.

En mycket intressant dag. Först läste jag ett svarsmail jag fått från Astri Kleppe och hittar en verklig meningsfrände. Hon är författare (poet) och doktor i teoretisk fysik. Dessutom har hon ett specialintresse för historia. Hon skickade med ett utdrag från en kommande bok (på norska)

Ikke lenge etter at Berlinmuren ble revet, snakket jeg med en venn fra DDR.

Alle rundt ham var sjeleglade, og selv var han selvfølgelig også lettet over at

muren var fjernet.

"Men," sa han, "det er en ting som ikke lar meg ifred, og det er at jeg ikke

skjønner hva som var meningen med all denne lidelsen. I årevis har de holdt

oss fange og til og med drept oss fordi vi ville besøke tante Marie på andre

siden av muren. Så er muren plutselig vekk, og tvangen og volden med den.

Det er som om de i alle disse årene med kniven på halsen tvang oss til å døpe

alle barna våre til Petter; og så, en tirsdag ettermiddag, var det noen som sa:

'men la dem for faen kalle ungene sine hva de vil!' - og så var allting plutselig

fritt igjen. Javel, så er vi frie. Men hva handlet det om, alt sammen, og hvorfor

i all verden måtte alle disse folka dø?"

 

Så mycket i historien handlar om meningslöst dödande. Under alla tusentals år har människor dödat varandra. På många olika infernaliska sätt. Men många, många sticker numera huvudet i sanden och deklarerar att ”Vi är alla lika värda och ska visa tolerans mot varandra”, ”Vi behöver inget försvar, någon måste våga sluta rusta för krig”,” Låt oss tala med varandra istället.” osv. osv. Den som inte tänker så, den är det något allvarligt fel på. Låt mig då svara: ”Den som inte såg grymheten i Sovjetunionen, den som inte förstår vad som händer när ett land inte längre har ett försvar”, den är det något allvarligt fel på. Vi vet att ockupationen av Tibet var synnerligen enkel för Kina, eftersom det inte fanns något försvar att slåss emot. Vi kan inte tänka med känslan, med ”hur vi vill att sanningen ska se ut”, vi måste tänka med förnuftet. Att vara politiskt korrekt betyder kanske att man tänker mer på hur man vill att verkligheten ska se ut, mer än resonerar sig fram till en verklighet baserad på realiteter. När vi har tagit emot alla invandrare i vårt land, då har vi mer tänkt på hur deras liv har varit än hur det ska komma att bli här i Sverige för dem och för oss. Är det verkligen så rasistiskt att anse att den största tjänsten man kan göra för alla parter det är att förbereda oss alla för vad det innebär att många, många kommer till Sverige med en annan kultur? Jag tror att i och med att vi inte erkänner ATT vi har en kultur gör vi det svårare för våra invandrare att förstå att vi vekligen tänker och lever på ett annat sätt än de har lärt sig…

Esterna har en kultur. De är stolta för den, och vet vad en gemensam kultur betyder. De, liksom människorna i hela f.d. Sovjet, vet också hur det är att leva i ett land (sitt eget) och underkasta sig en helt främmande kultur.

 

Här ska jag sticka emellan mot den andra händelsen för dagen: En artikel på SvD Kultur

 

”Journalister ska inte uppfostra medborgarna.” skriven av Ingrid Carlqvist, ordförande i Tryckfrihetssällskapet (som jag inte vet något om).

 

Få har förstått att Sverige numera är ett land där ingen verklig yttrande- eller tryckfrihet råder, skriver hon. /…/ Låt mig citera min namne Knut Carlqvist: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och makten. De tror att deras uppgift är att uppfostra folket.”

 

/…/ Så i stället för att bemöta oss i sak och visa hur enkelt det är att ha en avvikande åsikt i Sverige utan att kallas rasist, nazist och islamofob gör de sitt bästa för att smutskasta Tryckfrihetssällskapet.

/…/ Häromdagen vann dessa ”journalister mot yttrandefrihet” en pyrrhusseger. Tryckfrihetssällskapet tvingades ställa in mötet med rubriken ”Genusforskning på universiteten – vetenskap eller vansinne?” Detta sedan två av de tre föreläsarna hoppat av efter en klappjakt på Twitter – av bland andra journalisterna Lindberg och Forssberg.

Jag fortsätter med Astri Kleppes skrift:

 

 

Gustaf Mannerheim, Finlands hjälte.

 

Med demokratiets sårbarhet i mente - det var tross alt i et demokratisk Tyskland som Hitler kom til makten. Hverken demokratiet eller den folkelige vilje klarte jo å forhindre utviklingen av det nazi-fascistiske Europa med alle dets uhellige allianser; Molotov-Ribbetropp-pakten, paktenen mellom aksemaktene Italia, Tyskland og Japan, og

 

med alle de mindre landene som mer eller mindre frivillig gikk inn på aksemaktenes side.

 

/…/

Etter Hitlers angrep gikk russerne så å si over til den andre siden, de ble allierte. Dette ifølge ganger-regelen minus ganger minus blir pluss eller: dine fienders fiender er dine venner.

 

I Estland och andra av tyskarna ockuperade länder dödades judar. Men visste ni att i Finland som benämns allierade med tyskarna, där särbehandlades inte judarna, helt mot Hitlers vilja. (8 judar deporterades; 8 för mycket) Finnarna ser sig inte alls som allierade, de var helt enkelt tvungna att välja sida. De var attackerade av Sovjet. De visste vad det betydde…

 

Den svenske journalisten Henrik Arnstad skriver i boken ”Skuld”:

/…/”Dermed gjenstår to alternativer. Enten fortsatt nøytralitet. Eller Nazi-Tyskland."

 

Vilken naivitet! Neutralitet! Undrar om han tror att den möjligheten fanns för esterna också. Det är att tänka med känslorna och inte med hjärnan! Se hur verkligheten såg ut istället, Arnstad.

 

/…/ Det store antallet døde underSovjetregimet utgjør ingen hindring for denne OK-erklæringen; det er som om Sovjets ofre blir vurdert med en annen matematikk, liksom prissatt i en annen valuta, enn andre ofre. Som om matematikken er modifisert i lyset av den historiske nødvendighet. Eller kanskje er det enda enklere, kanskje handler det om basal prosentregning. Som en gammel AKPml-er en gang betrodde meg: "kameratene sier at Stalin var 30 % dårlig og 70% god." Dette har smak av det klassiske patriarkale skjemaet: vinneren.

 

Det här visste jag inte heller, att Sten Andersson förutom påståendet att Estland aldrig var ockuperat sa i maj 1990: "Förändringarna i Östeuropa får aldrig uppfattas som en förödmjukelse eller som ett nederlag för Sovjetunionen." Alltså: Sovjeterna har aldrig gjort några fel! Eller?

 

Astris utdrag avslutas:

Landet (Finland) ble skadet og plyndret, men det forble autonomt, og unngikkbdecennier av deportasjoner, folkemord, sivilisasjons- og miljø-ødeleggelse. Dette vet vi, for vi har facit i hånden: vi vet hva som skjedde i Baltikum og andre land som ble okkupert av Sovjetunionen. I ettertid er det blitt bekreftet at finnenes forsvar (av Tienhåra og Tali-

Ihantala) sommeren 1944, også betød mye for sikkerheten på andre siden av

Østersjøen. I 2004, på 60-årsdagen av våpenhvilen, sa den svenske statsministeren Göran Persson:

vi vet att där Röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i

Europa... Det kom att spela en avgörande roll för Sverige under efterkrigstiden.

 

Tack Astri för det du skickat till mig. Det var verkligen intressant att läsa. Vi hörs!