Numera vet vi att det är tveksamt det där ordet "sanning". Men vad ska vi tro på då? Ibland är det ju så helt och absolut det vi vet är sanning.
I min ungdom funderade jag på varför just ryssarna accepterade det hårda kommunistiska styret. Jag gick till historieböckerna och såg likheterna mellan tsarens styre och kommunisternas. OK. Jag förstod.
När jag sedan på 1970- och 1980-talen sa det till någon, då såg de på mig med den där speciella blicken: "Hon är inte klok! Man kan väl inte jämföra de goda ledarna Lenin och Stalin med den onde förtryckaren Tsaren!!" Jag minns precis hur de såg ut när de sa det.
I går kunde vi i svensk TV se ett inslag om hur den hårda auktoritära ledaren var en norm i Ryssland: Tsaren - Lenin - Stalin - Putin. Lugnt och sakligt presenterades fakta, och numera är detta sanningen.
Har det någon betydelse? Ja. Det är oerhört viktigt att vi rannsakar oss själva. Varför tror vi som vi tror? Varför "vet" vi det vi vet? Är det därför att vi noga studerat frågan och förstått någonting, eller är det för att vi vill tro att något är sant? När det kommer andra uppgifter som visar att vi har fel, då analyserar vi dem inte. Vi vet ju vad som är "rätt".
Vi kan ju ta andra exempel. När kommunister migrerade till Sovjet, riktgt äkta, troende kommunister varav några sedan lyckades återvända till Sverige och berätta om det helvete de varit med om, då blev de utfrusna och hånade. Det kunde absolut inte vara sant! Vad spelar det för roll att de varit där? Alla vet vad som är sant och allt annat är lögn!
Jag tror helt enkelt att det är oerhört viktigt att vi i vår tid med alla möjligheter att informeras och desinformeras lär oss att analysera och vara kritiska. Att vi lär oss att trots att något sägs och sprids som en sanning, absolut ändå inte behöver vara det. Vi måste lära oss att det finns ingen enkel lösning på hur världen ska bli ett paradis. I vår värld lever många miljarder människor. Alla med sina erfarenheter, sina kulturer och sitt sätt att tänka. Att vi alla ska kunna tänka likadant och uppskatta samma saker är en utopi. I Europa har vi många stater och inte ens vi är särskilt lika. Ska vi kunna samarbeta måste alla vara medvetna om det och vi måste respektera varandras tänkesätt.
Det finns ju ett land som skiljer sig så starkt från grannlandet trots att det varit underordnat det i flera hundra år. Naturligtvis talar jag om Estland och Ryssland. Vi kan se hur snabbt utvecklingen går framåt i Estland, men hur det inte alls händer samma saker i Ryssland. Vi kan imponeras över utvecklingen att från att ha varit ett underutvecklat land har Estland blivit ett land med nordeuropeiska framgångar. Det är inte färdigt ännu. Människor har ännu inte europeiska löner, men landet bidrar ändå med garantier för många miljarder till de bankkrisande länderna i EU.
Den estniska kulturen, det estniska tänkandet stämmer mycket bättre överens med vårt liv än Rysslands. Det är europeiska ideal som vinner framsteg, och det roliga är, att det finns så mycken kreativitet.
Det finns rika människor i Ryssland. Fruktansvärt rika människor. Skillnaden är att de blivit rika på "annat" sätt. Vi kan läsa om hur de lurar staten och blir miljonärer - miljardärer utan att arbeta. Och när någon avslöjar dem, visar det sig att det står makthavare bakom bedrägerierna och avslöjaren dör "oväntat" i fängelse.
(Den 20 juli 2012 skrev jag om Sergei Magnitsky och hans öde.)
Det finns kulturer jag inte vill se i mitt land!
