ESTLAND OCH EUROPEISKA UNIONENS ÖSTUTVIDGNING
Jag hittade en uppsats från Linköpings Universitet med titeln:
ESTLAND OCH EUROPEISKA UNIONENS ÖSTUTVIDGNING -en studie av det estniska utrikesministeriets argumentation skriven av Samuel Enberg
Här är en förkortad (!) version och med mina understrykningar och andra markeringar.
Han refererar till 27 tal som estniska utrikesministrar hållit för att hävda Estlands självklara rätt till medlemsskap i EU. I talen framhålls alltså olika typer av argument för ett estniskt EU-medlemskap.
Kärnan i argumentationen hänvisar till upprätthållandet och befrämjandet av normer och värderingar som incitament till ett estniskt EU- medlemskap. De betonar att ett estniskt EU-medlemskap bidrar till att säkerställa maktbalansen och motverka yttre hot i EU-området som helhet.
För att Estland ska kunna bli medlem i EU måste fördelarna väga tyngre än nackdelarna.
säkerhetsaspekter i östutvidgningen och säkerhetspolitiska fördelar med ett estniskt EU- medlemskap. Detta såväl för Estland som för EU som helhet. De ekonomiska argumenten pekar på östutvidgningens ekonomiska synvinklar, och motiverar ett estniskt EU-medlemskap med att detta innebär ekonomiska fördelar både för Estland och förde nuvarande medlemsländerna.
Huvuddragen beträffande Estlands relationer med EU:
Den 27 augusti 1991 etablerades diplomatiska förbindelser mellan Estland och EU.
Den 11 maj 1992 kompletterades detta med ett handels- och samarbetsavtal mellan parterna. Köpenhamnmötet i juni 1993 fattade ett positivt beslut om möjligheten till EU-medlemskap för länderna i Central-och Östeuropa däribland Baltikum och Estland.
I maj 1994 blev Estland associativ partner i WEU (Western European Union).
Den18 juli 1994 slöts ett frihandelsavtal mellan Estland och EU.
Den 12 juni undertecknade Estland Associationsavtalet med EU, och den
24 november 1995 lämnade Estland in sin ansökan om EU-medlemskap.
Det var emellertid först i och med undertecknandet av europaavtalet 1995 som det skedde ett genombrott för relationerna mellan Estland och EU. Här fanns möjligheten för EU-medlemskap för första gången inkluderad. Detta skedde efter att de ryska trupperna lämnat Estland 1994. Vid den här tiden hade också förespråkarna för Baltikum i EU, Tyskland, Danmark och Storbritannien, fått förstärkning av de nya EU-medlemmarna Finland och Sverige. De baltiska europaavtalen betonar starkt utvecklandet av demokratiska institutioner och skyddandet av mänskliga rättigheter. Genom avtalet ville EU också förhindra en baltisk policy som skulle provocera Ryssland och därmed föra in instabilitet i unionen efter utvidgningen.
1997 var ett viktigt år för Estland såväl som för de andra central- och östeuropeiska länderna. På Amsterdamkonferensen detta år kom ledarna i EU-länderna överens om att lösa de institutionella frågor som utgör förutsättningen för östutvidgningen.
En månad senare den 16 juli 1997 presenterade EU-kommissionen agenda 2000 med bedömningar av de 11 ansökarländerna. I ljuset av dessa föreslog kommissionen att förhandlingar skulle inledas med fem länder: Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Estland.
Förslaget godtogs och starskottet för förhandlingarna skedde i mars 1998.
Att Estland finns med bland de fem primära ansökarländerna innebär bl.a. klara signaler till Ryssland att Baltikum hör till EU:s integrationsområde. Detta förtydligades ytterligare då EU 1999 beslöt att inleda medlemskapsförhandlingar med Lettland och Litauen.
Estlands orientering mot EU är dock inte helt problemfri, samtidigt som många framsteg har gjorts. Köpenhamnkriterierna:
Det politiska kriteriet kräver stabilitet hos de institutioner som säkerställer demokrati, rättsstat mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Vad beträffar Estlands politiska institutioner anser EU-kommissionen att de är stabila.
Han skriver här att kritiken mot Estlands hanterande av den ryska minoriteten handlar om medborgarskapet, men också att Estland löste frågan år 2000 enligt EU:s riktlinjer år 2000. Detta välkomnades naturligtvis av EU och minoritetskommissionären Max Van Der Stoel, som menade att medborgarskapslagen nu överensstämmer med internationell standard. Härefter finns alltså ingen anledning att krtisera Estland för detta!
Vad har då utrikesministrarna sagt?
Ett ständigt återkommande drag i de identitetsbaserade argumenten för ett estniskt EU-medlemskap är hänvisandet till europeisk identitet, som baserar sig på ett antal gemensamma värderingar och normer, där demokrati, marknadsekonomi och gemensam europeisk historia och kultur innehar centrala positioner. Värderingarna uppfattas dock inte som ohotade, tvärtom måste de ständigt försvaras. Här pekas i talen på EU:s stora ansvar som upprätthållare av värderingarna som måste bevaras och spridas genom aktiv politik. Exempel på det ovannämnda förekommer frekvent och jag ska här ge några.
ESTLAND OCH EUROPEISKA UNIONENS ÖSTUTVIDGNING -en studie av det estniska utrikesministeriets argumentation skriven av Samuel Enberg
Här är en förkortad (!) version och med mina understrykningar och andra markeringar.
Han refererar till 27 tal som estniska utrikesministrar hållit för att hävda Estlands självklara rätt till medlemsskap i EU. I talen framhålls alltså olika typer av argument för ett estniskt EU-medlemskap.
Kärnan i argumentationen hänvisar till upprätthållandet och befrämjandet av normer och värderingar som incitament till ett estniskt EU- medlemskap. De betonar att ett estniskt EU-medlemskap bidrar till att säkerställa maktbalansen och motverka yttre hot i EU-området som helhet.
För att Estland ska kunna bli medlem i EU måste fördelarna väga tyngre än nackdelarna.
säkerhetsaspekter i östutvidgningen och säkerhetspolitiska fördelar med ett estniskt EU- medlemskap. Detta såväl för Estland som för EU som helhet. De ekonomiska argumenten pekar på östutvidgningens ekonomiska synvinklar, och motiverar ett estniskt EU-medlemskap med att detta innebär ekonomiska fördelar både för Estland och förde nuvarande medlemsländerna.
Huvuddragen beträffande Estlands relationer med EU:
Den 27 augusti 1991 etablerades diplomatiska förbindelser mellan Estland och EU.
Den 11 maj 1992 kompletterades detta med ett handels- och samarbetsavtal mellan parterna. Köpenhamnmötet i juni 1993 fattade ett positivt beslut om möjligheten till EU-medlemskap för länderna i Central-och Östeuropa däribland Baltikum och Estland.
I maj 1994 blev Estland associativ partner i WEU (Western European Union).
Den18 juli 1994 slöts ett frihandelsavtal mellan Estland och EU.
Den 12 juni undertecknade Estland Associationsavtalet med EU, och den
24 november 1995 lämnade Estland in sin ansökan om EU-medlemskap.
Det var emellertid först i och med undertecknandet av europaavtalet 1995 som det skedde ett genombrott för relationerna mellan Estland och EU. Här fanns möjligheten för EU-medlemskap för första gången inkluderad. Detta skedde efter att de ryska trupperna lämnat Estland 1994. Vid den här tiden hade också förespråkarna för Baltikum i EU, Tyskland, Danmark och Storbritannien, fått förstärkning av de nya EU-medlemmarna Finland och Sverige. De baltiska europaavtalen betonar starkt utvecklandet av demokratiska institutioner och skyddandet av mänskliga rättigheter. Genom avtalet ville EU också förhindra en baltisk policy som skulle provocera Ryssland och därmed föra in instabilitet i unionen efter utvidgningen.
1997 var ett viktigt år för Estland såväl som för de andra central- och östeuropeiska länderna. På Amsterdamkonferensen detta år kom ledarna i EU-länderna överens om att lösa de institutionella frågor som utgör förutsättningen för östutvidgningen.
En månad senare den 16 juli 1997 presenterade EU-kommissionen agenda 2000 med bedömningar av de 11 ansökarländerna. I ljuset av dessa föreslog kommissionen att förhandlingar skulle inledas med fem länder: Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Estland.
Förslaget godtogs och starskottet för förhandlingarna skedde i mars 1998.
Att Estland finns med bland de fem primära ansökarländerna innebär bl.a. klara signaler till Ryssland att Baltikum hör till EU:s integrationsområde. Detta förtydligades ytterligare då EU 1999 beslöt att inleda medlemskapsförhandlingar med Lettland och Litauen.
Estlands orientering mot EU är dock inte helt problemfri, samtidigt som många framsteg har gjorts. Köpenhamnkriterierna:
Det politiska kriteriet kräver stabilitet hos de institutioner som säkerställer demokrati, rättsstat mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Vad beträffar Estlands politiska institutioner anser EU-kommissionen att de är stabila.
Han skriver här att kritiken mot Estlands hanterande av den ryska minoriteten handlar om medborgarskapet, men också att Estland löste frågan år 2000 enligt EU:s riktlinjer år 2000. Detta välkomnades naturligtvis av EU och minoritetskommissionären Max Van Der Stoel, som menade att medborgarskapslagen nu överensstämmer med internationell standard. Härefter finns alltså ingen anledning att krtisera Estland för detta!
Vad har då utrikesministrarna sagt?
Ett ständigt återkommande drag i de identitetsbaserade argumenten för ett estniskt EU-medlemskap är hänvisandet till europeisk identitet, som baserar sig på ett antal gemensamma värderingar och normer, där demokrati, marknadsekonomi och gemensam europeisk historia och kultur innehar centrala positioner. Värderingarna uppfattas dock inte som ohotade, tvärtom måste de ständigt försvaras. Här pekas i talen på EU:s stora ansvar som upprätthållare av värderingarna som måste bevaras och spridas genom aktiv politik. Exempel på det ovannämnda förekommer frekvent och jag ska här ge några.
I ett tal i samband med undertecknandet av frihandelsavtalet med EU den 18 juli 1994 konstaterar utrikesminister Jüri Luik att den europeiska kontinenten genomgår stora förändringar, och att Estlands primära mål är att återupprätta positionen som ett europeiskt land. Det är genom ett närmande till EU som detta mål kan uppfyllas enligt Luik. Utrikesministern pekar vidare på att det viktigaste i EU-integrationen för Estlands del är att dela de värden som skattas högt av andra europeiska stater.85 I ett tal i Frankrike 1995 konstaterar Luik följande: ”We strongly believe in the standards which stem from our common cultural and historical heritage. These are standards that lend Europe its unique identity.” Luik menar emellertid att den europeiska identiteten kan misstolkas, och hänvisar till Gorbatjov som samtidigt som han varmt talade om gemensamma europeiska värden bekämpade Estlands självständighetssträvanden.
1996 blev Siim Kallas ny utrikesminister i Estland. I ett tal i Tyskland 1996 beskriver han sin vision för Europa. Kallas Europa fröjdar sig över möjligheten att lansera demokrati och fria marknader där dessa principer en gång förnekades. Detta Europa vill expandera de gemensamma värderingarna genom en EU-utvidgning. Om denna vision inte blir verklighet kommer följderna, enligt Kallas, att bli destruktiva. Som en summering av det ovannämnda konstaterar Kallas följande: ”The next five years are the key to either the success or failure of consolidating Europe or restoring the Soviet Union.” Kallas tar också tillfället i akt att redogöra för den historiska utvecklingen av en europeisk identitet och hänvisar till Otto von Bismark som 1876 sade: ”Who ever speaks of Europe is wrong: it is a geographical concept”. Kallas menar att Bismark i den tidskontexten hade rätt. Dagens situation är dock en annan enligt Kallas. Kalla krigets ideologiska uppdelning av Europa med demokrati och fri marknadsekonomi på den ena sidan och kommunism och imperialism på den andra sidan har upphävts. Bl.a. EU spelar, enligt Kallas, en stor roll här som en institution som befrämjar demokrati, stabilitet och välstånd. Det nya Europa består av en familj av nationer vars identitet är baserad på demokrati och rättssäkerhet. Kallas poängterar emellertid att familjeporträttet inte är komplett och syftar här främst på Ryssland. Utrikesministern hänvisar här till Estlands förhållande med Ryssland och menar bl.a. att en av orsakerna till Rysslands negativa inställning till Estland beror på att Estland står för europeiska värderingar. Kallas avslutar sitt tal med en ibiblisk metafor:
Europe has emerged as a family of nations which seeks to secure peace and prosperity under one roof. Estonia, along with other post-Soviet countries, is now making its way back into this family not as a distant relative seeking financial benefits, but as a lost son returning home from a war that for us lasted fifty years longer. As a family, we are willing to take on the responsibilities, commitments and rules of the household.
I ett annat tal 1996 i Köpenhamn konstaterar Kallas att Estland historiskt, kulturellt och spirituellt alltid tillhört Europa, och att Estland efter självständigheten gjort sitt yttersta för att återvända till europeiska normer. Kallas pekar vidare på att Europa nu har lysande möjligheter att ta vara på, när en grupp av stater med miljontals invånare efterlyser stöd för att cementera demokratiska normer. Kallas uppmanar Västeuropa att ta vara på tillfället att skapa ett bättre Europa och tillfogar en implicit varning: ”We cannot avoid moving backwords by standing still but only by moving forward”.
Europe has emerged as a family of nations which seeks to secure peace and prosperity under one roof. Estonia, along with other post-Soviet countries, is now making its way back into this family not as a distant relative seeking financial benefits, but as a lost son returning home from a war that for us lasted fifty years longer. As a family, we are willing to take on the responsibilities, commitments and rules of the household.
I ett annat tal 1996 i Köpenhamn konstaterar Kallas att Estland historiskt, kulturellt och spirituellt alltid tillhört Europa, och att Estland efter självständigheten gjort sitt yttersta för att återvända till europeiska normer. Kallas pekar vidare på att Europa nu har lysande möjligheter att ta vara på, när en grupp av stater med miljontals invånare efterlyser stöd för att cementera demokratiska normer. Kallas uppmanar Västeuropa att ta vara på tillfället att skapa ett bättre Europa och tillfogar en implicit varning: ”We cannot avoid moving backwords by standing still but only by moving forward”.
Också utrikesministeriets generalsekreterare, Indrek Tarand, lyfter fram Estlands europeiska identitet i förhållande till EU:s östutvidgning och konstaterar bl.a. följande, där ett EU- medlemskap betonas som ytterst viktigt för Estland:
We are a European people and we have been able to maintain our identity as such over the years by belonging irrevocably to Europe together with other nations striving for the same goal. To belong irrevocably to Europe and to take an active part in developing its future is something Estonia can do only as a full-fledged member of the European union.
We are a European people and we have been able to maintain our identity as such over the years by belonging irrevocably to Europe together with other nations striving for the same goal. To belong irrevocably to Europe and to take an active part in developing its future is something Estonia can do only as a full-fledged member of the European union.
Den 2 december 1996 tillträdde Toomas Hendrik Ilves som utrikesminister i Estland. Även i hans uttalanden återfinns frekventa hänvisningar till EU:s värderingar och till frågan om europeisk identitet. I sitt första tal inför det estniska parlamentet hänvisar Ilves till att han av europeiska ledare ofta får frågan hur estländare definierar sig. Ilves svar på denna fråga är att estländare definierar sig som européer och som ett av de nordiska folken. Orsaken till att europeiska ledare ställer dylika frågor bevisar enligt Ilves att EU handlar om mycket mer än ekonomi. EU vill garantera fred, välstånd och frihet bland fria och demokratiska nationer. I ett tal i mars 1997 i Rom framhåller Ilves i samma anda att Estland har starka historiska band med de nordiska länderna, och att Estlands europeiska identitet aldrig har ifrågasatts. Ilves betonar vidare att Estland efter självständigheten aktivt orienterat sig mot demokrati och europeiska normer och att stora framgångar uppnåtts på detta område och uppmanar utifrån detta EU att se till dylika aspekter hos ansökarländerna. Om geopolitiska motiv får styra östutvidgningsprocessen kan det leda till att demokratiserings- och liberaliseringssträvanden upphör i ignorerade länder.
I ett tal i Tyskland den 10 juni 1997 , d.v.s. en månad före kommissionen offentliggjorde sina åsikter om ansökarländerna , pekar Ilves på hur viktigt det är med stabila demokratiska strukturer. EU fungerar, enligt Ilves, som en demokratisk vakthund som garanterar rättstrygghet och individuell frihet. EU erbjuder också demokratiska byggstenar i form av välbeprövad lagstiftning och metoder för att på ett fredligt sätt förena olika intressen. Dessa egenskaper hos EU gör, enligt Ilves, att svaghetstendenser upptäcks i ett tidigt stadium. I sådana lägen har EU lösningar för att befrämja demokrati. Ilves syftar på Albanien när han konstaterar följande: ”It’s impossible to imagine any current EU-member subsiding into civil war over a few fraudulent investment schemes”. Ilves betonar också i detta sammanhang att det kan få farliga konsekvenser om östutvidgningsprocessen baseras på geopolitik. Detta kommer i så fall, enligt Ilves, att leda till att EU:s trovärdighet skadas eftersom det skulle visa att de värderingar som konstituerar EU inte respekteras. Kontentan av resonemanget blir att EU har ett stort ansvar för Europas demokratiska utveckling.
Ilves gör också en historisk tillbakablick och framhåller att Estland hört till det europeiska kulturområdet sedan 1100- och 1200-talen. Bland annat framhålls kristendomens intåg och Ilves konstaterar följande: ”We now recognise the arrival of Christianity for what it was - a baptism of our national identity”. Detta kategoriserar Ilves som det första stora moderniseringsprojektet i Estlands historia. Nästa betydelsefulla steg var uppbyggnaden av nationalstaten. Efter självständigheten 1991 har ett nytt stort moderniseringsprojekt påbörjats enligt Ilves. Här spelar Estlands integration i EU en viktig roll. Ilves betraktar EU tillsammans med Nato som ”midwives of the new civilisation” där bl.a. värden som demokrati, värnande om mänskliga rättigheter och frihandel skattas högt. Ett medlemskap i dessa organisationer skulle betyda oerhört mycket för Estland enligt Ilves.
If we can meet these challenges then we will have met the much greater challenge faced by our peoples since the 13th century: to become and remain an economic, political and mental part of a united Europe.
I slutet av 1997 stod det klart att Estland hörde till den grupp av ansökarländerna som först skulle få inleda medlemskapsförhandlingar med EU. Förhandlingarna inleddes i mars 1998. Den 16 september 1998 höll Ilves ett tal där han gav uttryck för optimism vad gäller Estlands EU- integration. Ilves menar att inkluderandet av Estland i 5+1 gruppen kan ses som en bekräftelse, inte bara på Estlands framgångar i EU-samanhang, utan också beträffande Estlands status som ett stabilt, fritt och demokratiskt land. Ilves pekar vidare på att anslutningsförhandlingarna har stärkt känslan av samhörighet med Europa. Ilves betonar vidare att Estlands internationella status har höjts från ansökarland till framtida medlemsland. Dessutom menar Ilves att Estlands nära samarbete med EU har :”shed the absurd moniker of a former Sovjet republic”
I ett tal i Tyskland den 10 juni 1997 , d.v.s. en månad före kommissionen offentliggjorde sina åsikter om ansökarländerna , pekar Ilves på hur viktigt det är med stabila demokratiska strukturer. EU fungerar, enligt Ilves, som en demokratisk vakthund som garanterar rättstrygghet och individuell frihet. EU erbjuder också demokratiska byggstenar i form av välbeprövad lagstiftning och metoder för att på ett fredligt sätt förena olika intressen. Dessa egenskaper hos EU gör, enligt Ilves, att svaghetstendenser upptäcks i ett tidigt stadium. I sådana lägen har EU lösningar för att befrämja demokrati. Ilves syftar på Albanien när han konstaterar följande: ”It’s impossible to imagine any current EU-member subsiding into civil war over a few fraudulent investment schemes”. Ilves betonar också i detta sammanhang att det kan få farliga konsekvenser om östutvidgningsprocessen baseras på geopolitik. Detta kommer i så fall, enligt Ilves, att leda till att EU:s trovärdighet skadas eftersom det skulle visa att de värderingar som konstituerar EU inte respekteras. Kontentan av resonemanget blir att EU har ett stort ansvar för Europas demokratiska utveckling.
Ilves gör också en historisk tillbakablick och framhåller att Estland hört till det europeiska kulturområdet sedan 1100- och 1200-talen. Bland annat framhålls kristendomens intåg och Ilves konstaterar följande: ”We now recognise the arrival of Christianity for what it was - a baptism of our national identity”. Detta kategoriserar Ilves som det första stora moderniseringsprojektet i Estlands historia. Nästa betydelsefulla steg var uppbyggnaden av nationalstaten. Efter självständigheten 1991 har ett nytt stort moderniseringsprojekt påbörjats enligt Ilves. Här spelar Estlands integration i EU en viktig roll. Ilves betraktar EU tillsammans med Nato som ”midwives of the new civilisation” där bl.a. värden som demokrati, värnande om mänskliga rättigheter och frihandel skattas högt. Ett medlemskap i dessa organisationer skulle betyda oerhört mycket för Estland enligt Ilves.
If we can meet these challenges then we will have met the much greater challenge faced by our peoples since the 13th century: to become and remain an economic, political and mental part of a united Europe.
I slutet av 1997 stod det klart att Estland hörde till den grupp av ansökarländerna som först skulle få inleda medlemskapsförhandlingar med EU. Förhandlingarna inleddes i mars 1998. Den 16 september 1998 höll Ilves ett tal där han gav uttryck för optimism vad gäller Estlands EU- integration. Ilves menar att inkluderandet av Estland i 5+1 gruppen kan ses som en bekräftelse, inte bara på Estlands framgångar i EU-samanhang, utan också beträffande Estlands status som ett stabilt, fritt och demokratiskt land. Ilves pekar vidare på att anslutningsförhandlingarna har stärkt känslan av samhörighet med Europa. Ilves betonar vidare att Estlands internationella status har höjts från ansökarland till framtida medlemsland. Dessutom menar Ilves att Estlands nära samarbete med EU har :”shed the absurd moniker of a former Sovjet republic”
1998 tillträdde Raul Mälk som utrikesminister i Estland. Som sina föregångare hänvisar han till de europeiska värderingarna när östutvidgningen kommer på tal och konstaterar bl.a. följande:
For decades the European Union has functioned as a vehicle for peace, stability and prosperity in Europe. But if EU is to continue to play this part into the 21 st century it must change and adopt to new circumstances.
Mälk hänvisar här till att östutvidgningsivern inte är så stor överallt. Vissa menar att EU:s inre reformer måste lösas först. Mälk anser emellertid att en uppskjutning av östutvidgningen inte löser de inre problemen. Utvidgning och fördjupning kan och bör ske parallellt. Vad gäller Estlands del i östutvidgningsprocessen, menar Mälk att Estlands väg mot EU baseras på europeiska värderingar, marknadsekonomi, demokrati och att skapa ett stabilt och välmående samhälle. Mälk tillägger att: ”We will be presented with an increasing number of opportunities to pursue our national interests on the basis of common principles and values.” Med detta menar Mälk att EU har stärkt och kommer ytterligare att stärka Estlands röst i europeiska frågor.
Kallas avvisar anklagelserna om att rysktalande diskrimineras i landet som ryskt förtal och hänvisar till internationella organisationer och aktörer som inte finner några oegentligheter på området. Här nämns bl.a. OSCE och USA:s vice president Al Gore som uttalat sig positivt om Estlands medborgarskapsförhållanden. I sammanhanget framhåller Ilves att Estland var ett av de få länder som redan på 1920-talet betonade minoriteters rättigheter, och att denna mentalitet lever kvar idag. Problem som rör den ryska minoriteten belyses inte.
I nära anslutning till minoritetsfrågan står Estlands relation med Ryssland. Denna relation är långt ifrån problemfri, och bl.a. en gränstvist med Ryssland måste lösas innan Estland kan bli medlem i EU. I detta sammanhang påpekas i talen att Estlands vilja är att ha goda relationer med Ryssland. Däremot betonas att Ryssland inte alltid är en god samarbetspartner eller som Kallas uttrycker det: ”It takes two to tango”.
Det estniska utrikesministeriet är självfallet medvetet om att det inte räcker att dela en rad värderingar och uppföra sig politiskt korrekt för att bli medlem i EU. I talen påpekas också att praktiskt reformarbete behövs på många områden. Kallas illustrerar Estlands ansträngningar för att bli EU-medlem enligt följande: ”Not only is the ship at full sail, but even the captains handkerchief is tied to the mast.” All kraft mobiliseras alltså, enligt Kallas, för att styra Estland tillbaka till europeiska strukturer och på skeppet råder full konsensus från botten till topp. Ilves konstaterar i sin tur att EU är ett rörligt mål som ständigt förändras och utvecklas. Estland måste anpassa sig till detta. Han pekar också på att Estland inte kan bli medlem om inte alla 15 EU- länder röstar ja till Estlands medlemskap. De måste enligt honom vara övertygade om att de kommer att gynnas av Estlands medlemskap utifrån nationella intressen. Ilves jämför också vägen till EU-medlemskapet med ett maratonlopp och konstaterar att Estland är bra på att göra sina läxor. Med dessa läxor syftar Ilves på EU:s konvergenskriterier. Ilves betonar vidare att Estland vill bli EU-medlem när landet är kapabelt att fylla de krav och det ansvar som ett EU- medlemskap innebär. Konvergenskriterierna accepteras alltså utan förbehåll. Det är också, enligt det estniska utrikesministeriet, konvergenskriterierna som ska avgöra när ett land ska bli EU- medlem och inte geopolitiska aspekter. Ilves anser också att varje ansökarland ska få klara besked om vad som bör göras inför EU-anslutningen. Oklarhet kommer att leda till förseningar med dessillussionering som följd; ”This would lead to a self-imposed deepening and widening not of Europe but of eurosclerosis.”
De estniska utrikesministrarna är utan tvekan överens om att konvergenskriterierna, som kan ses som konkretiserade värderingar, i sig är konstruktiva och att ett framtida EU-medlemskap kommer att gynna Estlands utveckling. Ilves hänvisar i detta sammanhang till att Estland och Finland 1939 var på samma utvecklingsnivå. De dramatiska skillnaderna mellan Estland och Finland idag är enligt Ilves ett bevis på vad europeiska värderingar som demokrati och marknadsekonomi kan åstadkomma. Mälk spinner vidare på detta och menar att EU- medlemskap är viktigt för små stater som Estland. Ett medlemskap innebär att möjligheter finns att påverka EU:s inre processer, som också påverkar ett land som inte är medlem i EU. Mälk pekar också på att EU-förhandlingar inte liknar traditionella förhandlingar, där bägge parterna gör tillfredsställande kompromisser. I stället handlar det om att hitta modeller och medel för att så effektivt som möjligt implementera EU acquis. Ilves framhåller emellertid när medlemskapsförhandlingarna kommer på tal att Estland inte är en försvarslös bricka i förhållande till EU, utan menar att landet i vilket fall som helst skulle genomgå de politiska och ekonomiska reformer som EU-medlemskapet kräver:
Estonia’s integration into the European Union is a natural part of our development, not a process that has been forced upon us from the outside. Since 1991, our plans have not only focused on what we must do to ”get into Europe” or ”be European”. Rather they have centred upon the building of a society that is prosperous, democratic and stable.
Här kan alltså en relativt pragmatisk inställning till den europeiska identiteten skönjas. Ilves ger också prov på en förhållandevis pragmatisk inställning till östutvidgningsprocessen, när han i april 1999 påpekar att innehållet och strategin i Estlands europapolitik har förändrats sedan landet upptogs i 5+1 gruppen:
While before we concentrated our efforts on the foreign policy aspect of this process, our focus now is no longer on the global political issue of how far Estonia has advanced whether or not it should be invited to the first round of negotiations. Today, Estonian diplomats are not concerned with political lobbying in EU-capitals.
Ilves menar att politiken nu är praktisk till karaktären och att den stora uppgiften är att implementera 80000 sidor EU-lagstiftning. De aktiva lobbying-insatserna har ersatts av två huvudprioriteter. Den första prioriteten är att framgångsrikt ro iland medlemskapsförhandlingarna med ett fullvärdigt medlemskap som mål. Den andra prioriteten är att så omsorgsfullt som möjligt förbereda Estland för EU-inträdet, vad beträffar praktiska åtgärder och implementering av acquis: ”We learned long ago that the key to our progress does not lie in the negotiations of screening, but in domestic work”. Ilves uppmanar i detta sammanhang också EU- medlemsstaterna att arbeta hårt för att skapa förutsättningar för en snabb östutvidgning. EU:s inre reformarbete är ingen ursäkt för att skjuta upp östutvidgningen. Ilves framhåller alltså här att förverkligandet av ett medlemskap i EU delvis är beroende av faktorer som står utanför Estlands kontroll, t.ex. utfallet av EU:s regeringskonferenser. I vilket fall som helst betonas de egna ansträngningarna starkt:
Yet much lies in our own hands. Fulfilling our pre-accession tasks and doing our homework properly, constitutes a most powerful lever that creates preconditions for the completion of our accession talks and has the strongest positive impact on the European Union’s attitude to enlargement.
Alltså: Det utrikesministrarna poängterar är att Estland tillhör Europa och Norden. De menar att den sovjetiska tiden förött deras land på flera sätt. Estland har ambitionen att utveckla sina institutioner och sin politik mot det europeiska tänkandet och helt lämna det sovjetiska. Det lilla landet Estland har åtagit sig att förändra landet efter EU:s regler; de har genomfört allt. De har genomfört övergången från terrorstat till en europeisk mönsterstat utan blodspillan. Den ekonomiska krisen genomled medborgarna solidariskt med sänkta löner för alla, även makthavarna.
När man nu talar om den europeiska kulturen som grunden i EU, måste vi i dag konstatera att begreppet europeisk kultur har vidgats.
For decades the European Union has functioned as a vehicle for peace, stability and prosperity in Europe. But if EU is to continue to play this part into the 21 st century it must change and adopt to new circumstances.
Mälk hänvisar här till att östutvidgningsivern inte är så stor överallt. Vissa menar att EU:s inre reformer måste lösas först. Mälk anser emellertid att en uppskjutning av östutvidgningen inte löser de inre problemen. Utvidgning och fördjupning kan och bör ske parallellt. Vad gäller Estlands del i östutvidgningsprocessen, menar Mälk att Estlands väg mot EU baseras på europeiska värderingar, marknadsekonomi, demokrati och att skapa ett stabilt och välmående samhälle. Mälk tillägger att: ”We will be presented with an increasing number of opportunities to pursue our national interests on the basis of common principles and values.” Med detta menar Mälk att EU har stärkt och kommer ytterligare att stärka Estlands röst i europeiska frågor.
Kallas avvisar anklagelserna om att rysktalande diskrimineras i landet som ryskt förtal och hänvisar till internationella organisationer och aktörer som inte finner några oegentligheter på området. Här nämns bl.a. OSCE och USA:s vice president Al Gore som uttalat sig positivt om Estlands medborgarskapsförhållanden. I sammanhanget framhåller Ilves att Estland var ett av de få länder som redan på 1920-talet betonade minoriteters rättigheter, och att denna mentalitet lever kvar idag. Problem som rör den ryska minoriteten belyses inte.
I nära anslutning till minoritetsfrågan står Estlands relation med Ryssland. Denna relation är långt ifrån problemfri, och bl.a. en gränstvist med Ryssland måste lösas innan Estland kan bli medlem i EU. I detta sammanhang påpekas i talen att Estlands vilja är att ha goda relationer med Ryssland. Däremot betonas att Ryssland inte alltid är en god samarbetspartner eller som Kallas uttrycker det: ”It takes two to tango”.
Det estniska utrikesministeriet är självfallet medvetet om att det inte räcker att dela en rad värderingar och uppföra sig politiskt korrekt för att bli medlem i EU. I talen påpekas också att praktiskt reformarbete behövs på många områden. Kallas illustrerar Estlands ansträngningar för att bli EU-medlem enligt följande: ”Not only is the ship at full sail, but even the captains handkerchief is tied to the mast.” All kraft mobiliseras alltså, enligt Kallas, för att styra Estland tillbaka till europeiska strukturer och på skeppet råder full konsensus från botten till topp. Ilves konstaterar i sin tur att EU är ett rörligt mål som ständigt förändras och utvecklas. Estland måste anpassa sig till detta. Han pekar också på att Estland inte kan bli medlem om inte alla 15 EU- länder röstar ja till Estlands medlemskap. De måste enligt honom vara övertygade om att de kommer att gynnas av Estlands medlemskap utifrån nationella intressen. Ilves jämför också vägen till EU-medlemskapet med ett maratonlopp och konstaterar att Estland är bra på att göra sina läxor. Med dessa läxor syftar Ilves på EU:s konvergenskriterier. Ilves betonar vidare att Estland vill bli EU-medlem när landet är kapabelt att fylla de krav och det ansvar som ett EU- medlemskap innebär. Konvergenskriterierna accepteras alltså utan förbehåll. Det är också, enligt det estniska utrikesministeriet, konvergenskriterierna som ska avgöra när ett land ska bli EU- medlem och inte geopolitiska aspekter. Ilves anser också att varje ansökarland ska få klara besked om vad som bör göras inför EU-anslutningen. Oklarhet kommer att leda till förseningar med dessillussionering som följd; ”This would lead to a self-imposed deepening and widening not of Europe but of eurosclerosis.”
De estniska utrikesministrarna är utan tvekan överens om att konvergenskriterierna, som kan ses som konkretiserade värderingar, i sig är konstruktiva och att ett framtida EU-medlemskap kommer att gynna Estlands utveckling. Ilves hänvisar i detta sammanhang till att Estland och Finland 1939 var på samma utvecklingsnivå. De dramatiska skillnaderna mellan Estland och Finland idag är enligt Ilves ett bevis på vad europeiska värderingar som demokrati och marknadsekonomi kan åstadkomma. Mälk spinner vidare på detta och menar att EU- medlemskap är viktigt för små stater som Estland. Ett medlemskap innebär att möjligheter finns att påverka EU:s inre processer, som också påverkar ett land som inte är medlem i EU. Mälk pekar också på att EU-förhandlingar inte liknar traditionella förhandlingar, där bägge parterna gör tillfredsställande kompromisser. I stället handlar det om att hitta modeller och medel för att så effektivt som möjligt implementera EU acquis. Ilves framhåller emellertid när medlemskapsförhandlingarna kommer på tal att Estland inte är en försvarslös bricka i förhållande till EU, utan menar att landet i vilket fall som helst skulle genomgå de politiska och ekonomiska reformer som EU-medlemskapet kräver:
Estonia’s integration into the European Union is a natural part of our development, not a process that has been forced upon us from the outside. Since 1991, our plans have not only focused on what we must do to ”get into Europe” or ”be European”. Rather they have centred upon the building of a society that is prosperous, democratic and stable.
Här kan alltså en relativt pragmatisk inställning till den europeiska identiteten skönjas. Ilves ger också prov på en förhållandevis pragmatisk inställning till östutvidgningsprocessen, när han i april 1999 påpekar att innehållet och strategin i Estlands europapolitik har förändrats sedan landet upptogs i 5+1 gruppen:
While before we concentrated our efforts on the foreign policy aspect of this process, our focus now is no longer on the global political issue of how far Estonia has advanced whether or not it should be invited to the first round of negotiations. Today, Estonian diplomats are not concerned with political lobbying in EU-capitals.
Ilves menar att politiken nu är praktisk till karaktären och att den stora uppgiften är att implementera 80000 sidor EU-lagstiftning. De aktiva lobbying-insatserna har ersatts av två huvudprioriteter. Den första prioriteten är att framgångsrikt ro iland medlemskapsförhandlingarna med ett fullvärdigt medlemskap som mål. Den andra prioriteten är att så omsorgsfullt som möjligt förbereda Estland för EU-inträdet, vad beträffar praktiska åtgärder och implementering av acquis: ”We learned long ago that the key to our progress does not lie in the negotiations of screening, but in domestic work”. Ilves uppmanar i detta sammanhang också EU- medlemsstaterna att arbeta hårt för att skapa förutsättningar för en snabb östutvidgning. EU:s inre reformarbete är ingen ursäkt för att skjuta upp östutvidgningen. Ilves framhåller alltså här att förverkligandet av ett medlemskap i EU delvis är beroende av faktorer som står utanför Estlands kontroll, t.ex. utfallet av EU:s regeringskonferenser. I vilket fall som helst betonas de egna ansträngningarna starkt:
Yet much lies in our own hands. Fulfilling our pre-accession tasks and doing our homework properly, constitutes a most powerful lever that creates preconditions for the completion of our accession talks and has the strongest positive impact on the European Union’s attitude to enlargement.
Alltså: Det utrikesministrarna poängterar är att Estland tillhör Europa och Norden. De menar att den sovjetiska tiden förött deras land på flera sätt. Estland har ambitionen att utveckla sina institutioner och sin politik mot det europeiska tänkandet och helt lämna det sovjetiska. Det lilla landet Estland har åtagit sig att förändra landet efter EU:s regler; de har genomfört allt. De har genomfört övergången från terrorstat till en europeisk mönsterstat utan blodspillan. Den ekonomiska krisen genomled medborgarna solidariskt med sänkta löner för alla, även makthavarna.
När man nu talar om den europeiska kulturen som grunden i EU, måste vi i dag konstatera att begreppet europeisk kultur har vidgats.
Kommentarer
Trackback
