juli 6 2012 “Du kommer inte dö en naturlig död.”
Det var åter en fin dag med mycket sol när vi gav oss ut på en ny utflykt i omgivningarna. Hanno guidade oss till Neeruti via Kadrina. Neeruti natur skiljer sig från övriga Estlands. Den kallas Kalevipoegs plogfåror. Tänk er att i det platta Estland känna sig som om man åker på en alpväg. Nästan alltså. Men det var en smal väg, och det sluttade brannt vid högra sidan. Vår jätteduktiga chaufför, Ants, klarade svårigheterna utan bekymmer. Som tur var mötte vi ingen buss, sa vi.
Egentligen är det inga alper utan rullstensåsar som bildades för 12 000 år sedan, när isen smälte. Precis som i Sverige.
Vi vek av från den vanliga Kadrinavägen och körde in på den tidigare huvudvägen. Ni vet, en sån där smal, krokig väg där man kunde bli så fruktansvärt åksjuk i bussen när man åkte till landet när man var ett litet barn.
Jag visste verkligen inte att det fortfarande finns så intressanta saker som vi ännu inte har sett i Estland. Vi som har åkt kors och tvärs i flera år!
Utanför kyrkan i Kadrina står en minnessten över de döda i Frihetskriget 1918-1920. Detta var en riktigt stor sten:
Egentligen är det inga alper utan rullstensåsar som bildades för 12 000 år sedan, när isen smälte. Precis som i Sverige.
Vi vek av från den vanliga Kadrinavägen och körde in på den tidigare huvudvägen. Ni vet, en sån där smal, krokig väg där man kunde bli så fruktansvärt åksjuk i bussen när man åkte till landet när man var ett litet barn.
Jag visste verkligen inte att det fortfarande finns så intressanta saker som vi ännu inte har sett i Estland. Vi som har åkt kors och tvärs i flera år!
Utanför kyrkan i Kadrina står en minnessten över de döda i Frihetskriget 1918-1920. Detta var en riktigt stor sten:
Under ockupationsåren förstördes så gott som alla estniska monument. Även detta. Men detta monument var så väl förankrat att den nedre delen blev kvar trots flera sprängningsförsök. Och därför kunde esterna gå dit och lägga blommor och tänka på dem som offrat sina liv i frihetskriget. När Estland fick sin frihet tillbaka byggdes allt upp igen. Det är ett speciellt monument. Texten runt den berättar så mycket mer än vi är vana vid. Namnen på de döda står på den stora ljusa plattan, men man inte kan se dem på vår bild. Här några exempel:
Först ser vi att monumentet restes 1925, det förstördes 1941, renoverades 1990.
Nästa bild visar vilka som arbetat för det estniska språket i tidiga år: H Stahl 1600-1657, R Brockmann 1609-1647 och A Knüpfer 1777-1843. Lägg märke till att det var balttyskar som redan på 1600-talet intresserade sig för estniskan. Vakna män!
I Vohnja fanns en staty av röda-armésoldaten Lembit Pärn (1903-1974). Han var generallöjtnant i röda armén och kårchef i Eesti Korpus 1942-1945.
Hans farfar, som var från Vohnja emigrerade till Ryssland 1884 och där föddes Lembit Pärn.. Trots det döptes den (under sovjettiden) nybildade kolchosen i Vohnja efter Pärn.
Till Lembit Pärns ära sattes en mängd lindar vid herrgården. (Pärn betyder lind.) Av någon anledning vill inte träden växa. Det blev bara sly...
En staty restes till hans ära 1983:
Hans farfar, som var från Vohnja emigrerade till Ryssland 1884 och där föddes Lembit Pärn.. Trots det döptes den (under sovjettiden) nybildade kolchosen i Vohnja efter Pärn.
Till Lembit Pärns ära sattes en mängd lindar vid herrgården. (Pärn betyder lind.) Av någon anledning vill inte träden växa. Det blev bara sly...
En staty restes till hans ära 1983:
Nu är det grundskola i Vohnja. och 2004 menade rektor, Malle Reimann, att statyn måste tas ner. Det fanns ingen anledning att utanför en skola ha en staty på en man som medverkat till landets ockupation. Hon gjorde det som krävdes, talade med alla som skulle talas med och det bestämdes ett datum för nedtagning. TV-bolagen var där. Det var en stor händelse. Den man som var reporter på den ryska nyhetskanalen sa dock mycket tydligt: “Jag är här för att jag måste, hade jag fått välja skulle jag aldrig ha deltagit i detta!” Och en man sa till rektorn. “Du kommer inte dö en naturlig död.” Så känsligt var det fortfarande 2004, 13 år efter befrielsen. Naturligtvis vill man då fråga: Vad var det som var bättre under ockupationsåren? Människor med låg moral fick höga poster. I dag är de besvikna över vad de förlorat. Visst finns det fattiga människor i Estland även nu, men det finns mat i affärerna, och socialarbetare. Då var spriten väsentlig, nu är det livet självt som betyder något.
Kommentarer
Trackback
