.

Det har handlat mycket om de båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye den senaste tiden. De var enligt uppgift kommunister (Schibbye har till och med betecknats stalinist.) som skulle skriva om allt lidande oljeutvinningen för med sig. Nu verkar det som om de gjort nya upptäckter. De har levt i ett fruktansvärt fängelse i 14 månader. De har känt att deras liv varit i akut fara och att de inte får säga något för att inte riskera att avrättas. Det land de tog sig in i var kommunistiskt under åren 1974 till 1991 och därefter betecknas det som ett land med auktoritär regim och marxist-leninistiska rötter.
Jag tolkar deras svar i går på presskonferensen som att de upptäckt något. De har ändrat fokus och ska inte längre skriva om oljan, utan om hur det är att leva i ett land där yttrandefrihet inte råder. De ska skriva om männen i fängelset som väntar på att dö och som aldrig kan berätta sin historia; män som skulle kunna berätta om det svåra vardagslivet i en auktoritär stat. Ungefär som i Stalins kommunistiska rike. Ett land där ärlighet inte råder, där vem som helst när som helst kan förlora rätten till sitt liv av vilken påhittad anledning som helst.
Kanske är det den stora förändringen. Med egen erfarenhet slås de gamla tankarna ut. Den som lever får se....

…..

Jag har skrivit om den balttyska kulturen och nu ska jag berätta lite om den estlandssvenska

 

 

 

 

Det är lite osäkert när svenskarna egnetligen först kom till till Estland, men man tror att det började under medeltiden (vissa hävdar 1100-talet) och senare under den s.k. svensktiden (1561–1710). De bebodde huvudsakligen den nordvästra delen av landet dvs. kusten och de var den dominerande folkgruppen på öarna Dagö, Runö, Odensholm, Ormsö och Rågöarna samt i Rickul på fastlandet.

Andra var bosatta i kommunerna Nuckö, Sutlep, Neve, Vippal, Padis och Nargö men där var esterna i majoritet. Av de estlandssvenskar som bodde i städer fanns hälften i Tallinn, vid mitten av 1930-talet drygt 600 personer.

Estlandssvenskarna har aldrig varit särskilt många, som flest ca 12 000 vid nordiska sjuårskrigets utbrott 1563. Farsoter och hungersöd skördade sina offer även bland dem. I början av 1700-talet rycktes halva den estlandssvenska befolkningen bort av pesten, enligt uppgift dog inte mindre än 1 300 på Nuckö.

1 200 personer tvångsförflyttades 1781 från Dagö till Gammalsvenskby i Ukraina. - Det var en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock på Dagö löstes så att de ca 1000 som bodde i byn Svenskby på Dagö av den ryska kejsarinnan Katarina II anvisades cirka 13 000 ha mark i ett av ryssarna nyligen från turkarna erövrat område i södra Ukraina – då kallat det Nyryska guvernementet – som behövde koloniseras och odlas upp. År 1782 anlände man dit efter en nio månader lång, strapatsrik vandring, under vilken mer än hälften, främst barn och äldre, dukat under av köld och sjukdomar.-

Även återflyttning av estlandssvenskar till Sverige bidrog till att reducera antalet. De utgjorde ändå före andra världskrigets utbrott den i storlek tredje nationella minoriteten efter ryssar och tyskar. Vid folkräkningen 1934 var antalet estlandssvenskar 7 641 personer (0,7 % av befolkningen i republiken Estland), 6 500 var bosatta på landsbygden och 1 100 i städerna. 8 000 estlandssvenskar flydde till Sverige under andra världskrigets slutskede och vid krigsslutet fanns 1 300 kvar i Estland. Den skenbara ökningen av estlandssvenskar 1934–45 berodde på att även svenskättade personer som vid folkräkningen 1934 inte talade svenska senare klassificerades som estlandssvenskar. Så var också fallet med ester som var gifta med estlandssvenskar.

I samband med den sovjetiska annekteringen fick kustområdena en ny militär betydelse, vilket drev på den svenska utflyttningen. I mitten av 1980-talet var siffran högst 200. År 1990 beräknades antalet estlandssvenskar i Sverige vara ca 3 000.

Estlandssvenskarna ägnade sig främst åt åkerbruk, boskapsskötsel och åt fiske. På Runö var sälfångst en betydande binäring.

Under svensktiden utfärdade de svenska regenterna privilegiebrev för den bofasta svenska kust- och öbefolkningen i Estland. Många led emellertid under adelsväldet och åtskilliga blev i realiteten livegna. Estlandssvenskarna i städerna var i de flesta fall hantverkare, affärsanställda och arbetare.

Skolverksamhet på svenska i Estland inleddes på 1650-talet. De estlandssvenska dialekterna levde kvar genom seklerna. Trots förryskningen under 1800-talet kunde estlandssvenskarna behålla sin etniska särprägel.

I kulturellt hänseende bevarade de en svensk tradition, som ännu på 1900-talet hade en ålderdomlig prägel.

Kontakterna med Sverige var glesa, även om svensk mission och kyrklig verksamhet förekom. En nationalitetsrörelse inleddes i början av 1900-talet och kulminerade under Estlands självständighetstid (1918–40). Då intensifierades också kontakterna med Sverige. I svenskbygderna fanns ett tjugotal folkskolor som fick svenska som undervisningsspråk. I kommuner med svensk majoritet var svenska förvaltningsspråk. De erbjöds kulturautonomi som alla minoriteter i estland med fler än 3000 medborgare, men på grund av ekonomiska skäl ansökte de inte om kulturautonomi. Dessutom hade estlandssvenskarna förhållandevis mycket makt på sina områden också utan kulturautonomi, eftersom de utgjorde majoriteten av befolkningen på sitt område och kunde på så vis påverka inom kommunalpolitiken.

Utbildningen av folkskollärare skedde dock i Sverige och i den svensktalande delen av Finland. Under 1920- och 1930-talen fanns det professurer i svenska och i nordisk historia vid universitetet i Tartu. Birkas folkhög- och lantmannaskola på Nuckö (grundad 1920) och gymnasiet i Haapsalu (grundat 1931) betydde också mycket för estlandssvenskarnas identitetskänsla.

Svenska studeras sedan flera år vid universiteten i såväl Tartu som Tallinn. År 1988 bildades i Estland Samfundet för estlandssvensk kultur. Målet är att samla och bevara estlandssvenskt kulturmaterial och främja estlandssvensk kultur i hela Estland. Samfundet har ca 600 medlemmar.

Den samlande organisationen för estlandssvenskar i Sverige är kulturföreningen Svenska odlingens vänner (SOV) i Stockholm (grundad på Nuckö 1909), som ger ut tidskriften Kustbon. Det finns också en förening SOV i Tallinn för estlandssvenskar och svenskar i Estland. Andra föreningar i Sverige är bl.a. Estlandssvenskarnas kristna förening (grundad 1944) och Runöbornas förening (grundad 1946).

Tidigare visste inte så många svenskar något om estlandssvenskarna, men de har omskrivits i några böcker, bl.a. har Albert Engström skrivit om dem och besökt dem. Jag ska just nu läsa några böcker...