okt 10 2012. Ett tal till grekerna.
Jag tänker mig att jag står på ett torg i Aten och talar. Eftersom jag inte kan grekiska blir jag tolkad hela tiden. Framför mig står tusentals greker, som kom för att demonstera.
Jag säger:
Kära alla greker!
Ni har haft några svåra år och de är inte slut än. Det kan vi se. Och vi förstår att det är fruktansvärt tungt. Men jag måste berätta historien på ett annat sätt.
Vi lever i en ny värld. Vi är inte lika aggressiva som vi var förr i världen. Det är positivt.
Europa är en enhet, som arbetar mot samma positiva mål. Vi arbetar för att alla människor i Unionen ska ha en bra levnadsstandard, ska leva i fred och frihet.
Ni har tidigare i flera perioder levt under svåra förhållanden, men ni är också symbolen för stort tänkande och demokrati i resten av Europa.
Vad har då hänt?
Socialistiska makthavare har varit för generösa med pengar i Grekland. De har fått er att leva över era tillgångar. Det är orsaken till dagens stora problem.
Nu ska jag berätta en annan, men relevant, historia.
I det lilla landet Estland i norra Europa levde de i frid och frihet i tjugo år 1920-1940. De hann bygga upp sin välfärd så att den kom på samma nivå som Finlands, och närmade sig Sveriges. Det var en fantastisk prestation då. Men när landet ockuperades 1940 började allt raseras. Allt togs efter hand ifrån dem och de måste inordna sig i en för dem främmande kultur. Det var krig de första fem åren av ockupationen. Stalin hade makten och han såg till att alla som hade lyckats i livet togs av daga som straff för deras duglighet, och att personlig egendom togs omhand i så stor utsträckning som möjligt. Befolkningen decimerades av krig, flykt och mord. Under femtio år lärde de sig ett nytt liv. De lärde sig ljuga, stjäla, ange andra till KGB och dra ner gardinerna.
Efter ca 50 år blev de åter fria. Nu var det svårare och ett mycket tyngre arbete att komma upp till anständig levnadsstandard igen. Efter tjugo nya år har de kommit en bit, men har mycket kvar. De klarade finanskrisen dels med att använda den buffert de hunnit lägga undan och genom att sänka allas löner även riksdagsmännens och regeringens. Det var hårt men alla var lojala. Fortfarande kan vi se hus som börjat renoveras men nu står halvfärdiga eftersom pengar inte finns. Men alla visste alternativet. Alla kom ihåg hur det varit under fattigdomen under ockupationsåren.
De valde tidigt att gå med i EU och blev vänligt emottagna. Men nu har flera länder i Unionen monetära kriser. Länderna har levt över sina tillgångar, som sagt. Av lojalitet ställer Estland, det lilla landet som fortfarande kämpar för att alla ska få ett anständigt liv, ställer upp för de länder som behöver hjälp.
Men det finns en gräns. Det finns inte hur mycket pengar att pumpa ur landet som helst. Krävs det för mycket förlorar invånarna sin trygghet och tvingas återgå till fattigdom och elände.
De är lojala. Men ska inte alla i EU vara lojala mot varandra? Måste inte de krisande länderna acceptera att det gått fel och kämpa för sin egen framtid samtidigt som de inte förgör de andra EU-ländernas.
Det finns inte en outtömlig källa av pengar. Fanns det, då skulle vi alla leva i överflöd.
Vi behöver se till att vi har samma värderingar i EU. Vi måste se till att inget land gömmer sina problem under mattan. Vi måste vara lojala på alla sätt!
Ni har många vänner! Lycka till i det svåra arbetet ni har framför er! Vi vill komma tillbaka och fira våra semstrar vid era fina kuster.
Förstår de och blir de betänksamma? Eller...
Kommentarer
Trackback
