Vid kaffebordet i morse läste Ants i SvD artikeln om det svenska försvaret. Det försvar som inte längre finns. Vi pratade lite om det, och så myntade Ants just vad det handlar om. Sveriges politik nu och tidigare präglas av Önsketänkandet. I just det här fallet gäller det: "Det blir inga nya krig i Europa."

Förädare hade vi många i Norden, t.ex. Stellan Arvidsson och hans fru som skapade DDR-skolan. Vi har danska Säpo med kontakter i Sovjet och KGB, tom. deras justiteminister Ole Espersen var sovjet- och Nordkoreavän. Norrmänen hade sin Arne Treholt, och i Sverige: vpk, Svenska Freds (båda med pengar från Moskva), försäljarna av Ladabilar, mm mm. De satt på redaktionerna och vägrade icke-kommunister att få artiklar publicerade. Det är inte ett dugg förvånade att Sten Andersson sa: "Estland är inte ockuperat", och att Östen Undén en gång sa: "Tror ni Vyshinsky ljuger?" -En av Stalins största mördarlakejer,Baltikums Caligula.

 

 

Tidigare när Sovjet fanns såg man inte sanningen trots att den fanns där, så nära som på andra sidan Östersjön, eller genom ett samtal med människor som levt i Sovjetunionen t.ex. de flyende esterna och letterna. Så många accepterade snabbt det de ville höra, det de ville veta: Sovjet är ett jämlikt land. De som deporterades hade "gjort något". De som dödats "var emot den vackra tanken om jämlikhet", och därmed fick man döda dem.

 

Önsketänkandet handlar om att världen är god. Alla tänker väl om varandra. Vi lever i en värld och alla ska ha det lika bra. Att ta en annan människas liv är straffbart, men vi vågar inte agera för att hjälpa dem som drabbas av hederskonflikter. Alla religioner är nämligen lika viktiga. Men... Ja, önsketänkandet överväger. Vi tror på att alla människor innerst inne är lika goda. Det finns invandrare som direrkt ser möjligheter till försörjning genom att lura försäkringskassan och socialen. Jo, men det får vi inte prata om. Vi tror alla om gott och får inte skriva om sådant som kan skapa oro i landet. De är ju ändå så få, och förresten finns det svenskar som lurar sjukkassan också.

Vi får inte tvinga alla att lära sig svenska. Vi får inte informera dem om vår kultur. Nej, vi har ju ingen. De har. Och vi kan lära oss av dem. Att det skulle underlätta för dem att få veta litegrand om våra vanor och hur vi tänker, det är underordnat deras kultur. Kag minns naturligtvis den kurdiske pappan som tacksamt sa till Ants: "Tack så mycket, ingen annan har berättat det här för oss." Och då hade de ändå bott flera år i Sverige.

 

En gång, för klänge sedan, när jag hade ett café fick jag frågan om de fick ha en invandrarträff där. Med musik och sång. Jag tyckte det var en jätterolig idé, men jag satte som villkor att de också måste ha svenska sånger och musik också. Jag ansåg att det skulle vara ett kulturutbyte. Vi hade faktiskt riktigt roligt. Men jag kan erkänna att de svenska dragspelarna var stelast. Dessutom hade jag gjort köttfärspiroger. Inte så svenskt kanske.

 

Om vi inte kan se vardagen och våra liv med realistiska ögon, då kommer vi alltid ha en skev bild av verkligheten. Vi måste lära oss att alla människor är olika. Alla färgas av vad som händer från födelsen och framåt. Som Clarence Crafford skrev i boken Införlivanden: Allt som sker passerar igenom vårt inre och bearbetas där mot allt som tidigare skett i våra liv. Därför kan ett minne aldrig bli likadant för flera människor. Därför upplever vi allt på olika sätt eftersom vi inte har samma "tidigare upplevelser" att bearbeta det nya med.

Om vi istället ser det så att

vi alla är olika.

vi måste ställa upp realistiska regler för våra gemnensamma liv i vårt land.

vi ska våga argumentera även med den som har "fel" åsikter.

vi ska mötas med nyfiken respekt.

 

Då kanske vi kan släppa oron för att andra inte ägnar sig åt önsketänkandet och istället ser vi världen med realistiska ögon.