Maj 23, 2012
Gårdagens och dagens tidningar och annat smått och gott.
Först måste jag kommentera radion i söndags: Anders Ferm, En av “Palmes pojkar”, menade att det var ett stort misstag att Nato inte lades ner när Sovjetunionen kollapsade. Jag undrar: En politiker utan klarsyn? Som exempel på hans feltänk: hade inte Nato funnits, då hade inte Estland varit en fri stat i dag. Det kanske inte betyder något för Anders Ferm, men för mig och minst 1,5 miljoner andra människor i Europa är det viktigt.
Så gårdagen:
Först måste jag kommentera radion i söndags: Anders Ferm, En av “Palmes pojkar”, menade att det var ett stort misstag att Nato inte lades ner när Sovjetunionen kollapsade. Jag undrar: En politiker utan klarsyn? Som exempel på hans feltänk: hade inte Nato funnits, då hade inte Estland varit en fri stat i dag. Det kanske inte betyder något för Anders Ferm, men för mig och minst 1,5 miljoner andra människor i Europa är det viktigt.
Så gårdagen:
SvD kultur. Krönika av Anina Rabe om Mare Kandre. Mare Kandre är sverige-est född i Sverige 1962.
Viss litteratur får inte glömmas, är rubriken. Sedan beskriver hon en författare med den magiska bilden i boken. Jag har en bok av henne, som jag inte läst ännu, men nu måste jag. Det är så underbart med en författare som har sagan, det magiska i sin penna.
DN Nyheter:
CIA lurade Sverige att agera för Wallenberg. Fredrik Söderling.
/../ Sverige hade varit passivt sedan andra halvan av 1960-talet, och bara nya fakta skulle kunna få svenska regeringen att agera för att få klarhet i Wallenbergs försvinnande. Men under 1970-talets sista år väcktes ett plötsligt intresse i USA, och jag blev nyfiken på varför, säger Ingrid Carlberg, författare till boken
Hon slår fast att det var CIA som fick Sverige att agera i fallet.
Inte förrän Simon Wiesenthal presenterade fakta som senare visade sig vara falska reagerade Sverige och USA, CIA kunde börja agera.
DN Nyheter.
Spionbråk med Ryssland.
Det tidningen skriver om hur Ryssland arbetar för att misstänkliggöra Sverige är bara ett exempel på vad Estland får utstå så gott som dagligen. Fienden finns alltid utanför landet för Putin. Finns han i landet måste han tyst försvinna på ett eller annat sätt, som Chodorkovskij.
Nu är det Sverige som står bakom protesterna i Moskva, nyss var det USA. Vad som helst bara de protesterande inte själva har kommit underfund om hur Putin använder sin makt.
Onsdag
SvD Utrikes.
Jan Blomberg berättar om utnämningen av en deltagare i ett telefonväkteri. utan några andra meriter, till “presidentens särskilda sändebud” i Uralregionen. Han skriver bl.a.:
Det verkligt allvarliga är att tsar Putin som nygammal på presidentposten direkt ger en signal till samhället att lojalitet är viktigare än allt annat. Tsar Putin bestämmer, vare sig det handlar om politiska utnämningar eller deltagandet i ett G 8-möte i USA.
Och hur ska Putin stoppa demonstrationerna mot honom utan att behöva ändra sin makt? Blomberg:
Apropå demokratifrågor: Den ryska duman ska snart behandla ett förslag om att höja bötessumman för att organisera olagliga demonstrationer från 10000 kronor till 350000 kronor och bara deltagande ska kosta 200000 kronor jämfört med 1000 kronor i dag.
DN Kultur, helsidan
Olle Svenning skriver: Klasshat är inte samma sak som klasskänsla.
/../ Under socialdemokratins långa maktinnehav klev många kulturradikaler in i regeringskansliet. Tage Erlander, Ernst Wigforss, Östen Undén kom från radikala lundensiska sammanslutningar som DYG och Clarté. Historiedocenten Per Nyström formulerade, som Gustav Möllers statssekreterare, stora delar av välfärdspolitiken. Kulturradikalismen integrerades i den segrande socialdemokratin. Medan den progressiva teknokratin skrev reformer och byggde myndigheter steg en ny kulturradikal generation in i kulturens alla hus, gamla och nya. Harpsund blev arbetarrörelsens Versailles. Hos Olof Palme samlades Dramatens hela elit; de främsta författarna föreläste, Nobelpristagare som Pablo Neruda och Gabriel García Márquez kom till supé.
/../ Jag griper tillbaka till Hjalmar Branting; han gjorde en avgörande distinktion mellan ”klasshat” och ”klasskänsla”. Hans tes var att hatet kan skapa våld, destruktiva handlingar och intolerant sekterism. Klasskänslan förutsätter solidaritet, den är inriktad på gemensam handling, på kollektiv samhällsomvandling. Demokratin formades till stor del i mötet mellan den välorganiserade, reformistiskt inriktade arbetarklassen och kulturradikalismen. Den breda arbetarrörelsen var aldrig antiintellektuell. Alliansen borde återupprättas: vår tids stora avgörande fråga gäller nämligen demokratins överlevnad.
Vi slutade gå på teater, vi som så ofta hade gjort det, när föreställningarna bara var politiska. När det magiska, sagorna försvann. Det var under den här tiden när Palme bjöd skådespelarna till Harpsund. Det blev för politiskt för oss.
Jag minns också från skolan när läraren förklarade varför socildemokraterna och kommunisterna hade delat på sig. Det berodde helt på revolutionen, som kommunisterna arbetade för, och socialdemokraterna inte ville ha. Precis som förf. skriver här. Jag tycker att han diskuterar viktiga ämnen. Kulturradikalismen och demokratin.
I rubriken skriver han också:
Begrepp som “klasshat” och “kulturradikalism”står åter i centrum. Men kulturradikalismen är något annat än ett politiskt program. Det är en civiliserad kulturkamp som kräver samarbete.
DN Stockholm. Rakt på sak. Erik Ullenhag.
Han intervjuas pga anklasgelser från poliser mot politikerna vid ungdomskravaller i Rinkeby och Tensta.
Ullenhag säger: Det vi gör nu är att vi har en samhällsoprientering för alla nyanlända både vad gäller jämställdhet, demokrati och föräldrarollen. Det är ett sätt. Föräldrarna som klarar av att ta ansvar fungerar allra bäst föärebyggande.
Ja, det är oerhört viktigt att vi slår fast vad som gäller hos oss. Vad som är astraffbart, och hur det fungerar i det dagliga livet. Vi måste hävda vår egen kultur för att det inte ska bli kaos. Med det menar jag inte att andra människor i Sverige inte ska få leva efter sin kultur, men vi måste hävda de svenska lagarna. Vi måste förklara även enkla saker som kan vara förvirrande för andra. Vi vill inte gå tillbaka till en kultur och vanor vi lämnat. Och det är just vad man gör i Estland där man kräver att nya medborgare ska vara insatta i den estniska kulturen, och hjälpligt ska kunna det estniska språket.
SvD Utrikes. Jan Blomgren skriver om Ukraina.
Viss litteratur får inte glömmas, är rubriken. Sedan beskriver hon en författare med den magiska bilden i boken. Jag har en bok av henne, som jag inte läst ännu, men nu måste jag. Det är så underbart med en författare som har sagan, det magiska i sin penna.
DN Nyheter:
CIA lurade Sverige att agera för Wallenberg. Fredrik Söderling.
/../ Sverige hade varit passivt sedan andra halvan av 1960-talet, och bara nya fakta skulle kunna få svenska regeringen att agera för att få klarhet i Wallenbergs försvinnande. Men under 1970-talets sista år väcktes ett plötsligt intresse i USA, och jag blev nyfiken på varför, säger Ingrid Carlberg, författare till boken
Hon slår fast att det var CIA som fick Sverige att agera i fallet.
Inte förrän Simon Wiesenthal presenterade fakta som senare visade sig vara falska reagerade Sverige och USA, CIA kunde börja agera.
DN Nyheter.
Spionbråk med Ryssland.
Det tidningen skriver om hur Ryssland arbetar för att misstänkliggöra Sverige är bara ett exempel på vad Estland får utstå så gott som dagligen. Fienden finns alltid utanför landet för Putin. Finns han i landet måste han tyst försvinna på ett eller annat sätt, som Chodorkovskij.
Nu är det Sverige som står bakom protesterna i Moskva, nyss var det USA. Vad som helst bara de protesterande inte själva har kommit underfund om hur Putin använder sin makt.
Onsdag
SvD Utrikes.
Jan Blomberg berättar om utnämningen av en deltagare i ett telefonväkteri. utan några andra meriter, till “presidentens särskilda sändebud” i Uralregionen. Han skriver bl.a.:
Det verkligt allvarliga är att tsar Putin som nygammal på presidentposten direkt ger en signal till samhället att lojalitet är viktigare än allt annat. Tsar Putin bestämmer, vare sig det handlar om politiska utnämningar eller deltagandet i ett G 8-möte i USA.
Och hur ska Putin stoppa demonstrationerna mot honom utan att behöva ändra sin makt? Blomberg:
Apropå demokratifrågor: Den ryska duman ska snart behandla ett förslag om att höja bötessumman för att organisera olagliga demonstrationer från 10000 kronor till 350000 kronor och bara deltagande ska kosta 200000 kronor jämfört med 1000 kronor i dag.
DN Kultur, helsidan
Olle Svenning skriver: Klasshat är inte samma sak som klasskänsla.
/../ Under socialdemokratins långa maktinnehav klev många kulturradikaler in i regeringskansliet. Tage Erlander, Ernst Wigforss, Östen Undén kom från radikala lundensiska sammanslutningar som DYG och Clarté. Historiedocenten Per Nyström formulerade, som Gustav Möllers statssekreterare, stora delar av välfärdspolitiken. Kulturradikalismen integrerades i den segrande socialdemokratin. Medan den progressiva teknokratin skrev reformer och byggde myndigheter steg en ny kulturradikal generation in i kulturens alla hus, gamla och nya. Harpsund blev arbetarrörelsens Versailles. Hos Olof Palme samlades Dramatens hela elit; de främsta författarna föreläste, Nobelpristagare som Pablo Neruda och Gabriel García Márquez kom till supé.
/../ Jag griper tillbaka till Hjalmar Branting; han gjorde en avgörande distinktion mellan ”klasshat” och ”klasskänsla”. Hans tes var att hatet kan skapa våld, destruktiva handlingar och intolerant sekterism. Klasskänslan förutsätter solidaritet, den är inriktad på gemensam handling, på kollektiv samhällsomvandling. Demokratin formades till stor del i mötet mellan den välorganiserade, reformistiskt inriktade arbetarklassen och kulturradikalismen. Den breda arbetarrörelsen var aldrig antiintellektuell. Alliansen borde återupprättas: vår tids stora avgörande fråga gäller nämligen demokratins överlevnad.
Vi slutade gå på teater, vi som så ofta hade gjort det, när föreställningarna bara var politiska. När det magiska, sagorna försvann. Det var under den här tiden när Palme bjöd skådespelarna till Harpsund. Det blev för politiskt för oss.
Jag minns också från skolan när läraren förklarade varför socildemokraterna och kommunisterna hade delat på sig. Det berodde helt på revolutionen, som kommunisterna arbetade för, och socialdemokraterna inte ville ha. Precis som förf. skriver här. Jag tycker att han diskuterar viktiga ämnen. Kulturradikalismen och demokratin.
I rubriken skriver han också:
Begrepp som “klasshat” och “kulturradikalism”står åter i centrum. Men kulturradikalismen är något annat än ett politiskt program. Det är en civiliserad kulturkamp som kräver samarbete.
DN Stockholm. Rakt på sak. Erik Ullenhag.
Han intervjuas pga anklasgelser från poliser mot politikerna vid ungdomskravaller i Rinkeby och Tensta.
Ullenhag säger: Det vi gör nu är att vi har en samhällsoprientering för alla nyanlända både vad gäller jämställdhet, demokrati och föräldrarollen. Det är ett sätt. Föräldrarna som klarar av att ta ansvar fungerar allra bäst föärebyggande.
Ja, det är oerhört viktigt att vi slår fast vad som gäller hos oss. Vad som är astraffbart, och hur det fungerar i det dagliga livet. Vi måste hävda vår egen kultur för att det inte ska bli kaos. Med det menar jag inte att andra människor i Sverige inte ska få leva efter sin kultur, men vi måste hävda de svenska lagarna. Vi måste förklara även enkla saker som kan vara förvirrande för andra. Vi vill inte gå tillbaka till en kultur och vanor vi lämnat. Och det är just vad man gör i Estland där man kräver att nya medborgare ska vara insatta i den estniska kulturen, och hjälpligt ska kunna det estniska språket.
SvD Utrikes. Jan Blomgren skriver om Ukraina.
Nu försöker ju Ukrainas riksåklagare genom att åka till Europas huvudstäder få alla att fösrtå att det är inte av politiska skäl Julia Timosjenko har dömts till fängelse. Hon har verkligen begått brott.
Kanske det, men: Om Renat Kuzmin och hans kolleger på riksåklagarämbetet grävt lika djupt för att hitta olagligheter kring president Janukovitj och dennes närmaste medarbetare skulle säkert många av dem kunna ställas inför rätta. Även om Kuzmin har rätt i sina anklagelser mot Timosjenko är det vetskapen om den utbredda korruptionen i dagens maktelit som gör att den pågående pr-turnén ger en fadd smak i munnen.
Kanske det, men: Om Renat Kuzmin och hans kolleger på riksåklagarämbetet grävt lika djupt för att hitta olagligheter kring president Janukovitj och dennes närmaste medarbetare skulle säkert många av dem kunna ställas inför rätta. Även om Kuzmin har rätt i sina anklagelser mot Timosjenko är det vetskapen om den utbredda korruptionen i dagens maktelit som gör att den pågående pr-turnén ger en fadd smak i munnen.
Ukraina har ännu inte fjärmat sig från det sovjetiska arvet
Kommentarer
Trackback
