.

Minns ni kommentaren jag fick från Norge den 16 februari?

Hej Karin,

tack för din intressanta blogg!
Jag är norsk-svensk med estnisk anknytning, och har antagligen ett annat perspektiv på detta med ett (litet) lands suveränitat än den gängse svensken. Jag tänker på alla egendomliga fördömanden av Estland som efter 1991 förekommit i svenska media. Detta med kravet att för att bli estnisk medborgare måste man behärska åtminstonde grundläggande estniska, vilket i svensk press beskrevs som förtryck av den ryska minoriteten. Eller staty-konflikten i 2007, när Moskva lade sig i vad det fria demokratiska Estland gjorde med sina statyer - och svenska media igen framställde Estland som orimligt och ärkenationalistiskt. Nu, låt oss anlägga ett norskt perspektiv på det hela, och antag att tyskarna suttit kvar i Norge fram till 1991, med massor av tyska barn födda i Norge etc etc. 1991 blir alltså Norge fritt: inte skulle man underlätta för tyskar att stanna kvar i Norge! Inte ens i det verkliga Norge av idag är tyskarna särskilt populära. Inför omröstningen angående norskt EU-medlemskap, kunde upprörda tyska turister rapportera att de i Trøndelagen sett att korna hade ordet NEIN! målat på sidan. Man vill inte vara i union med Tyskland.

Varför svenska media är så Baltikumfientligt är en gåta. Kanske handlar det om att rationalisera baltutlämningen, kanske handlar det om den gamla ryss-skräcken. Eller det underliga missförståndet att kommunistiskt våld liksom är lite bättre än nazistiskt våld... Man vill inte se att det är samma gamla fascism i olika uniformer. Man viftar bort Molotov-Ribbentrop-pakten, det är som om Sovjetunionen blev OK-förklarad i och med att Hitler gick till angrepp på Sovjet, enligt formeln mina fienders fiender är mina vänner. Eller?

 

Jag svarade Astri med ett mail först i dag.

 

Tack för din kommentar. Det är så roligt att få lite respons på vad man skriver. Förlåt att jag väntat så länge med att svara.

Jag letar hela tiden efter svar på varför svenskar har så märklig inställning till ester. Jovisst fanns rysskräcken länge, men nu äger ju Ryssland en hamn på Gotland, och vi har inget försvar där längre, så den är nog borta sedan en tid. Och jämförelsen med tyskar/norrmän är väldigt bra eftersom svenskar accepterar att norrmännen led. Man vill däremot inte riktigt tro att esterna led. Man vill i alla fall inte diskutera det. "Ryssarna led ju också." Att det inte är en självklarhet att ester ska dras in i lidandet bara för att ryssar lider, kan man inte diskutera.

 

Kanske ligger förklaringen i något helt annat. Att man inte riktigt ville erkänna att Sovjet var en omänsklig statsbildning. Vi vet ju att de svenskar som kom tillbaka från ett immigrationsförsök till Sovjet och försökte förklara hur vidrigt det var, inte blev trodda eller t.o.m. misshandlades för detta påstående.

Numera tror jag att de flesta svenskar tänker på semester i Pärnu eller någon resa till Tallinn och "gamla stan" när det talas om Estland. Men jag fortsätter att söka svar.

Varma hälsningar

Karin

…..

 

En viktig del av mina studier i ”historien om Estland” gäller naturligtvis hjärnan.

 

I Nisse Simonsons bok ”Glöm inte minnet”, 2011,  sid 132 står det

 

Ett folk utan kollektivt minne är inget folk.

 

Javisst. Utan kunskapen om den fria tiden och vetskapen om att de haft ett liv långt före alla ockupationer av främmande makter sedan 1200-talet, utan den kuskapen skulle esterna aldrig känt sin gemenskap och aldrig arbetat för en ny frihet. I Sovjetunionen försökte de verkligen döda det kollektiva minnet. De lyckades inte i de baltiska länderna, men de andra har svårt att hitta tillbaka till en gemensam kultur, t.ex. Ukraina och Vitryssland.

 

Det finns liknande tankar, se utdrag ur en artikel i Postimees:

 

Mare Muik, lärare i estniska: "Mindre folks identitet finns i språket"

 

 

Mare Muik.

Modersmålets dag (14.3) ger oss ett tillfälle att reflektera över esterna och vårt språk lite mer än vanligt. Det är inte bara språkets utan hela den estniska identitetens dag för eftertanke.

Språket är viktigt, modersmålet är grundläggande. Modersmålsdagen erinrar oss om våra etniska rötter. För en liten nation bygger identiteten mer på språket än för stora nationer. 

Vad som oroar mig mest är följden av att ungdomar som reser utomlands för att bosätta sig där. Barnen som föds kanske inte undervisas i estniska. Barnet kan då inte kommunicera med sina mor-och farföräldrar i Estland.

Det är ett äkta exempel på en nationell känsla av underlägsenhet, eller vad man ska kalla det, om folk inte vet hur de ska värdera sitt eget språk. (Man kan se på våra invandrare som har svårt i Sverige p.g.a. sin dåliga svenska.)

Under Sovjettiden var det annorlunda. Då fanns det människor som medvetet ”förestniskade” barnen. De gav barnen tillsammans med det estniska språket och litteraturen en särskild, starkare estnisk känsla. Estniska språket var en skyddsfunktion. (Precis så gjorde Hanno. Han vågade trots faran som låg i att trotsa kommunistiska påbud.)

Men det fanns andra som konverterade till den röda ideologin.

I dag påverkar internet språket. Serietexter också. Vad som helst kan forma en ung person. Jag minns hur förvånad jag blev när en elev i sista ring frågade mig vad ordet ”kätkema” (vagga) betyder. Samma elev frågade vid en annan tidpunkt vad ordet ”söandama” (våga) betyder. Det innebär att det estniska ordförrådet går förlorat.

(I svenskan kan jag räkna upp mängder med ord som gått förlorade. Hur många svenskar klarar i dag av att läsa de gamla böckerna med originalsvenskan?  Jag har berättat om en diskussion jag hade med en förskollärare som inte ville läsa Elsa Beskows sagor för barnen ”De förstår inte vad ett ämbar är.” Att man kan förklara svåra ord fanns inte i hans huvud. Vi har också gjort det svårt för yngre människor att läsa gamla brev när den nya skrivstilen infördes. Jag har också så många gånger hört hur pronomen och småord försvinner i svenskan: ”Tåget var 10 minuter sent, Programmet börjar nitton femtio” osv.)

Kanske kommer ordförråd och läsning i framtiden inte längre vara viktigt. En förvandling sker nu i alla fall, men vi kan inte veta vad det innebär.
Jag vill tro att estniskan inte försvinner.

Som vetenskapsspråk vet vi inte om det estniska språket fortsätter att utvecklas, eller om det engelska språket helt tar över. Till exempel har doktorsavhandlingar mest skrivits på engelska. Det kommer säkert att vara en risk för att estniskan inte kommer bestå som ett vetenskapsspråk, det som formades så fint under den första republiken inom alla vetenskapsområden.

Vi var på ett seminarium där en tysk vetenskapsman sa detsamma om tyskan. Alla skriver sina avhandlingar på engelska. ”Hur ska det gå med tyskan?”