juni 22 2012. Kolchosen i Väike Maarja.
Nej, det är inte denna kväll det firas midsommar i Estland. Även om man gärna skulle önska det när solen skiner och himlen är helt molnfri. På söndag ska vi på böndernas midsommarfirande. Det ska nog bli roligt, men då är det stor risk för regn.
I går hade vi gäster. Det var Madis och Annika som kom på besök. Vi kunde sitta ute och äta. Det kändes som sommar.
Madis berättade om att det är svårt att fatta beslut om Kiltsi gårds framtid. Några vill att den helt ska ha utställning om världsomseglaren Krusenstern, andra vill göra något annat som t.ex. ett kartmuseum. Skolan som har 50 elever vill inte dela med sig av utrymmet, trots att det finns plats. Jag har berättat tidigare om uttrycket: Om två ester möts bildar de tre (eller fyra) föreningar.
Annika berättade att hon ska resa till Norra Karelen i Ryssland och diskutera fåruppfödning. För att åka dit måste hon ha ett visum, och det är helt otroligt hur svårt det är att få en inbjudan formulerad på rätt sätt så att visabyrån godkänner den. Nu är det fjärde försöket.
Ryssland vill ha visumfrihet till Europa för att bli av med krångel, men sanningen är den att nu är det mycklet enklare med visum från Ryssland till Europa än tvärtom.
Så har jag översatt texten om kolchosen i Väike Maarja. Jag skulle egentligen vilja ha med en passus om att det man menar med “ett gott liv” i texten inte är vad vi brukar kalla “ett gott liv”, men naturligtvis ändå ett bättre liv än det som levdes i Sibirien.
Efter massdeportationerna 1949 anslöt sig de uppskrämda bönderna snabbt till kolchoserna. (De fick välja på att skriva under överlåtelse av sina gårdar eller skickas till Sibirien). Boskap oct arbetsredskap nationaliserades. Människor tvingades att arbeta tillsammans. Under de första åren, när kolchoserna ännu var små var arbetet ganska väl organiserat. Men snart slogs de små kolchoserna ihop oct därmed började de förfalla. Mycket ofta uteblev lönerna och människorna fick leva på vad de kunde få fram ur de små resterna av sina gårdar de fått behålla. (0,6 ha mark, en ko, några grisar, några höns).
Situationen började förbättras för dem 1958. Staten höjde sina inköpspriser på jordbruksprodukter. Man började övergå till att betala löner i sedlar.
Kolchoser som började tillverka nya produkter blev en succé. Dessa produkter var bl.a. vin- öl- och stärkelsetillverkning. På dettas ätt fick kolchoiserna in pengar som de använde till investeringar i jordbruket. Billigt bränsle kom från Ryssland.
Ungefär tio rika kolchoser utvecklades väl i landet. Där var arbetet välorganiserat, de hade den bästa personalen, de fick ny utrustning och billigt kraftfoder.
I går hade vi gäster. Det var Madis och Annika som kom på besök. Vi kunde sitta ute och äta. Det kändes som sommar.
Madis berättade om att det är svårt att fatta beslut om Kiltsi gårds framtid. Några vill att den helt ska ha utställning om världsomseglaren Krusenstern, andra vill göra något annat som t.ex. ett kartmuseum. Skolan som har 50 elever vill inte dela med sig av utrymmet, trots att det finns plats. Jag har berättat tidigare om uttrycket: Om två ester möts bildar de tre (eller fyra) föreningar.
Annika berättade att hon ska resa till Norra Karelen i Ryssland och diskutera fåruppfödning. För att åka dit måste hon ha ett visum, och det är helt otroligt hur svårt det är att få en inbjudan formulerad på rätt sätt så att visabyrån godkänner den. Nu är det fjärde försöket.
Ryssland vill ha visumfrihet till Europa för att bli av med krångel, men sanningen är den att nu är det mycklet enklare med visum från Ryssland till Europa än tvärtom.
Så har jag översatt texten om kolchosen i Väike Maarja. Jag skulle egentligen vilja ha med en passus om att det man menar med “ett gott liv” i texten inte är vad vi brukar kalla “ett gott liv”, men naturligtvis ändå ett bättre liv än det som levdes i Sibirien.
Efter massdeportationerna 1949 anslöt sig de uppskrämda bönderna snabbt till kolchoserna. (De fick välja på att skriva under överlåtelse av sina gårdar eller skickas till Sibirien). Boskap oct arbetsredskap nationaliserades. Människor tvingades att arbeta tillsammans. Under de första åren, när kolchoserna ännu var små var arbetet ganska väl organiserat. Men snart slogs de små kolchoserna ihop oct därmed började de förfalla. Mycket ofta uteblev lönerna och människorna fick leva på vad de kunde få fram ur de små resterna av sina gårdar de fått behålla. (0,6 ha mark, en ko, några grisar, några höns).
Situationen började förbättras för dem 1958. Staten höjde sina inköpspriser på jordbruksprodukter. Man började övergå till att betala löner i sedlar.
Kolchoser som började tillverka nya produkter blev en succé. Dessa produkter var bl.a. vin- öl- och stärkelsetillverkning. På dettas ätt fick kolchoiserna in pengar som de använde till investeringar i jordbruket. Billigt bränsle kom från Ryssland.
Ungefär tio rika kolchoser utvecklades väl i landet. Där var arbetet välorganiserat, de hade den bästa personalen, de fick ny utrustning och billigt kraftfoder.
Boris Gavronski
Väike-Maarja Kolchos var en av dem. Den utvecklades från totalt sönderfall till en framgångsrik massproducent, där bönderna garanterades ett gott liv oct god service.
Den som betydde oerhört mycket för den framgången var Boris Gavronski (se muséets rum VI)
Efter att Estland återfick sitt oberoende utvecklades en fastighetsreform. De gamla ägarna fick tillbaka det som bestulits dem. Väike Maarjas kolchos delades upp i 28 företag av vilka de flesta är aktiva än i dag trots stora svårighetyer.
Allt detta visas på den unika utställningen om "Historien om kolchosen i Väike Maarja" i muséet
Kommentarer
Trackback
