.

Vi hade besök i går. Det var riktigt mysigt framför allt på kvällen när det blivit lite svalare. Just nu, klockan är 12, har vi +40 grader på balkongen. Ärligt talat. Det är lite för varmt.

I alla fall satt vi och pratade om allt möjligt, men ganska mycket om Ryssland. Det blir gärna så när man pratar med ester. En av dem berättade astt hon besökt staden som döpts efter Lenin, Uljanovsk. Där hade de ett museum och i museet fanns en toalett. Nu måste ni komma ihåg att ryssar står och gör sina behov. Men i det här fallet hade museet köpt in en Gustavsbergstoalett. Den hade de grävt ner och besökarna stod på “fjölet”, toalettstolskanten och bajsade. Hon stod bara och betraktade det hela förvånat.
Men. Hon sa också att hon hade en bestämd bild av hur ryssar är. Den hade hon fått i Estland. Orena, skrikiga, fulla osv. osv. När hon kom till Moskva för att bo där några år fick hon ändra sig. Där träffade hon en helt annan sorts ryssar. Intelligenta, renliga och lagom försiktiga med alkohol. De drack vodka ungefär som vi dricker kaffe, Fyra gånger om dagen, och ett glas varje gång.

 

- Museet i Uljanovsk öppnades den 2 november 1941. Det är byggt till minne av Lenin. Och fr.o.m. april 1970 har museet en utställning, den enda i landet, som visar Lenins liv och verksamhet med bakgrund av den politiska historien om hans kamrater och motståndare,från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. -

En annan av våra gäster berättade om ett TV-program hon sett, som jag förstår att vi aldrig kommer att få se i Sverige. Det handlade om en man som cyklade ensam jorden runt. När han kom till Ryssland blev han informerad av en tjänsteman att som utländsk, ensam cyklist skulle han aldrig göra rast där det fanns människor. Han skulle aldrig gå in i en affär osv. Han cyklade ändå. En gång var det några karlar på moped som följde efter honom. Vid ett tillfälle blev han tvungen att göra ett uppehåll och de försökte prata med honom. Han låtsades att han inte förstod ryska, och då började de diskutera om de skulle döda honom, eller om de bara skulle råna honom. Han cyklade vidare och de följde efter. “Deras bensin måste ta slut någon gång.” tänkte han och cyklade så fort han orkade. Deras bensin tog slut, moppen stannade och han var fri.
Han kom in i Ryssland västerifrån, och när han kom till förstra byn och alla andra byarn la han märke till att livet var annorlunda i där. Allt som gjorde livet värt att leva var: vodka, en speciell rysk kaka och siolrosfrön som de rensade mellan tänderna och sedan spottade de ut skalet.

I Moskva däremot kände han sig mera som hemma.

Så började vi prata om tider som gått. När Tyskland kallade hem balttyskarna i början av kriget lämnade de alla sina företag. Då besatämde sig Annes pappa för att köpa sig ett apotek. Han valde apoteket i Karksi Nuia. Han betalade en insats och skulle göra en slutbetalning till Tyskland senast 1948. Men ryssarna kom och apoteket förstatligades och allt han hade kvar var bara en skuld. Men det problemet försvann när de “röda” straffade honom för att han sålde medicin, som anställd, till alla, även icke-troende. Han hotades och förföljdes och fick en hjärtinfarkt och dog 1949. Det gick fort att bli av med honom, och de behövde inte ens kosta på honom en tågresa till Sibirien.

Jag har beundrat Estland för hur de klarade finanskrisen genom att solidariskt sänka alla löner. Nu fick jag veta hur det gick till på det statliga området. De fick behålla sin lön på papperet, men en dag i månaden fick de en obetald semesterdag, och på det viset fick de tillbaka samma lön när krisen var över.

Man lär så länge man lever. Det sa redan min mormor.