.

ÖB håller sitt tal, presideten, regeringen och parlamentets talman och delar av deras familjer lyssnar. Barn är som alltid med.

Presidenten hälsar på militären eskorterad av ÖB.

Vilken dag! Vilka känslor som hela tiden strömmar igenom mig. Det började redan i morse. När vi såg paraden från Tartu såg jag på presidenten och undrade för mig själv: ”Kunde du någonsin föreställa dig när du växte upp i Amerika, att du en dag skulle fira Estlands Nationaldag som president i Estland?” Han gick förbi alla militärer som paraderade och hälsade dem med ”Head vabariigi aastapäeva!” Men det blev lite enformigt, så hn ändrade det några gånger; tills han såg framför den sista gruppen: ”Ilusad vabariigi aartapäeva teile kõik!” ”En vacker nationaldag önskar jag er alla!”

Den nye ÖB, general Riho Terras, höll ett mycket bra tal på paraden. Jag återger några valda stycken:

Framför universitetets huvudbyggnad står en bronsstaty av kung Gustav IV Adolf av Sverige, en briljant strateg och befälhavare. För 380 år sedan skrev han en handbok om att föra krig, som lade grunden för vår "alma mater". Några månader senare föll kungen i strid i Lützen. Vi känner till historien om Gustav Adolf som en stor strateg, men jag visste inte att upprättandet av universitetet i Tartu kom att bli en kunglig garanti för oberoendet för Estland.

Tankefrihet, suget efter kunskap, att stå upp för sin tro, sina värderingar bärs av Tartuandan. Dessa värden skulle inte finnas i vår kultur och nation utan den svenske kungen.

Estland är ett land som för alla oss något speciellt.

Historien har format oss till balanserade och kloka människor som vet att bevara och skydda sitt sinne och sin tunga.

Storbritanniens flotta vände situationen till vår fördel i Östersjön när vi stred för vår frihet. Finländare, svenskar, danskar, amerikaner och fransmän hjälpte folket i Estland. Och utan dem hade det , bokstavligen varit svårt att hålla frontlinjen. Fast och livskraftig allians var viktigt då och det är oerhört viktigt idag.

Kriget var den ultimata överlevnadskursen, men framför allt var det ett krig. Kriget, som kom med misär, splittrande av familjer och förlorade liv.

Estland måste skyddas och varje dag och varje timme!

Estlands militära försvar kostar 2 procent av landets bruttonationalprodukt, mer än för de flesta andra länder. Det är ett tecken på vår trovärdighet. Det är ett tecken för våra allierade att vi inte ger vårt nationella försvar rabatter.

Estlands ansvar är att skydda varje medborgare. Värnplikt är en fråga om heder. Försvar är en hederssak. Man måste vara ärlig mot sig själva och andra. Det borde vara uppenbart.

Estlands folks självständighet och frihet har aldrig varit och kommer apldrig att tas för givet. Frihet för folket i Estland och den estniska staten skapas av oss.

Vivat, crescat, Floreat Estoniae i aeternum!Länge leve Republiken Estland!

I bilder från sommarfesten Maa ja ilm, som jag skrev om i somras, fick vi senare se bl.a. när de alla sjöng Lydia Koidulas: "Mu isamaa on minu arm", den  nationalsång som fick sjungas under ockupationen (sovjeterna hade inte förstått vad den betydde för esterna). Den sång som jag hört så många gånger i Estland. Första gången 1978. Sedan under Den sjungande revolutionen. Under hela sången rös jag av alla minnen. Jag kunde verkligen känna med dem alla; nu lever vi i frihet. Det är så svårt för människor som inte levt under sådana omständigheter, att förstå vad det innebär att få sin frihet.

Sedan såg vi några avsnitt av Wickmanns pojkar, filmen som bygger på Jaan Kross bok om ungdomarna under de sista frihetsåren och ockupationerna fram till 1944. Den serien gjorde inte någon succé i Sverige när den sändes på 1990-talet. Naturligtvis. Man uppfattade inte vad den egentligen handlade om, och jag själv har lärt mig allt mer, och känner spänningarna när de gamla klasskamraterna träffas 1943 och 1944 som offer för historien. Inget blev som de tänkt sig. Starkare krafter hade styrt deras liv. De var då rena offer.

Kvällens begivenheter återkommer jag till.