.

Vi hade ett långt samtal med Hanno i dag. Vi ville reda ut en del saker. Hur är det med Savisaar och hans parti t.ex.

Savisaar har förstått att han aldrig blir vare sig president eller premiärminister. Men makt är skönt. Det är inget en man som Savisaar tackar nej till självmant. Nu arbetar han för att bli kvar på sin post. Valet är först om två år, berättade Hanno, men Savisaar arbetar medvetet för att få alla Tallinnbor på sin sida. Nej, inte alla, han vet att hans väljare finns bland ryssarna och de gamla. Därför erbjuder han dem högre bidrag och gratis kollektivtrafik utan att presentera hur det ska betalas.

På Saaremaa har alla utom en lämnat styrelsen för Keskerakond. De har ännu inte talat om vad de ska göra. Kanske bilda ett nytt parti eller gå med i socialdemokraterna. Sossarna i Estland är nu det största partiet. De har inget om Marx eller Internationalen i sitt program. De går inga tåg den 1 maj. Det är ryssarnas dag. De tågar och sjunger internationalen och alla ester som har sina minnen av den tiden när det var ett påbud att göra så, de stänger dörrar och fönster.

När lärarna strejkade över hela Estland gick mångas ryssar i Narva ut sympatistrejk. Av någon anledning sjöng de internationalen, och tyckte att det var skoj.

Nu något annat. När Hanno var ung studerade han i Leningrad. Han hade varit ute en söndag och roat sig, och när han kom hem såg han att en pall var trasig. Han delade studentlägenheten med flera ryssar och gick runt och frågade efter en hammare. Ingen hade någon. Spik. Men ingen hammare. Då gick han upp en trappa och fick verkligen låna en hammare av en annan student. ”Typisk estnisk kapitalist, han har allt.” sa då hans kamrater. De hade inte så höga krav på kapitalism, typiskt ryskt, menade Hanno.

Så en historia, och det allra roligaste är att den är nästan en kopia av den som pappa brukade berätta men detta är den sovjetiska versionen:

Under Sovjettiden fick bara gamla, barn och gravida använda den första dörren på spårvagnen. En gång var det en ung kvinna som försökte komma på den vägen, men chauffören ville inte öppna. ”Varför ska ni absolut in här?” frågade han till slut. ”Jag är gravid!” ”Hur gammalt är det fostret då?” ”Två timmar!”

Pappa berättade om en kvinna som inte fick någon sittplats på den fulla bussen, och fick samma fråga och gav samma svar.

Så var det politruken som väntades till traktorkolchosen i byn. Han hade meddelat att han hade fru och barn med sig. Alla visste vad det betydde att det kom en politruk. Från och med hans ankomst var det han som bestämde, och det kunde vara vad som helst.

Chefen på traktorfabriken åkte till stationen för att ta emot familjen. Han hade för säkerhets skull två vagnar att dra allt bagage i, de var ju många som skulle komma… Det visade sig, att det de hade med sig var ..en ..tom koffert. Varför blev de ändå inte förvånade?

Så en sista anmärkning. ännu på 50-talet gick kvinnorna på landet i Ryssland utan underbyxor. I stan hade de haft det länge.

…..

Jag tyckte det var jättejobbigt när jag fick höra att Göteborgsteatern ger en föreställning om homosexuella som längtar tillbaka till kommunismen.

Det var inget att oroa sig för. Jag läser på sverigesradio.se:

Björn Kjellman, Sven-Åke Gustavsson

– Så här är det tycker jag: det här är en pjäs där karaktärerna är bögar, gamla och unga.  Det är delvis också naturligvis en pjäs om Polen, men framför allt är det en pjäs om oss alla, säger Ronnie Hallgren teaterchef på Göteborgs Stadsteater som nu som regisserar Lubiewo – kärleksön, en polsk berättelse om det vakuum som uppstod när järnridån och muren föll.

– De här bögarna har lyckats att under stark press från kommunistiska staten och katolska kyrkan ändå gjort utanförskapet till något positivt; till en frihet, där dom känt att dom kan vara fria, och det är det som trasas sönder när så småningom den här järnridån faller.

Alltså: de är på rätt sida.