Demokratierna...3
Demokratierna i spillrorna... forts i går.
estnisk polis.
Nu gäller det en jämförelse om stabiliteten och korruptionen i de båda undersökta länderna.
Först Estland:
Från 1300-talet fram till första världskriget har danskar, svenskar, polacker, ryssar och tyskar erövrat och slagits mot eller i Estland. Mellan 1712 till 1918 lydde Estland under den ryska tsaren men i kaoset som uppstod efter första världskrigets slut utropade sig landet som en självständig demokratisk republik, vilket Sovjetunionen och västmakterna accepterade (Daatland & Svege 2000, s. 5051).
(Märkligt att ett frihetskrig mot de två stormakterna Ryssland och Tyskland kan förringas så. Sovjetmakten erkände Estland som fri stat i jan 1920 i Tartu när esterna som motprestation erkände Sovjetunionen som fri stat. Estland var det första landet i världen som gjorde det.)
Självständigheten kom dock att bli kortvarig, efter andra världskriget kom Estland att inlemmas i det då expanderande Sovjetunionen och blev en av många stater bakom järnridån. (så beskrivs den hänsynslösa ockupationen.) Estland blev en nyckelstat i det sovjetiska imperiet, här fanns isfria hamnar och strategiskt bra platser för militära installationer (Internet 8).
Det skulle dröja 46 år innan Estland än en gång skulle bli en fri och självständig stat. /../ Estland har med andra ord haft en brokig och instabil historia, men estländarna har alltid sett sig själva som just estländare (Nej, som “ester”. Estländare är alla i Estland boende, ester är de med estnisk identitet. Jfr finnar och finländare.) och inte som ryssar, tyskar, polacker eller svenskar. De orsaker till instabilitet som idag tydligast kan utläsas är de som är kopplade till den negativt särbehandlade ryska minoriteten.
Intressant. Den ryska befolkningen är inte negativt särbehandlad. Här sprids åter den negativa attityden mot ester vi sett så många gånger.
Enligt FN:s Human Development Report från 2002 får Estland 0,73 i stabiliseringsgrad. /../ Jämfört med andra f.d. sovjetstater ligger landet mycket långt före vad gäller stabilitet, de flesta andra ligger på minustal på skalan. Det som drar ner stabiliseringsgraden är naturligtvis att Estland varit en självständig demokrati under ett så kort tidsperspektiv.
Korruption är ett stort och utbrett problem i öststaterna, men i det estniska samhället ligger korruptionen dock på en mycket lägre nivå. Det går dock tyvärr inte att utläsa på vilken institutionell nivå korruptionen är som störst. Folket har tämligen högt förtroende för politikerna; om vi bortser från de västeuropeiska länderna samt Nordamerika så ligger Estland topp fem bland de övriga demokratierna (Ibid.). Holmes (2003, s. 204205) placerar Estland bland A- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, A-kategorin innebär att länderna har lägst korruptionsgrad i hela regionen. Andra länder som ingår i den gruppen, men som enligt FN:s Human Development Report från 2002 ligger efter Estland, är Ungern och Slovenien. Slutsatsen kan därför dras att Estland är med största sannolikhet det land i regionen som har lägst korruptionsgrad.
Det är trots allt ett fantastiskt gott betyg.
Och så tittar vi på Ryssland:
Först Estland:
Från 1300-talet fram till första världskriget har danskar, svenskar, polacker, ryssar och tyskar erövrat och slagits mot eller i Estland. Mellan 1712 till 1918 lydde Estland under den ryska tsaren men i kaoset som uppstod efter första världskrigets slut utropade sig landet som en självständig demokratisk republik, vilket Sovjetunionen och västmakterna accepterade (Daatland & Svege 2000, s. 5051).
(Märkligt att ett frihetskrig mot de två stormakterna Ryssland och Tyskland kan förringas så. Sovjetmakten erkände Estland som fri stat i jan 1920 i Tartu när esterna som motprestation erkände Sovjetunionen som fri stat. Estland var det första landet i världen som gjorde det.)
Självständigheten kom dock att bli kortvarig, efter andra världskriget kom Estland att inlemmas i det då expanderande Sovjetunionen och blev en av många stater bakom järnridån. (så beskrivs den hänsynslösa ockupationen.) Estland blev en nyckelstat i det sovjetiska imperiet, här fanns isfria hamnar och strategiskt bra platser för militära installationer (Internet 8).
Det skulle dröja 46 år innan Estland än en gång skulle bli en fri och självständig stat. /../ Estland har med andra ord haft en brokig och instabil historia, men estländarna har alltid sett sig själva som just estländare (Nej, som “ester”. Estländare är alla i Estland boende, ester är de med estnisk identitet. Jfr finnar och finländare.) och inte som ryssar, tyskar, polacker eller svenskar. De orsaker till instabilitet som idag tydligast kan utläsas är de som är kopplade till den negativt särbehandlade ryska minoriteten.
Intressant. Den ryska befolkningen är inte negativt särbehandlad. Här sprids åter den negativa attityden mot ester vi sett så många gånger.
Enligt FN:s Human Development Report från 2002 får Estland 0,73 i stabiliseringsgrad. /../ Jämfört med andra f.d. sovjetstater ligger landet mycket långt före vad gäller stabilitet, de flesta andra ligger på minustal på skalan. Det som drar ner stabiliseringsgraden är naturligtvis att Estland varit en självständig demokrati under ett så kort tidsperspektiv.
Korruption är ett stort och utbrett problem i öststaterna, men i det estniska samhället ligger korruptionen dock på en mycket lägre nivå. Det går dock tyvärr inte att utläsa på vilken institutionell nivå korruptionen är som störst. Folket har tämligen högt förtroende för politikerna; om vi bortser från de västeuropeiska länderna samt Nordamerika så ligger Estland topp fem bland de övriga demokratierna (Ibid.). Holmes (2003, s. 204205) placerar Estland bland A- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, A-kategorin innebär att länderna har lägst korruptionsgrad i hela regionen. Andra länder som ingår i den gruppen, men som enligt FN:s Human Development Report från 2002 ligger efter Estland, är Ungern och Slovenien. Slutsatsen kan därför dras att Estland är med största sannolikhet det land i regionen som har lägst korruptionsgrad.
Det är trots allt ett fantastiskt gott betyg.
Och så tittar vi på Ryssland:
rysk milis.
Det första ”ryska” riket Kievrus uppstod vid floden Dnepr under 800- och 900-talet. /../ Med tiden kom vikingarna att bli en elit och ännu senare blev deras avkomma furstar över Rus (Poe 2005, s. 3549). Ryssland hade nu fått sina första enväldiga härskare, som i sin tur kom att avlösas av mongoler, moskovitiska furstar, tsarer och partiordföranden.
Putin förnekar att vikingarna haft den betydelsen. Det står absolut inte i de ryska historieböckerna.)
Det var dock först under Peter den stores styre som Ryssland blev en fullt utvecklad totalitär och autokratisk polisstat (Internet 9). Samtidigt låg Ryssland och Moskva i avskildhet från Europa, det gjorde att liberala tankar som spreds i Europa hade svårt att nå dit.
Men huvudstaden under Peter den store var ju Petrograd, som han grundlagt för att han ville europeisera Ryssland.
Tsarens totalitära kontroll gjorde inte saken lättare (Hosking 1997, s. 125126). Självklart fanns liberala tankar i Ryssland, men den härskande klassen var för stark för att idéerna skulle kunna genomföras. Det ryska samhället i sig var svagt och autokratin stark, härskaren hade initiativet till alla reformer och moderniseringar som genomfördes (Poe 2005, s. 95105). Det var därför egentligen inte någon skillnad mellan tsarstyret och kommuniststyret, det var ett regimskifte inom samma paradigm. Staten och ledaren var fortfarande totalitär och autokratisk (tsaren och kommunistpartiet) och båda litade de på sin ”hemliga polis” (tsarens tredje avdelning och ochrana samt kommunistpartiets KGB) för att slå ner hot mot staten (Hedlund 1993, s. 6065). Vi kan alltså konstatera att det var först när Sovjetunionen föll samman och demokrati infördes som det går att prata om ett paradigmskifte. Från despotism, autokrati och polisstat till folkstyre och republik.
Den ryska politiken har således varit stabil under många hundra år, fast under det helt motsatta paradigmet än demokrati. Att transformationen från totalitär till demokratisk stat skulle vara svår var nog alla på det klara med från början. Det är nu 16 år sedan Sovjetunionen föll, bara att det trevande ryska demokratiska samhället har funnits så pass kort tid drar ned på stabilitetsgraden. Mellan 1990 - 2004 har Ryssland haft tio olika regeringar, varje regering har således suttit 1,35 år i snitt, vilket visar hur spänd och instabil politiken är (Shevchenko 2004, s. 183). De många våldsamheter som har förekommit under denna tid, som t.ex. beskjutningen av parlamentsbyggnaden 1993 och Tjetjenienkrigen (Jonson 2004, s. 215217) drar också ned stabilitetsgraden. Samtidigt är Ryssland, eller den Ryska federationen som den egentligen heter, ett land splittrat mellan olika etniska och nationella grupperingar, vilket Tjetjenienkonflikten visar.
Putin förnekar att vikingarna haft den betydelsen. Det står absolut inte i de ryska historieböckerna.)
Det var dock först under Peter den stores styre som Ryssland blev en fullt utvecklad totalitär och autokratisk polisstat (Internet 9). Samtidigt låg Ryssland och Moskva i avskildhet från Europa, det gjorde att liberala tankar som spreds i Europa hade svårt att nå dit.
Men huvudstaden under Peter den store var ju Petrograd, som han grundlagt för att han ville europeisera Ryssland.
Tsarens totalitära kontroll gjorde inte saken lättare (Hosking 1997, s. 125126). Självklart fanns liberala tankar i Ryssland, men den härskande klassen var för stark för att idéerna skulle kunna genomföras. Det ryska samhället i sig var svagt och autokratin stark, härskaren hade initiativet till alla reformer och moderniseringar som genomfördes (Poe 2005, s. 95105). Det var därför egentligen inte någon skillnad mellan tsarstyret och kommuniststyret, det var ett regimskifte inom samma paradigm. Staten och ledaren var fortfarande totalitär och autokratisk (tsaren och kommunistpartiet) och båda litade de på sin ”hemliga polis” (tsarens tredje avdelning och ochrana samt kommunistpartiets KGB) för att slå ner hot mot staten (Hedlund 1993, s. 6065). Vi kan alltså konstatera att det var först när Sovjetunionen föll samman och demokrati infördes som det går att prata om ett paradigmskifte. Från despotism, autokrati och polisstat till folkstyre och republik.
Den ryska politiken har således varit stabil under många hundra år, fast under det helt motsatta paradigmet än demokrati. Att transformationen från totalitär till demokratisk stat skulle vara svår var nog alla på det klara med från början. Det är nu 16 år sedan Sovjetunionen föll, bara att det trevande ryska demokratiska samhället har funnits så pass kort tid drar ned på stabilitetsgraden. Mellan 1990 - 2004 har Ryssland haft tio olika regeringar, varje regering har således suttit 1,35 år i snitt, vilket visar hur spänd och instabil politiken är (Shevchenko 2004, s. 183). De många våldsamheter som har förekommit under denna tid, som t.ex. beskjutningen av parlamentsbyggnaden 1993 och Tjetjenienkrigen (Jonson 2004, s. 215217) drar också ned stabilitetsgraden. Samtidigt är Ryssland, eller den Ryska federationen som den egentligen heter, ett land splittrat mellan olika etniska och nationella grupperingar, vilket Tjetjenienkonflikten visar.
Nu är det 2012 och Ryssland har blivit mer stabilt. Efter det att Medvedev blev president och Putin premiärminister 2008 har det inte varit några regeringsbyten. Varför det är så, det är ju helt beroende av det faktum att Putin självklart varit helt outbytbar. Han skulle ju bli president igen. Dock har vi sett begynnande protester, som Putin hittills kunnat förminska betydelsen av.
Enligt FN:s Human Development Report (2002, s. 3841) ligger Ryssland bland de tio högsta vad gäller korruptionen inom politiken. Den sovjetiska statsapparaten och byråkratin var så pass stor och omfattande att det inte gick att kontrollera vart alla medel tog vägen. Detta gjorde att korruptionen byggdes upp under kommunisttiden, dessutom var kontrollen av medlen mycket bristfällig (Holmes 2003, s. 194 & Møller 2000, s. 177). Korruptionen eskalerade i och med de stora privatiseringsprocesser som skedde i och med den ekonomiska chockterapin (Holmes 2003, s. 195). /../ Holmes (2003, s. 204205) placerar Ryssland i D- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, D-kategorin innebär att länderna har högst korruptionsgrad i hela regionen. Tillsammans med den alltmer stagnerande utvecklingen av det ryska samhället har lett till att folk har mycket lågt förtroende för politikerna.
Ryssland får endast 2,3 i förtroendegrad och är därigenom nere på samma låga siffror som bl.a. Pakistan och Albanien (FN Human Development Report 2002, s. 3839).
Minns ni de unga pojkarna i Ryssland som tänkte bli poliser som vuxna eftersom man “tjänar så mycket”? Lönen är fortfarande låg, men de stora och många mutorna gör att poliserna hör till de välbärgade i Ryssland.
Estland presenteras som det europeiska av de båda länderna. Och jag tycker att man kan säga att kulturerna i de båda länderna skiljer sig så mycket, att det visar att ett nära samarbete mellan dem inte kan fungera. Skillnaden var lika stor när Sovjetunionen ockuperade landet första gången. Det hade varit problem under tsartiden, men de avhumaniserade soldaterna och den känslokyla som mötte esterna 1940 gav dem en stor chock.
Enligt FN:s Human Development Report (2002, s. 3841) ligger Ryssland bland de tio högsta vad gäller korruptionen inom politiken. Den sovjetiska statsapparaten och byråkratin var så pass stor och omfattande att det inte gick att kontrollera vart alla medel tog vägen. Detta gjorde att korruptionen byggdes upp under kommunisttiden, dessutom var kontrollen av medlen mycket bristfällig (Holmes 2003, s. 194 & Møller 2000, s. 177). Korruptionen eskalerade i och med de stora privatiseringsprocesser som skedde i och med den ekonomiska chockterapin (Holmes 2003, s. 195). /../ Holmes (2003, s. 204205) placerar Ryssland i D- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, D-kategorin innebär att länderna har högst korruptionsgrad i hela regionen. Tillsammans med den alltmer stagnerande utvecklingen av det ryska samhället har lett till att folk har mycket lågt förtroende för politikerna.
Ryssland får endast 2,3 i förtroendegrad och är därigenom nere på samma låga siffror som bl.a. Pakistan och Albanien (FN Human Development Report 2002, s. 3839).
Minns ni de unga pojkarna i Ryssland som tänkte bli poliser som vuxna eftersom man “tjänar så mycket”? Lönen är fortfarande låg, men de stora och många mutorna gör att poliserna hör till de välbärgade i Ryssland.
Estland presenteras som det europeiska av de båda länderna. Och jag tycker att man kan säga att kulturerna i de båda länderna skiljer sig så mycket, att det visar att ett nära samarbete mellan dem inte kan fungera. Skillnaden var lika stor när Sovjetunionen ockuperade landet första gången. Det hade varit problem under tsartiden, men de avhumaniserade soldaterna och den känslokyla som mötte esterna 1940 gav dem en stor chock.
De soldaterna fick inte återvända till sina hem efter Estlandstjänsten, eftersom de kunde berätta sanningen om den högre livskvaliten som esterna levde i. De kunde berätta om att det fanns mat i affärerna, att det fanns toaletter i alla lägenheter, etc, etc. Makten sa ju att det var mycket sämre i Estland.
Kommentarer
Trackback
