.

Apropå Putins senaste bisarra lögn: “i Ryssland har man alltid respekterat alla religioner” tänkte jag presentera en rapport om De första årens ockupationer av ryssar och tyskar.

1. Sovjet var en ateistisk stat. Villkoren för religiösa organisationer var hårda. De juridiska rättigheter och sociala roller religiösa organisationer hade haft avskaffades i december 1940 med genomförandet av Ryska federationens brottsbalk.
2. Religiösa organisationer förbjöds att samla in medlemsavgifter och
3. Kyrkorna tilläts bara att acceptera frivilliga donationer speciellt för att täcka sina kostnader.
4. På grundval av den lag som behandlar nationaliseringen av stora byggnader konfiskerades några av de fastigheter som hörde till kyrkorna.
5. Kyrkor hade inte längre tillåtet att ha någon barn-och ungdomsverksamhet, religionsundervisning i skolorna förbjöds, diakonala och missionära aktiviteter förbjöds och religiösa organisationer förbjöds att publicera något över huvud taget.  
6. Och för att isolera kyrkorna från resten av världen var de förbjudna att ha kontakter med kyrkor utomlands.
7. Gudstjänster och kyrkliga funktioner kunde endast utövas i "kultbyggnader". Begravningar var enda undantaget. I Ryssland fanns inte ens detta undantag.

Den radikala lagen som antogs i Sovjetunionen 1929 (vilket inkluderade de tidigare nämnda begränsningarna) och behandlade de religiösa organisationerna antogs visserligen inte officiellt i Estland - översättningen av lagen försenades och den diskuterades i “Folkkommisariatet" i Sovjet i juni 1941 - men var ändå grunden för den religiösa politiken som verkställdes i Estland.
Vissa präster var offer för förtryck, men det fanns inga förtryck riktade speciellt mot dem. Av 15 lutherska präster som deporterades till Sibirien mördades 2 och 7 mobiliserades i den sovjetiska armén. Den tidigare (1934 - 1939) biskopen i den estniska evangelisk-lutherska kyrkan (EELK), Hugo Bernhard Rahamägi greps och avrättades i Ryssland redan 1941. Men biskop Johan Kõpp (chef för EELK 1939 - 1944) fick stanna på kontoret. Antalet EELK medlemmar och präster hade börjat minska redan 1939, då det bland de 11.500 balttyskar som hade återsänts till Tyskland, hade 53 av dem varit präster (28 hade arbetat i estniska församlingar). Under den andra vågen av repatriering 1940 var det ytterligare 10 präster som for till Tyskland.

Den teologiska fakulteten vid universitetet i Tartu stängdes 31 augusti 1940 och religionsundervisningen ströks från läroplanen. En ateistisk myndighet startades som en propagandaenhet.

Redan under de första dagarna av den sovjetiska ockupationen började myndigheterna konfiskera religiös litteratur från bokhandlare och bibliotek. Samtidigt var publiceringen av nya religiösa böcker förbjudna. Nytryckta religiösa böcker förstördes innan de ens kunde lämna tryckeriet.
De sovjetiska myndigheterna försökt göra alla  ortodoxt troende i Sovjetunionen, och även i de ockuperade länderna, underordnade den rysk-ortodoxa kyrkan. Den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan (EAÕK) ställdes under patriarken av Moskvas ledning den 30 mars 1941. Från och med då blev metropolit Aleksander och alla estniskt ortodoxt troende underordnade Serge, Metropolit för Estland och Lettland.

 

Den romersk-katolska kyrkan var irriterande för sovjeterna eftersom den styrdes från Vatikanen som var "ett anti-sovjetiskt centrum utanför Sovjetunionen". Flera katolska präster som var utlänningar skickades ut ur landet. Biskop Eduard Profittlich greps som spion och han dog i Kirovfängelset 1942.

 

Trots allt detta fortsatte kyrkorna att fungera. I själva verket ökade antalet konfirmander eftersom människor var rädda att myndigheterna när som helst skulle förbjuda det. Kyrkorna bibehöll en vänta-och-se-attityd, försökte undvika direkta konfrontationer med myndigheterna men samtidigt avstod de från att samarbeta.

Den tyska ockupationen


Under den tyska ockupationen som började sommaren 1941 återställdes de flesta av rättigheterna för kyrkorna. Men det fanns problem med att genomföra en teologisk utbildning - officiellt var det inte möjligt förrän 1943. Det teologiska institutet ställdes under direkt kontroll av den lutherske biskopen. Biskopen tilldelades denna position för att det tydligt skulle framgå Teologiska institutets direkta anknytning till kyrkan. Det var ett krav från ockupationsmakten. Ändå låg institutet i den estniska universitetsstaden Tartu och använde universitetets tidigare lokaler och föreläsare. Tyngdpunkten på utbildningen vid  institutet lades på forskarutbildningen. Den estniska teologen Arthur Võõbus blev t.ex. teol.dr 1943.

 

Det största problemet för den lutherska kyrkan var bristen på präster - 1943 var en tredjedel av församlingarna utan någon präst. Den nationalsocialistiska makten konfiskerade klockor och andra ceremoniella föremål tillverkade av ädelmetaller för ombildning till krigsmateriel vilket skapade spänningar mellan de kyrkliga ledarna och myndigheterna.

Den ortodoxa kyrkan kunde fungera helt självständigt. Trots att ockupationsmakten offentligt stödde placeringen av den ortodoxa kyrkan under Moskvas patriark, fick de den estniska ortodoxa kyrkan att åter etablera sig som självständig 1942. Som ett resultat delades den ortodoxa kyrkan i Estland i två grupper- den större gruppen, den estniska Apostoliska ortodoxa kyrkan, bestod mestadels av ester under metropoliten Aleksander, och resten, mestadels ryssar i Narva biskopsstift under ledning av biskop Pavel som fortsatte att acceptera Metropolitens överhöghet av den estniska och lettiska kyrkan.
Romerska katoliker under tillfällig apostoliskt administrativ ledning av Henri Werling (1941 - 1945), och andra religiösa grupper kunde fungera mer fritt under den tyska ockupationen än under Sovjet. Men 1942 fanns det ändå bara 4 präster kvar i Estland till skillnad från de 14 som funnits före kriget. Trots att nazisterna tolererade vissa kyrkor och religiösa grupper,

Texten är översatt från Tallins Ockupationsmuseums hemsida: http://okupatsioon.ee/en/component/content/article/17-religioon

 

Metropolit Aleksander, släkt med Ants på mammans sida, var också på fartyget Moero, som sjönk under den sovjetiska bombningen  i Östersjön i september 1944. Han hörde till de räddade och dog i Stockholm 1953. Han begravdes först på Skogskyrkogården, men efter att Estland åter blev fritt 1991 flyttades kistan till Tallinn.

Före sin död hann han etablera den estniska ortodoxa kyrkans under Konstantinopel. Huvudort för den estniska ortodoxa kyrkan var då flyttad till Stockholm.