.

Här är estniska ambassadens beskrivning av den estniska flaggan:

Nationsflagga

Estlands nationsflagga är trikoloren och består av tre storleksmässigt lika, horisontella band. Det översta bandet är blått, det mittersta är svart, och det nedersta är vitt. Förhållandet mellan flaggans längd och bredd är 7:11.
Flaggan invigdes för första gången i Otepää, den 4 juni 1884 som Estlands Studentföreningens flagga. Under de följande åren kom den blå-svart-vita flaggan att bli en nationell symbol i Estland. Den 21 november 1918, samma år som den estniska självständighetstiden började, utnämndes fanan till statsflagga av den provisoriska regeringen. Knappt fyra år senare lagstadgades statsflaggan av parlamentet (Riigikogu). Flaggan kom således att bli en symbol för frihet och självständighet i Estland.
Efter Sovjetunionens våldsamma ockupation av Estland, den 1 juni 1940, förbjöds dock statsflaggan helt. Först 1988 kom flaggan återigen att brukas öppet. Detta skedde i samband med "Den sjungande revolutionen" då flaggan användes som en nationell symbol. Efter ytterligare frihetsdemonstrationer tilläts den blå-svart-vita fanan igen. Sedan den 24 februari 1989 har flaggan vajat från borgtornet Långe Hermann (Pikk Hermann) på Tallinns Domberg.
Det första hissandet av flaggan var både känslosamt och mycket uppmärksammat. Den 7 augusti 1990 återinfördes statsflaggan officiellt, och den 6 april 1993 kom flaggan återigen att lagstadgas.
Nationsflaggans färger sägs representera Estlands historia, folkdräkter, och natur. De olika färgernas betydelse har förklarats och tolkats på varierande sätt;
- den blå färgen står för tro, lojalitet och hängivenhet, men representerar även himlen, havet och sjöarna.
- Den svarta färgen symboliserar det estniska folkets lidande och landets mörka förflutna. Färgen påminner även om de traditionella svarta folkdräkterna som tidigare bars av de estniska bönderna.
- Vitt står slutligen för esternas strävan efter upplysning och dygd. Den vita färgen symboliserar också björkträdets bark, snö, och ljusa sommarnätter.

Jag måste bara tillägga att det var några unga pojkar som i smyg hissade den estniska flaggan under ockupationen. En kvinna såg den och blev alldeles hysterisk. ”Fascisterna har kommit! Hjälp! Fascisterna är här!”
Jag har berättat om det tidigare, och jag har också berättat om när Harry Schein beskrev ”den sjungande revolutionen” i Tallinn som att ”jag känner igen det från min ungdoms Österrike.” dvs. den nazistiska tiden.
Och så var det bara en liten nation som ville vara ett fritt land och hissa sin egen flagga!