Den nye kusinen från öster 2

Forts på uppsatsen om “Den nye kusinen från öster” från i går.

Uppsatsförfattaren har analyserat Estlands historia och hans slutdiskussion om den presenteras här i sammandrag. Det som är extra intressant är att han antagligen inte visste något alls om Estland tidigare.


Slutdiskussion om historien.
För att sammanfatta, så genomgår den svenska synen på Estland en kraftig förvandling från mitten av 80-talet till i dag.
Denna förvandling motsvaras av de politiska förändringar som sker i och med Sovjetunionens och östblockets sammanbrott och den europeiska integrationen även om det faktiska händelseförloppet och den politiska debatten inte alltid är i takt med varandra. I korta drag så framstår diskursen fram till och med 1986/87 som att småstaterna i Baltikum förtrycks av Sovjetmakten, medan vi inget kan göra. Förhoppningar om förändringar uttrycks, men tidsperspektivet är en avlägsen, och kanske onåbar, framtid. Under perioden 1987-90 så revolterar i”de små” och förtjänar vårt söd, frågan är bara hur? Förhoppningar om förändringar uttrycks, men framtiden är osäker. Gradvis blir svensk debatt mer och mer pro-baltisk och handlar mer om konkreta åtgärder för att hjälpa “våra baltiska kusiner mot skolgårdens värsting”. Efter denna brytningsperiod så framstår det som en specifik moralisk plikt för Norden/Sverige att hjälpa Baltikum “till Europa” och detta inom alla områden. Samtidigt debatteras det vad Europa är innan frågan besvaras i och med EU-inträdet 1995. Därefter tar sig diskursen uttryck som ett europeiskt gemenskapsprojekt där esterna är européer som är välförtjänta av medlemskap. Det sker en återupprättelse av Estland i Sveriges kollektiva medvetande och ju närmre idag vi kommer, desto mer lika beskrivs Estland och Sverige, för att slutligen sluta i synen på Estland som en nära europeisk samarbetspartner. I motsats till vad Carlgren anförde om synen på Estland under Mellankrigstiden */  då Estland var en inkörsport till Ryssland och utan gemensamhetskänslor menar jag att det idag snarare rör sig om att Estland är en del av ett östersjöiskt/europeiskt “oss” delvis i motsats till ett ryskt “de”. Ur ett identitetspolitiskt perspektiv handlar det dels om EU-inträdet och skapandet av en europeisk identitet, dels om skapandet av en Östersjöidentitet för att samla Norden och Baltikum och bägge dessa bör förstås i ett sammanhang av Centraleuropas Âterkomst och Kalla Krigets slut. Östersjöidentiteten kan beskrivas som en förvandling av Östersjön från att vara vårt dike mot ryssen till att bli den sammanbindande länken med våra östra grannar, inte minst eftersom hotet från öst förskjuts österut, bort från stränderna.

Ett identitetspolitiskt perspektiv tillför tydligt en rimlig tolkning för att förstå detta händelseförlopp och dess signifikans, inte minst för oss själva, då förändringarna inträffar i vår egen uppfattning om oss själva och våra grannländer. Att denna identitet spelar roll i den politiska processen är påtagligt, då det fungerar som ett oemotsägligt argument för att “vi” ska engagera oss på andra sidan Östersjön. På detta vis påverkar vår identifikation av “oss” och omvärlden tydligt vår politik gentemot “dem”.



Campbell menar att det är utrikespolitik som skapar gränser genom att definiera identiteter istället för tvärtom. I detta fall har Campbell helt rätt: framväxten av en europeisk identitet som bekräftas genom EU-inträdet gör att gränserna förändras och får en annan innebörd. Men den diskurs som finns genomgår inte sin stora förändring vid Estlands självständighetsförklaring, eller Sveriges respektive Estlands EU-inträde. Istället sker förändringen tidigare, innan någon politisk föröndring har inträffat, när en politisk förändring bedöms som möjlig och inte när den sker. Det är så att säga en viss otakt mellan den politiska diskursen och det faktiska händelseförloppet. I vissa fall är den politiska diskursen före, till exempel i fråga om Estlands självständighetsförklaring, i andra fall är den politiska diskursen efter, till exempel gällande Sveriges EU- medlemskap. Samtidigt är det tydligt att diskursen och händelseförloppet står i intim kontakt med varandra.



I News of the Other uppmålas bilden av att den svenska synen på Baltikum fortfarande präglas av att “de” är lite underutvecklade jämfört med “oss”. Den bilden bekräftas vad det gäller 80- och 90-talet, men stämmer inte med utvecklingen under de senare åren, EU-inträdet gör att Estland “europeiseras”. Delvis kan skillnaderna förklaras av att min undersökning har fokuserat på Sveriges Riksdag och inte massmedia, och delvis för att jag går längre fram i tiden.

*/
Sverige upprättar fasta diplomatiska föbindelser med Estland i september 1919, men vägrar att de jure erkänna Estland innan fred slutits med Sovjetunionen och landet erkänts av västmakterna vilket sker 1921. Enligt Wilhelm Carlgren beror oviljan på att Sverige fortfarande betraktade Estland “främst som inkörsportar för handeln med Ryssland” och att det inte fanns några gemensamma traditioner liknande de mellan Sverige och Finland. Redan innan Sverige erkänt Estlands självständighet hade en tvist seglat upp gällande den jordreform som Estland genomdrev 1919, då storgodsen nationaliserades och delades ut till arrendatorer och lantarbetare. Ett antal svenska adelsmän drabbades och yrkade på ersättning. Samtidigt skapade Estland en generös minoritetslagstiftning som kom estlandssvenskarna till del, men trots detta blir inte de kulturella kontakterna särdeles livliga, medan det ekonomiska utbytet blev viktigt.




Här kan man göra några rättelser:
1. Jorden delades inte ut efter jordreformen. Lantbrukarna fick köpa den på förmånliga villkor. Jorden var för länge sedan stulen från den estniska befolkningen, och nu fick de den tillbaka. Alla godsägare fick behålla så mycket mark som behövdes för deras egna behov. De fick betalt, dock inte så stor summa som godsägarna krävde.
2. Skillnaden mellan förhållandena Finland - Sverige och Estland - Sverige är väl egentligen bara att Finland tillhörde Sverige mycket längre tid. När Sverige hade Estland, då var Estland som vilket län i Sverige som helst, men ibland föredrar man att glömma...
3. Sverige erkände inte Estland förrän freden mellan Estland och Ryssland underskrivits. Ingen stat erkände Sovjetunionen. Estland var det första landet som gjorde det, och det var ett krav för att Ryssland skulle skriva på fredsavtalet mellan dem.
4. Många av herrgårdarna användes som skolor under den fria tiden.

Som ni förstår är det olika herrgårdar på bilderna ovan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0