.

Kanske har ni läst SvD och DN de senaste dagarna.
Om ni då känner igen det mesta som står där, minns var ni såg det första gången!

Baltikum har rest sig från förtrycket skriver Påhl Ruin i SvD den 10 sept.

Han börjar med att diskutera att de baltiska länderna inte har så mycket gemensamt, men det har jag skrivit om så många gånger redan att det bara blir tjatigt om jag tar upp det igen!!
Däremot är det viktigt att känna till det, som vi sett i samarbetsförsöken Norden-Baltikum. Litauen känner inte samhörigheten så stark med vår del av Europa.

Kritiker menar att man inte kan likställa Stalins brott med Hitlers systematiska utrotning av ett helt folk, att Förintelsen var unik. Men man kan förstå balternas irritation över en okunnig omvärld. Inte minst i Sverige fanns under Sovjettiden ett påfallande ointresse för Baltikum; under mina skolår på 70-talet nämndes till exempel aldrig den väpnade kamp som partisaner hade bedrivit i skogarna mot den sovjetiska ockupationsmakten på 40- och 50-talen, i synnerhet i Litauen där 30000 litauer dog i dessa strider.
Enstaka motståndsmän höll ut ända in på 70-talet – tänk att vi då visste så oändligt mycket mer om striderna i Vietnam än om denna väpnade kamp ett 30-tal mil öster om Gotland! Det hade varit ett spännande ämne att studera för en nyfiken tonåring, inte minst eftersom bilden av vilka som var goda och onda i striderna inte alltid var så tydlig.
Tydligen fick han ändå lära sig att det hade funnits fria stater där i alla fall!

 

         
    

I debatten om ockupationsåren drivs stundtals tesen att Sovjet ville krossa de tre nationella kulturerna och att inflyttningen av ryssar och invånare från de andra republikerna skulle vara ett steg i den utvecklingen. Aldis Purs (förf. av boken Baltic facades: Estonia, Latvia and Lithuania since 1945) argumenterar emot den bilden, han menar att Moskva exempelvis uppmuntrade de nationella sångfestivalerna och andra uttryck för de enskilda republikernas nationella kultur. Ryssarna var stolta över att imperiet hyste så många olika kulturyttringar – bara de inte användes för att manifestera strävanden mot suveränitet. Och självfallet skulle alla sångfestivaler också innehålla hyllningar av Stalin, åtminstone fram till 1953.

En sådan positiv syn på kulturen i Sovjetunionen var det länge sedan man såg. Alla former av nationell kultur var noga övervakad. Som jag sagt tidigare fanns det en KGB-anknuten på varje arbetsplats som hade till uppgift att kontrollera att inga gamla sånger sjöngs. Alla sångböcker var brända och inga nya fick tryckas. Övertramp kunde bestraffas hårt. I Estland var det absolut förbjudet att ha kläder i de nationella färgerna. Visst hade de sångfestivaler, men inte efter de estniska önskemålen. Alla kulturer skulle vara representerade, och sångerna godkända. Det var ju så, att myndigheten gjorde det fatala misstaget att godkänna en sång av den estniska poeten Lydia Koidula, sången som sjöngs som nationalsång eftersom den riktiga var förbjuden. Esterna kunde sjunga den mång, många gånger på kvällen när sångfestivalen skulle vara avslutad för länge sedan.
Moskva uppmuntrade inte de olika kulturerna. Allt gammalt skulle bort. Historien började med maktövertagandet 1917.
Artikeln fortsätter:
I första hand var balterna offer: de utsattes för avrättningar, deportationer, kyla och svält. Men bland offren fanns också förövare.
Att många litauer och letter (färre ester) hjälpte tyskarna i dödandet av judar är än i dag en infekterad fråga. Få förnekar att det skedde – och ländernas ledningar har på senare år gjort mycket för att uppmärksamma massmorden – men fortfarande finns brister i utbildningen.

Ja, verkligen “färre ester”. Som sagt: Det fanns idioter i alla länder, även i Sverige. Vilka hade blivit judemördare här? Dessutom är det ingen, ingen som talar om att det även fanns judar som dödade ester. Vi kan aldrig komma ifrån att det i Förintelsebataljonerna 1940-41 i Estland fanns judar. Bataljonerna tog på sig mördarrollen som Stalin påbjöd.

I många balters ögon var Stalins brott lika omfattande som Hitlers. I ett tal tidigare i år slog Litauens utrikesminister fast att det bara finns en anmärkningsvärd skillnad mellan Hitler och Stalin: storleken på mustaschen.

Jag kan intellektuellt förstå skillnaden mellan Hitlers brott och Stalins, men jag kan ändå inte. Är vi inte alla människor? Jag kanske förstår bättre när någon kan förklara för mig: Varför är det värre att döda judiska familjer än estniska?

För egen del blev frånvaron av undervisning på området extra märklig då rektorn på min skola, Mörbyskolan i Danderyd, Jānis Čakste, var lettisk båtflykting och sonson till Lettlands första president (1922–27) med samma namn. Det var först när jag, för ett antal år sedan, läste hans dödsruna som hans livshistoria blev känd för mig.

För det första: De baltiska flyktingarna var belagda med munkavel. De fick inte berätta någonting.
För det andra: Rektorn vågade inte. Alla andra lärare hade antagligen en annan uppfattning och han visste inte vart det skulle leda om han sa något.
Jag känner ju till oförståelsen från mina egna barns skoltid. Ingen, absolut ingen lärare var beredd att diskutera Sovjetunionens brott med dem. Dessutom påstod de att ester, letter och litauer var ryssar!

Men sammantaget har utvecklingen ändå varit enastående, konstaterar Aldis Purs. Efter den kraftiga nedgången under finanskrisen växer ekonomierna på nytt, i kontrast till utvecklingen i södra Europa. På blott två decennier har de tre länderna, trots den tunga sovjetiska ryggsäcken, lyckats skapa fungerande demokratier. Levnadsstandarden har ökat för hundratusentals människor, utbudet av varor, tjänster och nöjen har exploderat, fastigheter har upprustats, människor kan arbeta och studera var de vill i EU.

Härligt slut på artikeln. Så är det.