.

Som jag sagt tidigare: ett litet land kan misskrediteras hur mycket som helst. Jag har diskuterat TV- och radioprogram, tidningsartiklar och så Johan Bäckman, den finlandssvenske docenten som skrivit lögner om det lilla grannlandet i en avhandling. Hur kan de tillåta att ett stort lands propaganda får genomslag på universiteten. Hur fritt är Finland då?
Jag undrar hur det är möjligt att någon får sprida felsktigheter på universiteten. Akademisk frihet. Jovisst. Men förtal och lögner? Är det inte viktigt för universiteten att hålla rent i sina rum?
Jag är verkligen upprörd över att ingen gör något, åtminstone lite grand, för att rätta till alla felaktigheter.
Jag hittade en artikel i DN från 23.3 2009.

Ester och ryssar i bråk om 60 år gamla deportationer
(mina markeringar är nu med tjock text)

Sextio år är inte nog för att sår ska läkas. Handgripligheter uppstod på måndagen mellan äldre ester och demonstrerande ungryssar när 1940-talets deportationer debatterades i Helsingfors.

– Du vet inte vad du talar om, fräser en kvinna åt en av de maskerade unga männen som bär på de Putintrogna Nasjianhängarnas fana.

– Min mormor satt i läger i Sibirien, fortsätter kvinnan.Mannen knuffas omilt undan medan några äldre herrar försöker rycka åt sig fanan.

Motdemonstrationen som ordnades av den ryska ungdomsrörelsen och några finska ytterlighetsorganisationer drunknade dock i det massiva intresset för ämnet. Deportationerna förtegs länge och omsorgsfullt både i Finland och Estland. Det finns fortfarande de som högljutt hävdar att de aldrig förekom.

– Estlands regering ljuger om deportationer och massmord. Man gör det för att rättfärdiga förföljelsen av den ryska minoriteten, säger Johan Bäckman, 38, docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Det var han som stod bakom de ryska aktivisternas demonstration. Det officiella Finland blundade länge för grannens situation. Den nuvarande statsministern Matti Vanhanen påmindes förra veckan om en tidningskolumn han skrev 1985 där han stämplade exilbalter i väst, som demonstrerade för ett självständigt Estland, som ansvarslösa bråkmakare.

Publiken som trängs på Sanomahusets mediatorg för att höra den estnisk-finländska författaren Sofi Oksanen diskutera med kollegerna Imbi Paju och Iivi Anna Masso om Estlands uppgörelse med sitt förflutna fnyser åt demonstranterna. Många har föräldrar och släktingar som tillbringat åratal eller som försvunnit i Gulag.

Diskussionen ingick som en del av seminariet ”Rädslan bakom muren” som ordnades av den estniska ambassaden med anledning av att det gått tjugo år sedan järnridån föll och sextio år sedan boskapsvagnarna skjutsade tiotusentals balter till Sibirien.

De tre kvinnorna, som var på sitt håll forskar i Estlands närhistoria intygar att man inte kan gå vidare och glömma det som varit. Även smärtsamma saker måste redas ut.

Iivi Masso fick en fråga om de etniska esterna och den ryskestniska befolkningen någonsin kan leva sida vid sida som de svensk- och finskspråkiga i Finland. (En sådan jämförelse kan inte göras, förhållandena var så olika i de båda länderna.)

– Det sker en förändring till det bättre. I dag möter man ryska ester som talar estniska med en lätt accent. Under sovjettiden hände det inte. Den ryska befolkningen i Estland är inte homogen. Där finns västorienterade demokratiskt lagda människor och där finns de som fortfarande idealiserar Stalintiden, sade Masso.

– Många ryssar är också beredda att diskutera det förflutna. Ryssland, däremot, gör allt för att hindra att saker och ting reds ut. De skyldiga är döda vid det här laget, men frågan tycks fortfarande vara politiskt känslig.

Esterna har kritiserats för att inte själva intressera sig för sin närhistoria.

Ett påståenden som de närvarande inte höll med om. Det pågår forskning, påpekade Sofi Oksanen.

– Vi visste nog på 1980-talet om föräldrarnas och morföräldrarnas lidanden i de sovjetiska fånglägren, men det kändes avlägset, erinrade sig Toomas Hiio, ordförande för Estlands internationella historiekommission.

– Det nämndes i förbifarten, det var en del av vårt förflutna och vi var vana vid det.

– På 1950- och 60-talet återvände nästan 20000 människor från lägren dit de hade förts 1949. De levde med sina minnen och berättelser mitt ibland oss. Det fanns och finns mycket människor som upplevt Stalins fångläger, påminde Hiio. (Det talades mycket lite om dem i Estland. Myndigheterna baktalade dem hela tiden, och andra ester var rädda för att de kunde vara köpta av KGB, eftersom de fick komma tillbaka.)

Stefan Lundberg

Räkna nu. Det var 40 000 som deporterades till Sibirien, en mycket stor del av en så liten befolkning, och 20 000 kom tillbaka. Hur många försvann då i Sibirien?  Är det en siffra vi ska bry oss om? Ointressant? Varför är andra människor så mycket viktigare än esterna?

Esternas historia är fylld av lidande. Ockupation efter ockupation. Plundring efter plundring.   Stöld av egendomar och boskap. Men någon medkänsla kan esterna inte räkna med. Det finns alltid andra som man hellre pratar om. Att en akademiker i Finland får publicera en avhandling fylld med lögner, med uppgifter som han sedan i  “akademins frihet” får lära sina elever, det är inget annat än skandal. Det finns så många, akademiker och vanliga människor spm sväljer alla lögner, placerar dem i sin ryggmärg, och använder dem som självklarheter. Är det akademiernas mening?

Sedan måste man naturligtvis också fråga varför Bäckman gör detta! Det finns inga belagda svar på frågan, men vem har intresse av att utpeka Estland som ett land som inte har rätt att vara en suverän stat. Något land som alltid misskrediterat detta lilla land, som har beskyllt dem för allt som passar i ett visst sammanhang.

 

Sovjet spred redan under ockupationsåren lögnen att esterna var fascister, och det finns i så många ryggmärgar nu! Varför gjorde de så? Jo, för att Estland såg sanningen om Väst när de kunde se finsk TV. De såg de sovjetiska lögnerna som alla andra trodde på. En diktators viktigaste redskap är propagandan, lögnerna, regeringens polis och inkorrekt  information.