville. Det hördes inga rop på solidaritet med det tusentalet svenskar som i samma ögonblick förtrycktes, deporterades och utarmades bara några mil från Stockholm. Det moderna Sverige ville inte veta, man valde att tiga och glömma.”

”Den glömda historien”formar sig, skavankerna till trots, till ett viktigt inlägg i den pågående debatten om historieämnets roll i samtiden. Det hävdas ofta att svenskarna är västvärldens mest historielösa folk, att den i och för sig lyckosamma bristen på krig och historiska trauman har frambesvurit en framtids- och framgångsdyrkan som fått historiekunskaper att framstå som irrelevanta eller till och med farliga. Den som läser John Chrispinssons digra volym inser att det finns fog för den uppfattningen.

Genom att amputera det gamla Östsverige från vårt tidsmässiga och rumsliga medvetande har vi tackat nej till tusen år av svenska historiska erfarenheter och avstått från kunskaper som inte kan annat än berika oss. Att väcka den glömda historien till liv och införliva den med vår allmänbildning borde vara högprioriterat, och det faktum att så inte är fallet säger mycket om vilka öppna eller latenta historieskeptiska värderingar som i dag kännetecknar det svenska samhället.

Den historielösheten är förklaringen till att så få förstått hur de påverkats av Sovjetunionens och senare Rysslands propaganda mot de baltiska staterna. Vi ville att Sverige skulle vara så fint och ett föredöme, att vi försökte glömma Stormaktstiden och alla krigen.

Jag kan också vittna om hur man bad folk berätta om hur det var att leva i länder långt bort från Sverige, men aldrig frågade oss om hur det var att leva i Sovjetunionen, landet som hade sin gräns 30 mil från Stockholm.

Men, som Hegel sagt: Det enda vi säkert lär oss av historien är, att vi aldrig lär oss något av historien.

Eller som vi säger: Få vill egentligen veta något alls.

…..

I SvD skriver också Stig Fredrikson en kolumn: Landet med endast en väljare.

Gissa vilket land? Det är en aktuell politisk vits i Moskva, skriver Fredrikson, och fortsätter:  Vilka partier som tillåts ställa upp i dumavalet i december, hur resultatet blir och vem som segrar i presidentvalet i mars nästa år, det bestäms av Putin. Så stor är hans makt.

I Stockholm i april ville Putin inte besvara frågan vem av Medvedev eller han själv som skulle ställa upp i valet. Det var för tidigt att lämna ett sådant besked. Och så la han till: ”Men ni kommer att gilla det, ni kommer att bli nöjda.”

Putin är ordförande i partiet Enade Ryssland, som i Moskva kallas ”alla skurkars och tjuvars parti”. För att ge Enade Ryssland draghjälp har Putin skapat Den allryska fronten. Till den kollektivansluts stora organisationer med miljontals medlemmar. Meningen är att medlemmarna ska lägga sin röst på Enade Ryssland och säkra partiets maktinnehav.

Fredrikson ser fördelarna med att Putin ändå kliver åt sidan. Det ensidiga beroendet av inkomsterna från olja och gas har blivit som ett knark. Nu borde Ryssland snabbt börja en avvänjning.