Juni 5, 2012. Nej! Vi ska inte byta nationalsång.
NEJ!!
Vi ska inte byta nationalsång. Absolut inte. Det är alltför vanligt i dag att man förnekar att vi har en svensk kultur. Nationalsången ingår i den svenska kulturen. En orsak till att vi ska byta anges vara att den anknyter till Stormaktstiden. Då svenskarna angrep andra folk. Vi håller med om att det är en inte så "vacker" tid i den svenska historien, men det ÄR en del av den svenska historien.
Om vi ska försöka sudda ut de mindre goda sidorna hos våra föregångare, då ger vi våra efterföljare en falsk bild av svensken. Vi är inte bara de godaste och bästa människor som finns på jorden. Vi har alla goda och dåliga sidor, och det är inget att skämmas för. Varför ska vi inte kunna berätta sanningen?
Jag föreslår att man åtminstone bevarar den första versen och istället skriver en annan text till den andra versen. Jag hävdar att man ska läsa hela den svenska historien i svenska skolor. Att vi ska lära oss den sanna verkligheten. Jag hörde en judisk man en gång säga "Jag känner en stor trygghet, jag kan ju mitt folks historia sedan tusentals år." (Och det är inte bara en vacker historia. Se alla krig det berättas om i Gamla Testamentet.) Och jag minns också att vår lärare sa i skolan "Kommunisterna vill att vi glömmer all historia. Historien ska börja med revolutionen."
Vi tror att det är av största vikt att vi alla känner till vad som hänt under all tid före oss, för att vi ska förstå vad livet är och vad vi kan göra för att ge våra efterkommande ett bättre liv, om möjligt.
Med vänliga hälsningar
Hej,
Tusen tack för ditt mycket tänkvärda meddelande. Jag förstår verkligen vad du menar och jag var själv inne på ett liknande resonemang när vi diskuterade frågan i radio.
Många hälsningar,
Louise
…..Och så ett inlägg om svensheten i DN Debatt.
Det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över, Jasenko Sellmovic (FP)
Först bara: Är vi rädda för att visa vår svenska kultur för vi är rädda för ordet “Nationalist”?
Han skriver:
Nationaldag för vem då? En invandrare i USA känner sig snabbt som amerikan. I Sverige tar motsvarande process ofta flera generationer. Detta är nedslående. Sverige har misslyckats med att skapa en känsla av gemenskap och delad identitet.
Att skapa en känsla av tillhörighet är väl helt grundläggande för våra invandrare. Det som Enn Illiste berättade om i förrgår, att esterna 1944 möttes med jobb och språk vilket var grundläggande för hans svenskhet.
Varför gör vi inte som esterna? Varför lär vi dem inte lite grundläggande fakta om vad det betyder att leva i Sverige? Därför att det är högerextremt? Vi vinklar det som händer efter höger och vänster, och allt det som vi klassar som höger blir snabbt extremt. Vi ska utplåna oss själva och ta hand om de stackars flyktingarna. Men de är inte “stackars”. Det är alltid en tung börda att vara någon det är synd om. Varför ser vi inte nyktert att de har kommit till vårt land och vi sak hjälpa dem till ett LIV i Sverige. Jag minns när Cedric sa att han fått bidrag för att köpa en soffa, och han måste köpa en soffa eftersom han ansågs behöva en.
De är människor som vi. Varför inte möta dem med ett öppet sinne, “vi är lite nyfikna på dig och vad du har för erfarenheter, och vi förutsätter detsamma från dig”.
Selimovic skriver:
På medborgarskapsceremonin jag bevittnade i Washington sa Madeleine Albright (före detta utrikesminister i USA) till de nya amerikanerna: ”Den här stundens magi består inte bara i att ni i dag får er licens att drömma den amerikanska drömmen. Den här stundens magi består i att era namn nu är en del av oss, en del av Amerika”. Innan vi lär oss att skicka en sådan inkluderande välkomstsignal kommer ingen invandrare i Sverige att känna sig svensk.
Det kommer att kräva att vi betänker integrationspolitiken, vidtar nödvändiga förändringar och börjar betrakta invandrare som en del av den kollektiva berättelsen om detta lands framtid, inte bara dess förflutna. Jag behöver inte mer än vifta lite med händerna för att någon ska komma fram och säga ”oh, vad härligt osvensk du är”.
Invandrarna å sin sida, måste ta steget och börja tänka sig en framtid i detta land. Varken återvändandemyten eller diskrimineringsberättelsen kan vara dominerande berättelser.
/../
Hellre den tunna konstitutionella solidaritet som preciserar i medborgarskapskontraktet vad en invandrare bör göra för att bli en del av samhället (såsom i USA), än det tjocka kulturella tillhörighetskravet som gör att jag efter 19 år i Sverige fortfarande kan vara ”härligt osvensk” när jag viftar lite med händerna.
Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis.
Hellre en debatt om vad svenskheten bör vara än det vaga och outtalade samförståndet om vad det är.
Jasenko Selimović (FP)
Så sant. Så sant.
…..
Här är pressmeddelandet om samarbetet mellan de nordiska och baltiska länderna:
30 augusti 2011
Utrikesdepartementet
Förstärkt diplomatiskt samarbete mellan nordiska och baltiska länder
De nordiska och baltiska länderna har idag skrivit under ett samförståndsavtal om postering av diplomater på varandras utlandsmyndigheter. Avtalet ska underlätta för de nordisk-baltiska länderna att upprätthålla en diplomatisk närvaro runt om i världen genom flexibla och kostnadseffektiva lösningar.
Det förstärkta diplomatiska samarbetet inträffar samtidigt som det är tjugo år sedan Estland, Lettland och Litauen återvann sin frihet och återupprättade diplomatiska förbindelser med andra länder.
"Detta Memorandum of Understanding mellan våra åtta länder är ett konkret bevis på vår samhörighet och vårt stärkta diplomatiska samarbete", säger utrikesministrarna från de nordiska och baltiska länderna i ett gemensamt uttalande.
Avtalet reglerar diplomatiska och praktiska aspekter vid postering av diplomater på ett annat nordiskt/baltiskt lands utlandsmyndighet.
De nordiska och baltiska länderna består av Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge och Sverige.
Vi har nu sett att Litauen inte längre anser att detta samarbete är prioriterat eftersom det framkommit att de anser att de inte har tid och ork “Det är så många möten i Bryssel som tar vår tid.”
