Maj 4, 2012 Aldrig har vi väl hört att en stat kan tillhöra KGB.


 
Just nu pågår en stormanöver kallad Kevadtorm / Vårstorm någonstans i Virumaa i Estland. Vi har sett militärbilar köra på vägen, och vi hör muller av vapen. Kanske hörs det ända bort till Ryssland.
…..



Vad menade Jens Orback? Han är numera chef på Olof Palmecentret.
Jens Orback talade om Azerbadzjan. “Det tillhörde Ryssland, och tidigare KGB.”

Saxat ur NE:
Rysk erövring av Azerbajdzjan 1828.
Efter Osmanska rikets nederlag och undergång upprättades 1918 under brittisk övervakning den oberoende republiken Azerbajdzjan.
Sedan det internationella stödet upphört dukade denna under för bolsjevikerna i april 1920. Azerbajdzjan blev, tillsammans med Georgien och Armenien, 1922 en del av den Transkaukasiska federativa sovjetrepubliken och 1936 en egen sovjetrepublik.
Den försvagade sovjetmakten kunde inte sätta stopp för kriget, som snarast eskalerade efter att sovjetstaten fallit och ersatts av den fria republiken Azerbajdzjan i december 1991.

Aldrig har vi väl hört att en stat kan tillhöra KGB, och ändå var hela Sovjetunionen underställd KGB och deras nycker. Var det så Orback tänkte?

…..

Hans Bergström skrev i sin kolumn i går om journalisternas politiska sympatier. Det har gjorts en studie, som visar att sympatier för MP och V är kraftigt överrepresenterade bland svenska journalister. Det får stor betydelse för vilken verklighetsbild medierna förmedlar, inte minst utanför nyhetssidorna.
Professor Kent Asp har återigen bekräftat att den rödgröna vänstern är kraftigt överrepresenterad i den svenska journalistkåren. Journalister placerar sig därtill åsiktsmässigt till vänster om det parti de stöder. Så på en åsiktsskala avviker journalister än mer. Mest avvikande är journalisterna inom public service. Det nya är att den försiktige Kent Asp nu menar sig se effekter även i partibevakningen.

Det här är definitivt förklaringen till att det var totalt omöjligt att få in rättelser i tidningarna, även DN, om förhållanden i Sovjet.-Estland under ockupationsåren.
Mats Svegfors menar i sin kommentar till studien att man skiljer inte mellan politiska reportrar och redaktionen för barnprogrammet ”Bolibompa”.

Spelar det någon roll vad barnprogrammens ledare har för politiska preferenser?
Bergström: Mediernas viktigaste inverkan handlar inte om partierna utan om verklighetsbilden. Den förmedlas till ringa del av politiska reportrar. För urval och perspektiv på verkligheten står främst andra – även barnprogrammen.
Bibringas våra barn till exempel föreställningen att naturen är oföränderlig och att varje försvunnen art är ett helgerån – eller får de del av forskningens nuvarande ståndpunkt att naturen befinner sig i ständig omvandling? Alla vet hur det ligger till med den saken i tv-programmen (liksom i den svenska förskolan).
Min åsikt är, att det är oerhört viktigt vad vi förmedlar till barnen. Vi kan så lätt manipulera dem med ismer av olika slag. Det är väl klargjort hur barn har farit illa av vuxnas utsagor.

Vad som är den självskrivna, rätt oreflekterade, normaliteten i nyhetsspeglingen i ett land är svårt att iaktta inifrån. Tydligast ser man den de första dagarna efter att ha varit borta från Sverige en längre tid. Men då blir mönstret klart. I denna ”normala” nyhetsbeskrivning är nästan alla ”drabbade” eller ”kränkta” – något som indirekt också säger att de är ”svaga”. Bidrag för allt och alla är en ”rättighet” – nu senast att alla ska få statligt betalda glasögon – och den som tvekar är ”socialt orättfärdig”.

Jag brukar säga: Det är en gåva att tillhöra två kulturer. Man ser allt skeende ur två olika synvinklar.

Sedan talar Bergström om invandringspolitiken som inte får diskuteras och vidare: ”Kapitalism” är ont och vinst fult. Amerika är konstigt.
Observera att jag här inte talar om partier, som har rätt till sin ideologi, utan om journalister som gör anspråk på att vara neutrala.

Granskningar utifrån motsatta perspektiv förekommer nästan inte, till exempel rörande rimligheten av de enorma el- och bensinskatter som belastar detta avlånga land i nord. Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten. Liksom Japan är Sverige är ett konsensusland, där även små signaler om att ligga utanför räjongen för acceptabla åsikter bär sociala konsekvenser.

Och det kan jag verifiera. Man fick t.ex. inte tala illa om Sovjetunionen före 1991. Då förlorade man kontakten med dem som man trodde var vänner.
 
I Aktuaalne Kaamera visar de mycket inrikesnytt. Ca 10 minuter utrikes, som visas sakligt och ovinklat. Vi har sett inslag om Breivik, men inte så mycket och så känslomässigt laddat som i Rapport. Mycket nyheter från länderna som tillhörde Sovjet och det bästa av allt: programmet avslutas alltid med någon rolig inrikesnyhet. Kanske har man sett en pelikan någonstans eller har det varit en flickkör som sjungit. Ja, vad som helst bara det är positivt.
I Estland vet man att det finns goda och onda människor. Att det finns männisakor som begår brott. Att det finns poliser som begår brott. Man visar alltid den misstänkte med namn och bild. Blir han/hon frikänd talar man om det.

Trackback
RSS 2.0