.

Hot, identitet och historiebruk av Staffan Lundblad m.fl.

En bok med bäst före-datum. Det är intressant att se att redan på 10 år kan en bok bli för gammal. Jag hittade boken och kände att jag borde läsa den. Det gäller de baltiska folkens hotbild, verklig eller inte.  Frågan är intressant. Dock behandlar boken de första tio åren av den nya friheten för de baltiska folken, och den är skriven med svenska glasögon, och är inte längre aktuell.

Jag har redan boken på min litteraturlista, men jag minns inte vad jag läste tidigare…

Det är intressant att läsa om vad som skapar ett ”folk”, en identitet.

Identitet får människorna genom: territorium och nation genom språk, tradition och historia som tillsammans skapar kulturen. Identitet och suveränitet är det viktigaste kittet för att hålla ihop en stat.

Han menar också att ”ju starkare betoning av den egna identiteten inom den nationella gruppen, desto större benägenhet att utmåla grupper utanför den egna medborgargruppen som ett hot. Då tänker jag på Hitler och antisemitismen. Jag lärde mig i skolan att Hitler behövde ena folket, och då behövde han en uttalad fiende och därför hände det som hände, sa min lärare, och det stämmer ju enligt den här teorin. Men fortsättningen på identitetsfrågan skriver författaren så här: En mer utvecklad identitet inom en nation är, menar identitetsteoretiker, däremot hälsosam för individer. Alltså: ju starkare betoning av identitet inom den egna gruppen, men dessutom med hänvisning till ett vidare territoriellt och kulturellt område, desto mindre benägenhet att karaktärisera grupper utanför den egna medborgargruppen som ett hot. Här kan man säga att EU räddar oss. Eftersom vi har en europeisk identitet, kan vi arbeta även på vår nationella identitet utan att skapa oro för andra. Jag skulle vilja att vi kunde tänka så i Sverige.

Nationalisten utvecklar ofta sin identitet samförstånd med andra.

Lundberg menar att den som har ansvaret för historiebeskrivningen har kontroll över makten. Där har vi ett problem för esterna. Ryssarna har en egen historieskrivning, och talar ofta om de ryssar som lever utanför den ryska gränsen. Putin hävdar att ryssarna måste se till de i Estland boende ryssarnas välbefinnande. (jfr Sudettyskarna)

Jag kanske ska nämna också att det som Lundberg verkligen undersöker och vill hitta svaret på, det är varför så många som 78 % av esterna under våren år 2000 anser att Ryssland utgör ett hot mot Estlands fred och säkerhet. Han tycker att det är märkligt att inte esterna tänker som svenskar och andra, att det inte längre finns något hot därifrån. Och jag minns när jag läste Vladislav Savics bok ”Vladimir Putin och rysskräcken” att han kritiserade svenskarna för att de inte förstått det heller.

Men nu esterna: När de förklarade sig självständiga 1991 skulle de på nytt leva som sammanhållet folk. De hade levt i en främmande kultur med tvingande påbud, som förändrade nästan allt för dem. Kvinna på torget i Tallinn i Lasse Holmqvists program sa: ”När vi var fria förra gången då var vi en helt annan sorts människor. Det kommer ta tid för oss att bli sådana igen.” Ja, det var mycket som måste förändras. Tänkesätt, vanor och livsstil. Det fantastiska är att de kommit så långt under dessa drygt tjugo år som gått. I början var det svårt för ester och utlandsester att förstå varandra, att kunna lita på varandra, men jag upplever det som att nu fungerar det. Det fungerar mycket bra för oss.

Så till frågan: varför såg så många ester Ryssland som ett hot år 2000?

När det gäller historien och identitetssökandet glömmer Lundblad att esterna verkligen hade tillhört den ryska sfären länge, och rent erfarenhetsmässigt vet de att de har en annan, en egen kultur. De vet helt säkert att ryssarnas löften kan man inte lita på. Moskva serverade lögner till alla. De lovade och försäkrade en sak och gjorde sedan tvärtom. Så gjorde de mot sina egna landsmän, de baltiska folken, finnarna som emigrerade till Ingermanland m.fl. Ja alla! Helt klart visste de hur människor vill leva och lovade dem just detta. Sedan när allt var för sent, då gjorde de just de förändringar som de lovat att inte göra. De kollektiviserade jordbruket, de bestämde vilka som skulle ha makten, de fria valen försvann etc. Att esterna inte i första hand som ett fritt folk ville samarbeta med sina f.d. ockupanter är definitivt helt naturligt.

Att Estland på grund av svag egen identitet gärna ser Ryssland som en fiende och ett hot, vittnar bara om författarens okunskap. Kanske okunskap om framtiden...

Dessutom har vi sett att deras hotbild var realistisk. Moskva har lagt sig i esternas inrikespolitik. Flera gånger. 2007 ville de ha en bestämd man som premiärminister i Estland, Edgar Savisaar, och satte därmed igång bråket som fick namnet Bronsnatten. Ordföranden i ryska duman tog sig till och med in i estniska riksdagen och skrek att de skulle avgå dörför att de förnedrat alla genom att flytta en staty! De smutskastar esterna oavbrutet och beklagar de ”stackars ryssar” som måste bo där och bli behandlade så illa. Trots alklt finns det många ryssar, däribland den unge Metlev, som har vågat opponera sig mot ryssarna, och därmed blivit illa behandlad av dem.

Ryssarna lär ut andra historiska sanningar än det vi i Väst anser vara sant, och därmed får ryssar en felaktig uppfattning om skeden i historien. Att andra Världskriget började enligt ryssarna först 1941 när Hitler angrep Sovjet är en sådan händelse.

Om en månad är det parlamentsval i Georgien. Ryssland har just nu militäta övningar vid Georgiens gräns.

Lundblad skriver i sin slutsats: Betoningen av en europeisk och nordatlantisk tillhörighet tycks ha gått hand i hand med behovet av att tona ner oförrätter i det förflutna under Sovjettiden, samtidigt som den officiella hotbilden har anpassats till en västeuropeisk säkerhetspolitisk vokabulär. Man kan gissa att Nato- och EU-medlemskap har gett ett nytt lugn. Georgien är inte där än, och de har därför haft ett krig med Ryssland och förlorat en del av sitt territorium. (Mart Laar) Nato, EU och Euron ger esterna ett stärkt skydd.