Juni 13, 2012. Svenskarna i Estland.
Från sidan http://www.sov.ee/historik har jag saxat text om svenskarna i Estland.
Från tidigt 1100-tal...
Arkeologiska utgrävningar tyder på att svenskar har levt i Estland sedan tidigt 1100-tal. De kom från Sverige och från de finlandssvenska bygderna i Nyland och slog sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda fiskevatten och gräsrika strandängar.
Vi måste komma ihåg, att det var lättare att flytta över havet än över land på den här tiden. Östersjön är oerhört viktig. Jag är så fascinerad av närheten till alla länder via havet. Att studera allt det vi har gemensamt. Det var inte vad svenskarna gjorde när de tog sig till de estniska öarna och fastlandet, nej då gällde det överlevnad.
Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i Estland är Hapsals stadslag från 1294 och invandringen fortsatte under medeltiden. Nya områden befolkades av svenskar och därmed uppstod svenskbygderna i Estland; Nuckö, Ormsö, Odensholm, norra Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och senare Nargö. Dessutom bildades mindre svenska samhällen på många platser längs kusterna och även Reval (dagens Tallinn) hade ett betydande inslag av svenskar.
Vi har besökt nästan alla dessa platser; några av dem har jag skrivit om tidigare.
De flesta invandrade svenskar kom till estniska domäner som tillhörde biskopsstift eller kloster och inom dessa områden tillförsäkrades de efterhand "svensk rätt", d.v.s. “rätten att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag”.
...fram till tiden kring förra sekelskiftet
Johan Skytte, Generalguvernör i Livland och skapare av Universitetet i Dorpat (Tartu) som sedermera stadfästes av Gustav II Adolf år 1632.De homogena bosättningsområdena och de svenska privilegierna – svenskarnas rätt att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag - betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp i Estland.
Genom reformationen på 1500-talet övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet 1558 mot Estland och Livland (södra delen av dagens Estland och norra Lettland), och efter långa och hårda strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet.
På 1600-talet överlät staten bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som emellertid inte beaktade böndernas svenska rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett godsägarvälde byggt på ofrihet och livegenskap skapades.
1709 besegrades en uthungrad och trött svensk armé, med en sårad Karl XII i spetsen, av Tsar Peter i Slaget vid Poltava. Året efter, 1710, blev Estland en del av Tsarens Ryssland och än hårdare tider följde för estlandssvenskarna. Rysk överhöghet, tillsammans med den balttyska adelns betydande administration i stora delar av landet, innebar nu att begreppet svensk rätt överhuvudtaget inte fanns på den politiska agendan. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de helt enkelt uppsagda från sina gårdar. På några av de mindre öarna var förhållandena däremot drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten medan Odensholm och Rågöarna visserligen hörde till adelsgods, men dessa låg på fastlandet och följdaktligen var godsherren inte en dagligen närvarande makthavare.
Under andra hälften av 1800-talet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunalt självstyre, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor. Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset och i svenskbygderna finansierade man gårdsköpen genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Sverige och Finland från egna skutor.
En beslutsam förryskningspolitik i Estland inleddes under 1880-talet och skolväsendet kom i kläm. Rysslands nederlag i kriget mot Japan och den följande revolutionen 1905 mildrade dock det ryska trycket och i Estland utnyttjade man tillfället till att bl a bilda föreningar med nationalistiska och kulturella förtecken.
Bysholm kring förra sekelskiftet. I svenskbygden, på Bysholms Herrgård i Nuckö, bildades år 1909, under en täckmantel för bildningsarbete, Svenska Odlingens Vänner - Rootsi Hariduse Selts. Man startade en omfattande verksamhet och ordnade bl a svenskundervisning, söndagsskola och lånebibliotek. Med rikssvenskt stöd förbättrade man också sina skolor och knöt fastare förbindelser med både Sverige och Finland, där intresset för Estland också ökade. 1917 bildades Det Svenska Folkförbundet, som skulle tillvarata estlandssvenskarnas politiska och medborgerliga intressen och en tidning för svenskarna i Estland - Kustbon - började ges ut.
Under dessa första år började man också använda benämningen estlandssvensk med inspiration från Finland och finlandssvenskarna.
Detta var en kort sammanfattning av svenskarnas liv i Estland under några hundra år fram till Estlands självständighet 1920. Här döljer sig naturligtvis enskilda levnadsöden. Men det är i alla fall en bild av livet i svenskområdena i västra Estland. Tidningen Kustbon är verkligen mycket rolig att läsa. Det finns alltid något nytt att lära sig.
Trackback
