.

April 18, 2012 “Den som tycker annorlunda är inte värd att leva.” -Lenins ord.

Först vill jag komplettera uppsatsen från i går. Det absolut avgörande för ett barn är att vara sedd. Att accepteras för den han/hon är. Att få möjligheter att utveckla sina möjligheter, att växa med sina egna egenskaper. Att hålla samtalet med barnet levande. Att se om barnet uppfattat något som oroar, och då diskutera problemet. Prata alltid med era barn!

…..
På vägen till Rakvere finns en åker som är halvt fylld med smältvatten. Vi for förbi och såg ett tjugotal svanar simma i den tillfälliga sjön. Men det mest fantastiska var att på torra land gick tusentals gäss omkring. Det var en syn!
Storkarna har kommit, och jag tror att de redan lagt ägg. I boet vid Rakverevägen såg vi ett litet vitt huvud sticka upp när vi for till Rakvere, på hemvägen stod en stork i boet och matade honan. Det är absolut inget tvivel. Visserligen skiftar vädret, temperaturen går upp och ner, men våren är absolut här!

…..

 

När jag var på biblioteket senast såg jag en bok om Lenin och tänkte att det är nog bäst att jag läser ordentligt om honom också. Jag började i går, och slogs av att en liknande berättelse skulle någon kunna skriva am Breivik, massmördaren i Norge.  Båda upplevde att de måste ta itu med landets problem. Ingen annan har lyckats. Lenin ska ha reagerat mot att makten under tsartiden inte tog hänsyn till människoliv, men det gjorde verkligen inte han heller. Han uppmanade sin män att döda. “Den som tycker annorlunda är inte värd att leva.”
Vad var det Lenin ville ändra på? Och vad blev resultatet?
Författaren skriver:
Den ryska staten var en alldeles ogenerad polisstat. /../ Under två årtionden före den ryska revolutionen beräknas tsarens hemliga polis, Ochranan, ha sysselsatt mellan 35 000 och 40 000 rapportörer.
Resultatet:
När Sovjetunionen föll, då var flera miljoner människor rapporteringsskyldiga till KGB. Sovjetunionen var en alldeles ogenerad polisstat, helt enkelt.
Författaren skriver:
Ryssland var ett klassamhälle, men också ett ståndssamhälle långt efter att resten av Europa avskaffat ståndsprivilegiet.
Resultatet: Sovjetunionen var ett rike där de allra flesta av dem som tillhört de besuttna i tsarryssland var mördade, deporterade eller i bästa fall hade flytt landet. Arbetarklassen hade inte fått det bättre. Den nya överklassen, makten, levde ett helt annat liv än den vanliga människan. De hade datjor på landsbyggden och levde sina liv i ett stort överflöd.
Själv minns jag 1978 när vi åkte taxi i Tallinn på natten. Plötsligt saktade bilen in. Den körde mycket sakta i ungefär tio minuter. Sedan ökade den farten igen. Orsaken var att det bodde partimedlemmar där som inte fick bli störda. När vi lämnade Tallinn var det absolut förbjudet för vanliga människor att gå ut på kajen och vinka av sina gäster. Iställer stod vakter och hundar med munkorgar som bevakade vad esterna gjorde. Den enda som gick ut på kajen var en kommunistpamp som stod och hinkade öl och pratade allt högre tills fartyget försvann ut på havet..

Författaren skriver: När man undersökte tusentals tryckeriarbetare i Moskva 1908 visade det sig att bara 5,5 % hade egen bostad, 38 % sov i hörn och kojor.
Resultatet:
I Estland var en av de första stora förändringarna att det kom främlingar inflyttande i lägenheterna. Liia Lethmaa, den stora ballerinan med Leninmedalj, var fruktansvärt rädd för att fel person skulle få veta att en son flyttat hemifrån. Då skulle någon främling ha rätt att flytta in i deras villa i Nõmme. Precis så som det var i Ants föräldrahem i Tallinn, där två främmande familjer flyttade in i var sitt rum i lägenheten.

Ett annat resultat av Sovjetpolitiken var dessa tortyrkammare som fanns i alla städer och byar. Vår vän Turid har i sitt barndomshem haft besök av norska vänner till föräldrarna, som berättat om den fruktansvärda tortyr de blev utsatta för under förhör av nazisterna. Hon kunde absolut inte tro att några andra människor kunde utföra något liknande. Men det går. Det kan människorna i de ockuperade länderna berätta om. I Väike Maarja har man behållit den tortyrkällare som kommunisterna använde vid förhören, med inskriptioner, kulhål och allt. Man anmäler sitt intresse till museet bara, så får man komma och titta.

Jag får se hur långt jag läser i boken, kanske jag återkommer. Det känns bara så tröstlöst att läsa en bok som berättar om hur bra Lenin var, när han var en massmördare som med sin politik ödelade så många miljoner människors liv. Alla utan undantag som tar sig den rätten är verkligen inte något att beundra!
Visst vill vi alla leva. Visst vill vi inte dö för att någon främmande människa råkar tycka att vi ska göra det. Vi lever i ett rättssamhälle. Måtte vi alltid få göra det!