okt 16 2012. Dick Harrisson skriver om Estland.
Dick Harrisson skriver i sin blogg i dag om Estland:
Den första kristendomen i Estland
Under 1200-talets första decennier kristnades nuvarande Estland och Lettland med våld. Korstågen som omformade Baltikums karta för alltid brukar förknippas med biskop Albert, en nordtysk potentat som gjorde Riga till bas för verksamheten. Men var detta ett strikt nordtyskt initiativ, eller hade påven i Rom yrkat på det? Och när började egentligen missionsverksamheten?
Biskop Albert och hans familj var, såvitt vi kan bedöma, huvudansvariga initiativtagare till just de korståg som ägde rum vid sekelskiftet 1200, men påvarna var väl medvetna om den potentiella korstågsscenen i Baltikum. Det är fullt möjligt att den allra första missionen ägde rum några decennier tidigare, med direkt påvlig inblandning. Redan i början av 1170-talet, när varken danskar eller tyskar var nämnvärt intresserade av korståg i Livland (eftersom de var fullt upptagna i vendernas land vid södra Östersjökusten) sände påven Alexander III ut bullan Non parum animus noster, i vilken han likställde kriget mot ester ”och andra hedningar” med pilgrimsfärder till Heliga landet. Envar som grep till vapen mot esterna erhöll ett års syndaförlåtelse, och för de krigare som stupade i kampen var syndaförlåtelsen total.
Förmodligen sammanhängde denna påvliga vurm för Baltikums kristnande med att en missionär vid namn Fulco vid denna tid hade lanserats som esternas förste biskop. Fulco var en fransk cisterciensmunk som, hoppades man, skulle fara till Norden och samarbeta med Nikolaus, en norsk munk av estnisk härkomst. Initiativet togs förmodligen av ärkebiskop Eskil i Lund i samråd med dennes vän Peter, abbot av La Celle (nära Troyes) och från 1162 abbot av Saint-Rémi i Reims. De båda männen hade gott om tid att diskutera projektet under Eskils franska exil på 1160-talet. Eskil stod personligen nära både cistercienserna och påven Alexander III.
Huruvida Fulco någonsin satte sin fot i Baltikum är okänt, och de förhoppningar som knöts till hans namn rann i vilket fall som helst ut i sanden. Den första grundligt dokumenterade missionen i Livland inleddes vid floden Daugavas mynning i dagens Lettland omkring 1180, under ledning av tysken Meinhard. I mitten av 1190-talet övergick denna mission till korståg, vilket lockade fram den kraftsamling under Albert av Buxhövden som i början av 1200-talet ledde till att dagens Estland och Lettland kristnades.
Det här är intressant också av den anledningen, att Europa vaknade. Plötsligt såg man möjligheterna att erövra andra länder, som man inte riktigt tänkt på tidigare. Men det är inte rätt att kalla det “länder” heller. I de områden som nu är Estland och Lettland levde man utan någon statsbildning. Man hade en stark man “äldste” i varje mindre område, och det fungerade bra. Den religion man utövade liknade vår asatro. Taara eller Taarapiita motsvarar Tor ganska väl.
Vid sekelskiftet 1200 tävlade även tyskar, danskar, svenskar och ryssar om missions- och exploateringstillfällen på estniskt område, vars befolkningstal uppskattas till under 200 000. Efter utdragna strider vann tyskarna överhand (1227) och kunde på lokalplanet behålla sin ekonomiska, sociala och kulturella maktställning i närmare 700 år.
I och med korstågen började den långa tiden av ofrihet. Och jag tittade efter i NE när Finland blev svenskt (det kommer jag inte ihåg att vi fick veta i skolan) det var under samma tid ungefär: Finland inlemmas i det svenska riket genom korståg av Birger jarl 1239 och Torgils Knutsson till Karelen 1293.
Man kan säga att det var kristnandet av norra Europa som betydde att människorna förlorade sin frihet. Det ironiska är att esterna bara fick leva i frihet i tjugo år (1920-1940) och sedan var det dags för nästa mäktiga religion, kommunismen, att beröva landet dess frihet igen!
Den första kristendomen i Estland
Under 1200-talets första decennier kristnades nuvarande Estland och Lettland med våld. Korstågen som omformade Baltikums karta för alltid brukar förknippas med biskop Albert, en nordtysk potentat som gjorde Riga till bas för verksamheten. Men var detta ett strikt nordtyskt initiativ, eller hade påven i Rom yrkat på det? Och när började egentligen missionsverksamheten?
Biskop Albert och hans familj var, såvitt vi kan bedöma, huvudansvariga initiativtagare till just de korståg som ägde rum vid sekelskiftet 1200, men påvarna var väl medvetna om den potentiella korstågsscenen i Baltikum. Det är fullt möjligt att den allra första missionen ägde rum några decennier tidigare, med direkt påvlig inblandning. Redan i början av 1170-talet, när varken danskar eller tyskar var nämnvärt intresserade av korståg i Livland (eftersom de var fullt upptagna i vendernas land vid södra Östersjökusten) sände påven Alexander III ut bullan Non parum animus noster, i vilken han likställde kriget mot ester ”och andra hedningar” med pilgrimsfärder till Heliga landet. Envar som grep till vapen mot esterna erhöll ett års syndaförlåtelse, och för de krigare som stupade i kampen var syndaförlåtelsen total.
Förmodligen sammanhängde denna påvliga vurm för Baltikums kristnande med att en missionär vid namn Fulco vid denna tid hade lanserats som esternas förste biskop. Fulco var en fransk cisterciensmunk som, hoppades man, skulle fara till Norden och samarbeta med Nikolaus, en norsk munk av estnisk härkomst. Initiativet togs förmodligen av ärkebiskop Eskil i Lund i samråd med dennes vän Peter, abbot av La Celle (nära Troyes) och från 1162 abbot av Saint-Rémi i Reims. De båda männen hade gott om tid att diskutera projektet under Eskils franska exil på 1160-talet. Eskil stod personligen nära både cistercienserna och påven Alexander III.
Huruvida Fulco någonsin satte sin fot i Baltikum är okänt, och de förhoppningar som knöts till hans namn rann i vilket fall som helst ut i sanden. Den första grundligt dokumenterade missionen i Livland inleddes vid floden Daugavas mynning i dagens Lettland omkring 1180, under ledning av tysken Meinhard. I mitten av 1190-talet övergick denna mission till korståg, vilket lockade fram den kraftsamling under Albert av Buxhövden som i början av 1200-talet ledde till att dagens Estland och Lettland kristnades.
Det här är intressant också av den anledningen, att Europa vaknade. Plötsligt såg man möjligheterna att erövra andra länder, som man inte riktigt tänkt på tidigare. Men det är inte rätt att kalla det “länder” heller. I de områden som nu är Estland och Lettland levde man utan någon statsbildning. Man hade en stark man “äldste” i varje mindre område, och det fungerade bra. Den religion man utövade liknade vår asatro. Taara eller Taarapiita motsvarar Tor ganska väl.
Vid sekelskiftet 1200 tävlade även tyskar, danskar, svenskar och ryssar om missions- och exploateringstillfällen på estniskt område, vars befolkningstal uppskattas till under 200 000. Efter utdragna strider vann tyskarna överhand (1227) och kunde på lokalplanet behålla sin ekonomiska, sociala och kulturella maktställning i närmare 700 år.
I och med korstågen började den långa tiden av ofrihet. Och jag tittade efter i NE när Finland blev svenskt (det kommer jag inte ihåg att vi fick veta i skolan) det var under samma tid ungefär: Finland inlemmas i det svenska riket genom korståg av Birger jarl 1239 och Torgils Knutsson till Karelen 1293.
Man kan säga att det var kristnandet av norra Europa som betydde att människorna förlorade sin frihet. Det ironiska är att esterna bara fick leva i frihet i tjugo år (1920-1940) och sedan var det dags för nästa mäktiga religion, kommunismen, att beröva landet dess frihet igen!
Kommentarer
Trackback
