Demokratier...4
Nu måste jag skriva om hur esterna behandlar ryssar enligt uppsatsen “Demokratier i ...” (14, 15 och 16 maj).
Citat:
Tillsammans med Lettland är Estland det land i Östeuropa som har det högsta antalet människor med utländsk bakgrund. Detta beror på den massiva invandringen av rysktalande under Sovjettiden. Den etniska frågan om medborgarskap har sedan självständighetsdebatten dominerat estländsk politik (Daatland & Svege 2000, s. 254). I Estland har språket blivit en stark etnisk skiljelinje mellan estländare och ickeestländare, som främst representeras av den rysktalande etniska minoriteten. I Estland bor det ca en miljon infödda estländare och en halv miljon rysktalande människor (Ibid., 61).
Det antalet stämmer inte. Nu räknar man med att det är ungefär 30 % av befolkningen som är rysktalande, och många av dem är helt assimilerade i det estniska samhället, man ser ryska efternamn överallt. Tidningar ges ut på båda språken. TV-program ges även på ryska. All reklam finns på båda språken och rysktalande tjänstemän inom många administrationer. Som Hanno brukar säga: de som vill leva här, de kallar sig “ryskspråkiga ester”, men de talar också estniska. Naturligtvis finns det också ryssar som saknar sina tidigare privilegier. De var ett folk som man inte fick kritisera. Det var alltid rysktalande expediter i affärerna, en maktställning. De meddelade sina vänner när de fått in en vara i affären.
Citat:
Tillsammans med Lettland är Estland det land i Östeuropa som har det högsta antalet människor med utländsk bakgrund. Detta beror på den massiva invandringen av rysktalande under Sovjettiden. Den etniska frågan om medborgarskap har sedan självständighetsdebatten dominerat estländsk politik (Daatland & Svege 2000, s. 254). I Estland har språket blivit en stark etnisk skiljelinje mellan estländare och ickeestländare, som främst representeras av den rysktalande etniska minoriteten. I Estland bor det ca en miljon infödda estländare och en halv miljon rysktalande människor (Ibid., 61).
Det antalet stämmer inte. Nu räknar man med att det är ungefär 30 % av befolkningen som är rysktalande, och många av dem är helt assimilerade i det estniska samhället, man ser ryska efternamn överallt. Tidningar ges ut på båda språken. TV-program ges även på ryska. All reklam finns på båda språken och rysktalande tjänstemän inom många administrationer. Som Hanno brukar säga: de som vill leva här, de kallar sig “ryskspråkiga ester”, men de talar också estniska. Naturligtvis finns det också ryssar som saknar sina tidigare privilegier. De var ett folk som man inte fick kritisera. Det var alltid rysktalande expediter i affärerna, en maktställning. De meddelade sina vänner när de fått in en vara i affären.
Jag minns också 1978 när vi åkte med vice stadsarkitekten Leetma i hans tjänstebil hem till bostaden i Nõmme. Det var en rysk chaufför, vi fick tecken att behandla chauffören som den mest respektable av oss. Vår värd talade själv mycket ödmjukt och fick barska svar av chauffören. När vi åkte hem med en annan rysk chaufför fick vi inte upp en av bakdörrarna så vi kunde inte sätta oss i bilen. Chauffören läste en bok och hade inte tid med oss. Ants gick runt bilen och fick upp den nadra dörren. Vi gick in och började färden till hotell Viru.
Lasnamäe.
För några år sedan sa vi till vår optiker i Lasnamäe, där de flesta ryssarna bor: “Vad trevligt att ni är så vänliga mot de ryska kunderna, i Sverige tror man att ni är otrevliga mot dem.” Hon tittade på oss med mörka ögon. Vänligheten försvann en stund. “Svenskarna skulle bara veta hur de behandlade oss tidigare!” Ja, det är något som aldrig, aldrig diskuterats i Sverige. Vad tror svensken egentligen. Tja, tydligen trodde svenskar t.ex. att man nedmonterade alla fängelser i Estland när landet blev fritt. Eller vad trodde man när man sa att Sverige inte skulle ge bidrag till länder med så usla fängelser? Det hade bara gått några år efter befrielsen. Ja, ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare, men jag blir så upprörd när jag tänker på det.
Esterna har inte behandlat ryssarna illa. Punkt. Vid befrielsen sköts inte ett enda skott! Har man hört talas om det tidigare? Ett land som befriar sig utan att någon mister livet?
Jag tänker på det ryska paret som flyttade till Ryssland 1991 eftersom de var övertygade om att esterna skulle behandla dem illa som hämnd för vad ryssarna utsatt esterna för. Nu kommer de tillbaka ibland för att hälsa på sina vuxna barn som stannade kvar och lever ett mycket bättre liv i Estland än de själva gör i Ryssland. Är vi åter utsatta för propaganda från Ryssland? De har alltid haft en effektiv propagandaapparat, och lurat många.
En grupp kom resande från ryssområdena i östra Estland till Riksdagshuset i Tallinn på 1990-talet för att klaga på att deras pensioner var mycket lägre än den etniskt estniska befolkningens. En riksdagsman kom ut till dem och förklarade att det inte var så. Alla har samma pension. De trodde honom inte eftersom han var est. Inte förrän en rysktalande riksdagsman sa samma sak åkte de hem. Informationen hade pensionärerna fått från rysk radio och TV, som de alltid lyssnar på, ser på. Estland angrips, svartmålas, varje dag i rysk media.
Mellan 1945 till 1950 emigrerade över 240.000 personer till Estland från andra delar av Sovjetunionen. De var lockade av den högre levnadsstandarden och de bättre lönerna (Ibid., 255 256).
Det var inte den ryska intelligensian som kom kan man säga, däremot fick de bostäder i de nya områdena där esterna hade hoppats få bo.
Mellan 1945 till 1950 emigrerade över 240.000 personer till Estland från andra delar av Sovjetunionen. De var lockade av den högre levnadsstandarden och de bättre lönerna (Ibid., 255 256).
Det var inte den ryska intelligensian som kom kan man säga, däremot fick de bostäder i de nya områdena där esterna hade hoppats få bo.
Den stora invandringen sågs av estländarna som ett försök att russifiera landet. Detta tillsammans med smärtsamma minnen från andra världskriget och från det sovjetiska väldet föder fortfarande mycket av den bitterhet som finns emot Ryssland och ryssarna. De allra flesta estländare känner därför en motvilja mot den ryska kulturen. (Kära någon! Det sovjetiska väldet ruinerade esterna. De stal allt från dem, även deras människovärde. De skickade dem till helvetet i Sibirien. De förstörde det mesta som esterna byggt upp under sina få år av frihet. Allt skedde när makten fanns i Moskva. Kan man missunna esterna att känna “motvilja”?)
Estländarna ser sig istället som ett nordiskt folk som hör till västvärldens kultur och distanserar sig därigenom från den ryska (Ibid., 257).
De rysktalande som invandrade till Estland kom att jobba inom industrin, i den statliga administrationen eller som militärer. (Alltså med all makt hos sig. De arbetade på ställen som var stängda för ester, av säkerhetsskäl.) De allra flesta rysktalande känner en koppling till Ryssland, men de ser Estland som sitt hemland. Vid Estlands frigörelse från Sovjet stödde över 55 % av de rysktalande detta, idag är denna siffra nästan 100 %. De flesta rysktalande vill ha medborgarskap i Estland, eftersom de föredrar det estniska politiska systemet framför det ryska som de har en negativ bild av (ibid., 258259). Efter att ha tillhört det övre skicket i Estland blev de rysktalande en minoritet bland en hotfull majoritet (?) över en natt och hade inte någon representant i det nya estniska parlamentet (Ibid., 259). De förlorade även alla privilegier och de omfattande reprivatiseringarna gjorde att de flesta tappade sina ägor (mark och byggnader), som omfördelades bland etniska ester. (Hallå!! Alla blev ägare till den lägenhet de bodde i om huset ägdes av staten. Ägarna som fick tillbaka sina hem skulle ge de boende en ny bostad. Ingen fick kastas ut på gatan. Det kostade en hel del för en husägare kan jag berätta. Ants fick tillbaka hus, och en hyresgäst valde att flytta till Ryssland, några valde att bo kvar, resten fick erbjudande om nya bostäder.) Trots att de rysktalande i Estland är starkt organiserade, i jämförelse med minoriteter i andra f.d. Sovjetstater, finns det problem att bygga upp en ny starkare organisation som kan representera dem (Ibid., 261262).
I Estland finns det en lag som skyddar varje minoritets självständighet och kultur, den gäller för alla minoriteter som har minst 3000 medlemmar. De måste dock vara medborgare i Estland för att lagen skall gälla, vilket som tidigare nämnts de flesta rysktalande inte är (Ibid., 266). I parlamentet finns sedan 1998 en lag som säger att parlamentarikerna måste kunna flytande estniska. P.g.a. problemen med att lära sig estniska utgör detta ett effektivt hinder mot att få in rysktalande i parlamentet (Ibid., 267). Det finns ett stort antal olika partier som representerar dem, dessa kan dock aldrig bli stora eftersom de bara vänder sig till vissa delar av minoriteten (Ibid., 270). Under valet 1994 lyckades bara två av tre de rysktalande partierna samla in de 200 underskrifter som krävs för registrering. Detta beror på att den rysktalande minoriteten är många olika etniciteter i sig eftersom de invandrade från olika delar av Sovjetunionen (Ibid., 261262). Det finns rysktalande medlemmar i estniska partier, men ingen av dessa har hittills valts för att representera någon estniskt parti (Ibid., 271). Numera finns det rysktalande på viktiga poster. Vice borgmästaren i Tallinn, Kõlvart är ett sådant exempel.
Vid Estlands självständighet valde parlamentet att använda jus sanguinis, blodets rätt, vid medborgarskapsfrågan. Alltså endast de som före den 16 juni 1940 varit medborgare i den gamla republiken skulle få medborgarskap, eller deras avkomma. Vi skall inte heller glömma att under denna tid var de styrandes första prioritet att skydda den estländska kulturen, språket och den nya republiken från det då fortfarande existerande Sovjet. Blir man förvånad. Det var ju detta som cvar orsaken till att de är en nation.) Alla rysktalande emigranter räknades därför snarare som ockupanter och fick därför inget medborgarskap. För att som invandrade få estniskt medborgarskap idag måste personen vara minst 15 år, ha bott i Estland i minst fem år och vara examinerad i estniska språket. Personen måste dessutom ha goda kunskaper om den estniska konstitutionen och medborgarrättsakten samt ha en inkomst så att personen kan försörja sig och sin familj. Personen måste även svära trohet och lydnad till den estniska staten. Via ett tillägg som infördes 1998, blir alla barn som föds i Estland automatiskt medborgare om inte de eller deras föräldrar har medborgarskap i ett annat land (Ibid., 263265). Är dessa bestämmelser så märkliga? Esterna hade ju helt klart för sig vilken kultur alla tillhört i femtio år. En kultur som de ville radera så snabbt som möjligt eftersom den var så grym och inhuman.
Under sovjettiden var både ryska och estniska officiella språk i Estland, men ryskan hade betydligt högre status, detta gjorde att ytterst få av de ryska emigranterna lärde sig estniska. Därigenom skapades ytterligare en segmentering som i många fall kvarstår än idag; rysktalande barn går till ryska skolor och estniska barn går till estniska skolor (ibid., 257). Estniska är ett finskugriskt språk med ett komplext grammatiskt system, som är svårt att lära sig. Jag kan intyga att det går att lära sig så mycket som krävs för medborgarskap. Speciellt för de rysktalande, som i de flesta fall inte har genomfört några tidigare språkstudier (Ibid., 261).
De rysktalande som invandrade till Estland kom att jobba inom industrin, i den statliga administrationen eller som militärer. (Alltså med all makt hos sig. De arbetade på ställen som var stängda för ester, av säkerhetsskäl.) De allra flesta rysktalande känner en koppling till Ryssland, men de ser Estland som sitt hemland. Vid Estlands frigörelse från Sovjet stödde över 55 % av de rysktalande detta, idag är denna siffra nästan 100 %. De flesta rysktalande vill ha medborgarskap i Estland, eftersom de föredrar det estniska politiska systemet framför det ryska som de har en negativ bild av (ibid., 258259). Efter att ha tillhört det övre skicket i Estland blev de rysktalande en minoritet bland en hotfull majoritet (?) över en natt och hade inte någon representant i det nya estniska parlamentet (Ibid., 259). De förlorade även alla privilegier och de omfattande reprivatiseringarna gjorde att de flesta tappade sina ägor (mark och byggnader), som omfördelades bland etniska ester. (Hallå!! Alla blev ägare till den lägenhet de bodde i om huset ägdes av staten. Ägarna som fick tillbaka sina hem skulle ge de boende en ny bostad. Ingen fick kastas ut på gatan. Det kostade en hel del för en husägare kan jag berätta. Ants fick tillbaka hus, och en hyresgäst valde att flytta till Ryssland, några valde att bo kvar, resten fick erbjudande om nya bostäder.) Trots att de rysktalande i Estland är starkt organiserade, i jämförelse med minoriteter i andra f.d. Sovjetstater, finns det problem att bygga upp en ny starkare organisation som kan representera dem (Ibid., 261262).
I Estland finns det en lag som skyddar varje minoritets självständighet och kultur, den gäller för alla minoriteter som har minst 3000 medlemmar. De måste dock vara medborgare i Estland för att lagen skall gälla, vilket som tidigare nämnts de flesta rysktalande inte är (Ibid., 266). I parlamentet finns sedan 1998 en lag som säger att parlamentarikerna måste kunna flytande estniska. P.g.a. problemen med att lära sig estniska utgör detta ett effektivt hinder mot att få in rysktalande i parlamentet (Ibid., 267). Det finns ett stort antal olika partier som representerar dem, dessa kan dock aldrig bli stora eftersom de bara vänder sig till vissa delar av minoriteten (Ibid., 270). Under valet 1994 lyckades bara två av tre de rysktalande partierna samla in de 200 underskrifter som krävs för registrering. Detta beror på att den rysktalande minoriteten är många olika etniciteter i sig eftersom de invandrade från olika delar av Sovjetunionen (Ibid., 261262). Det finns rysktalande medlemmar i estniska partier, men ingen av dessa har hittills valts för att representera någon estniskt parti (Ibid., 271). Numera finns det rysktalande på viktiga poster. Vice borgmästaren i Tallinn, Kõlvart är ett sådant exempel.
Vid Estlands självständighet valde parlamentet att använda jus sanguinis, blodets rätt, vid medborgarskapsfrågan. Alltså endast de som före den 16 juni 1940 varit medborgare i den gamla republiken skulle få medborgarskap, eller deras avkomma. Vi skall inte heller glömma att under denna tid var de styrandes första prioritet att skydda den estländska kulturen, språket och den nya republiken från det då fortfarande existerande Sovjet. Blir man förvånad. Det var ju detta som cvar orsaken till att de är en nation.) Alla rysktalande emigranter räknades därför snarare som ockupanter och fick därför inget medborgarskap. För att som invandrade få estniskt medborgarskap idag måste personen vara minst 15 år, ha bott i Estland i minst fem år och vara examinerad i estniska språket. Personen måste dessutom ha goda kunskaper om den estniska konstitutionen och medborgarrättsakten samt ha en inkomst så att personen kan försörja sig och sin familj. Personen måste även svära trohet och lydnad till den estniska staten. Via ett tillägg som infördes 1998, blir alla barn som föds i Estland automatiskt medborgare om inte de eller deras föräldrar har medborgarskap i ett annat land (Ibid., 263265). Är dessa bestämmelser så märkliga? Esterna hade ju helt klart för sig vilken kultur alla tillhört i femtio år. En kultur som de ville radera så snabbt som möjligt eftersom den var så grym och inhuman.
Under sovjettiden var både ryska och estniska officiella språk i Estland, men ryskan hade betydligt högre status, detta gjorde att ytterst få av de ryska emigranterna lärde sig estniska. Därigenom skapades ytterligare en segmentering som i många fall kvarstår än idag; rysktalande barn går till ryska skolor och estniska barn går till estniska skolor (ibid., 257). Estniska är ett finskugriskt språk med ett komplext grammatiskt system, som är svårt att lära sig. Jag kan intyga att det går att lära sig så mycket som krävs för medborgarskap. Speciellt för de rysktalande, som i de flesta fall inte har genomfört några tidigare språkstudier (Ibid., 261).
De tuffa, och enligt de rysktalande förnedrande, reglerna för medborgarskap har gjort att endast en mycket liten del av den rysktalande minoriteten har lyckats att ta medborgarskap. Många har också valt att inte försöka ta estniskt medborgarskap eftersom det kan leda till sociala repressalier inom den egna etniska gruppen. Många av de rysktalande är därför ryska medborgare eftersom det är lättare att få medborgarskap i Ryssland (Ibid., 263265). Alla har fått behålla sitt liv, vilket esterna inte fick. Esterna tvingades till att lära sig ryska i skolan, de gick ett tionde år därför.
Esternas syn på den rysktalande minoriteten är klar; de måste anpassa sig efter vad som nu gäller i Estland. Den generella trenden är dock att de rysktalande tycker att de har mycket gemensamt med esterna och vill kunna anpassa sig, om rätt förutsättning och hjälpmedel fanns. Esterna och staten Estland visar däremot endast vaga tecken på att välkomna och hjälpa den rysktalande minoriteten (Ibid., 263). Den etniska frågan har även format en något negativ bild av landet på det internationella planet, vilket kan kopplas till landets tämligen låga resultat i demokratiskt index. Den starka intressekonflikten verkar dock fortsätta att dela upp Estland i estländare (ester) och rysktalande. Detta styrks genom att bara 5 % av esterna gifter sig med någon ur den rysktalande minoriteten (Nørgaard m.fl. 1996, s. 176).
Programmet Kolmnurk / Triangel.
Just nu ser vi ett program estniska E-TV2 på ryska med estnisk översättningstext där man diskuterar ryssarnas roll i Estland. De diskuterar bl.a. estniska språket. Att estniska måste vara språket i Estland anser de vara självklart. Av de tre paneldeltagarna är det bara en som inte talar perfekt estniska, men hans dotter gör självklar det, säger han.
Ungdomar som intervjuas i programmet vill gärna flytta utomlands för att slippa lära sig estniska. Undrar om de kommer lära sig det landets språk då?
Nu tänker jag på ryssen i Lasnamäe som 1994 sa att han skulle flytta till Kanada för att slippa lära sig något annat språk än ryska.
Ungdomarna tror att det är bättre i alla andra länder, och funderar på allvar att flytta, men de som åker till Ryssland kommer tillbaka efter en tid.
Ett problem är att skolbarnen inte får de rätta upplysningar i skolan. Lärarna borde naturligtvis förbereda barnen på att de måste kunna estniska om de vill fortsätta med högre studier. Även yrkeshögskolor räknas till högre studier. Man behöver dock inte längre, som under ockupationen, gå i skola i tre år för att lära sig köra traktor.
De estniska företagen måste få hjälp att anställa ungdomar, precis som i Sverige.
Ungdomens drömmar får de via internet: stora villor, fina bilar. De får idé om att alla har det just så, berättar en paneldeltagare. Skolorna måste berätta hur vanligt folk lever. De flesta i Estland lever som “vanligt” folk.
Problemet just nu är den stora arbetslösheten. De rysktalande ungdomarna saknar ofta utbildning och kan inga andra språk än ryskan.
Polariseringen är mycket stor hos ryska barn. Många ofta mycket duktiga, talar estniska och studerar på högskolor. Många på yrkesskolor är duktiga men kan inte estniska. För dem är det sämre utsikter hur duktiga de än är som yrkesarbetare. Detta berättar Marju Lauristin i en intervju. “Vi förbjöds se världen runt oss. Nu kan alla resa. Ryssen bör komma ihåg hur vi levde... “
Många kommer tillbaka med nya erfarenheter, även de ryska ungdomarna, som kan estniska, om de inte talar perfekt engelska, franska, ryska osv. Estland måste se till att alla ungdomar kan säga att “Jag har alla möjligheter i Estland.” men då måste ryska skolor berätta om vad som gäller, och de ska komma ihåg hur det var för tjugo år sedan. De ryska “imigranterna” var faktiskt både ockupanter och “slavägare”.
Alla måste hjälpa till för ungdomarnas bästa. De måste ha samma läromedel, inga böcker som förtalar Estland. Staten måste se till att alla kännder sig som medborgare. Estland har ett stort fel säger en i programmet. Högre utbildning kostar, och ungdomarna måste ta studielån. Många länder har gratis utbildning, tror de.
Varför engagerar jag mig så djupt i Estlands situation. Jag tror att problemen stämmer så väl med det jag lärde mig i söndagsskolan när jag var fem år. När jag bestämde mig för att jag måste studera vuxenvärlden för att förstå varför man inte kan lita på vuxna människor.
Så här ser jag det i korthet:
1. Efter att Sovjet ockuperade Estland sa vi inget i Sverige. Vi talade aldrig om esternas situation, hur de behandlades. När esterna här i Sverige försökte stoppades de. Harri Kiisk som bl.a. arbetade på estniska tidningen Teataja har berättat om han och många andra blev stoppade när de försökte få träffa en redaktion för att göra tillrättalägganden. Det är dessutom min egen erfarenhet.
2. När Estland blev fritt protesterades svenskar vilt i våra media om förhållkandena i landet. Jag har skrivit om det många gånger. "Esterna behandlar ryssarna illa. Esterna är nazister." etc.etc.
Det här betyder att när ryssarna hade makten i Estland, då vågade svenskarna inte säga något, men ett lilleputtland som Estland kan man ge sig på fullständigt ohämmat ,och dessutom utan att kontrollera sanningshalten. Alltså: typiskt “vuxna människor”, de vänder kappan efter vinden! Du kan aldrig lita på vad de säger. Du måste kontrollera allt!
Kommentarer
Trackback
