.

I boken “Införlivanden. Om den utvecklade dialogens betingelser.” av Clarence Crafoord nämner han den estniske forskaren Jaak Panksepp. Jag blev nyfiken och googlade på namnet. Då fick jag veta att han gjort ett mycket intressant experiment. Han har några råttor som levt sina liv i laboratoriet. Han lade ner tussar med katthår till dem. De har aldrig varit i kontakt med katter tidigare, men blir synligt uppskrämda. När han gör samma test med hundhår, då reagerar råttorna inte alls. Intressant, eller hur. Vad är det råttorna vet, och hur vet de det?

Det första kapitlet i boken handlar om hur spädbarn lär sig. Lite förenklat vädjar barnet till modern med sin gråt när något oroar det, modern tar barnet i sin famn och ger det en upplevelse ur sina erfarenheter, som blir svaret på barnets fråga. Barnet tar emot svaret, sparar det och får sina första bilder av livet, införlivanden, genom moderns agerande. Det låter kanske inte så upphetsande. Men, vad händer med barn som inte blir upplyfta, eller barn vars mödrar är djupt stressade av olika skäl? Vad händer med barn som lever i ett land där osäkerheten är allenarådande. Där det gäller att inte väcka någons misstänksamhet; det kan gälla livet. Eller barn på flykt. Jag har hört judiska barn vars föräldrar satt i tyskt koncentrationsläger, men aldrig berättade om det, hur det ändå påverkat barnet och dess liv. Hur mycket påverkar vår bild av liv och vardag? Hur mycket påverkas av hur det lilla barnet tolkar moderns reaktioner? Vilken skillnad blir det för barn som omfamnas av sin mor med mycket kärlek och barn som får en nappflaska av en stel mor (det har jag själv bevittnat)? Vi vet ju att apor som inte har en mor utan bara en pinne blir otroligt påverkade; utan vanliga känslor. En grym diktator påverkar alla människor i sitt land. Aldrig har han väl tänkt på hur barnen utvecklas av hans grymhet. För honom är det han själv som är viktig. Bara han själv.

 

 

På ett annat ställe i boken, i kapitlet om drömmar säger Crafoord:
I verklighetens krig och konflikter, där gränser överskrids och destruktivitet och ondska legaliseras, sker handlingar i yttervärlden som vittnar om de primitiva omedvetna fantasiernas frisläppande. Mardrömmar blir här realitet och gränsen mellan liv och död utplånas. Den hjälplösa skräck som krigets offer känner kan hjälpa oss att förstå spädbarnets hjälplösa skräck. Den döende soldatens liksom det späda barnets skrik formas till ett rop på mamma.

Det är en fruktansvärd bild han ger oss. Och det blir än grymmare att lämna ett skrikande barn ensamt. Varför trodde man tidigare att spädbarn skulle ammas var fjärde timme och sedan lämnas i sin säng? Varför bar inte modern sitt barn i Europa, som man alltid gjort i Afrika? Vad har det inneburit för alla barn i flera generationer?

Men han ger också en så sann beskrivning av kriget, och jag undrar: Vem sätter igång ett krig? Hur ser den människans psyke ut? Det måste egentligen vara den viktigaste upptäckten vi kan göra; hur vi kan se varningstecken på att något är fel. Men, det är en utopi. Vem kunde se att något var fel på Breivik? Måste då alla mänskliga varelser testas? Regelbundet. Eller ska vi acceptera att det alltid kommer finnas allvarliga variationer i den mänskliga hjärnan? Kanske vill jag att man ska kunna se i tid om esterna är i farozonen? Många människor vill ha ledare som Putin. Då vet man hur man ska bete sig. De kan reglerna. Men tänk om Putin vill testa Nato och EU och går in i Estland. Vad händer då?

Crafoord beskriver fostrets tillvaro i moderlivet. Redan under den tiden händer det mycket. Att fostret rör sig, det vet vi. Att det uppfattar ljud, det vet vi. Vi har också sett att barnet suger på sina tår och orienterar sig om sig själv. Det hör ljud från omgivningen, men även moderns kroppsljud.

Man har ibland spekulerat över att tillvaron i livmoderna kännetecknas av en global balans, där alla behov är tillfredsställda och ingen skillnad mellan det inre och yttre finns, och man har betecknat denna tillvaro som en kosmisk harmoni, en ljuvlig sammansmältning med alltet och vars minnesspår får oss att alltid längta tillbaka in till detta moderliv.

Och så föds barnet. Kommer ut i en helt ny tillvaro.
Jag såg plötsligt framför mig bilden från Pärnu sjukhus, förlossningskliniken, med den lille nyfödde pojken Ants, hårt lindad, bara huvudet är fritt. Så gjorde man fortfarande i Estland då. Man lindade barnen för att “deras armar och ben skulle bli raka”. Så har man gjort i generationer, och fortfarande lindas barn i andra länder. Vilken fruktansvärd omställning från det fria livet i magen. Barnet ska nu lära sig ett “jag” och ett “själv”. Jag blev så upprörd av att inse vilken svår förändring barnet utsattes för efter förlossningen. När det lilla barnet ska lära känna sig själv, då lindas barnet så hårt att det inte kan känna, inte kan sparka, inte kan röra sig. Jag kunde helt enkelt inte sova efter den bilden.