.

Hanne Kjöller har alldeles rätt i sin artikel i DN i dag.

Vänstern sår myter: Striden om verkligheten.

Det är uppenbart hur vissa journalister använder Etiopiensvenskarna för politiska syften. Berättelsen bara ska pressas in i en politisk mall. När den inte passar får man hitta på, ljuga och felcitera.
Det har gått en vecka sedan Johan Persson och Martin Schibbye mötte pressen i ABF-huset. Det har varit en vecka när flera krafter kämpat för att teckna en bild av vad som hände. Vissa har med öppna sinnen letat efter sanningen. Andra har haft en egen dagordning och gjort allt de kunnat för att få Perssons och Schibbyes historia att passa in i den.

Det värsta är, att detta inte är något nytt. Vi måste lära oss vem som uttalar sig som om han/hon vet fakta, och var vi kan söka sanningen.

Så har det alltid varit. Hur många svenskar var det inte som hävdade att Sovjetunionen var arbetarens paradis på jorden? Vad visste de om saken? Vad visste de verkligen? Hade de kontrollerat fakta? Jag har ofta funderat på hur så många intellektuella svenskar kunde gå på lögnerna.
Svaret är så enkelt. Är man övertygad om att man hör till “de goda” då finns ingen anledning att undersöka fakta. Man svarar på frågor i den fasta övertygelsen att man har rätt därför att man är på de “godas” sida.
Det är oftast ganska enkelt att kontrollera uppgifter. Som Hanne Kjöller har gjort. Varför bryr man sig inte om att göra det?

När det gäller Sovjetunionen kunde det ha varit så enkelt. Till Sverige hade det kommit flera tusen flyktingar från Sovjetunionen 1944. Frånb Sovjet flydde människor under alla åren. Varför frågade man inte dem? De visste ju. De hade levt med det sovjetiska systemet i ett år och sedan med det nazityska under tre år. Hur mycket skulle de inte kunna berätta?
De belades med propagandaförbud i det första skedet. De förbjöds att berätta! Varför? Därför att deras sanning, deras upplevelser under det fasansfulla året med sovjetisk ockupation var bland det värsta man kan uppleva av osäkerhet, mord och fullkomligt oförståelig rättskipning. Det fick inte komma fram! (Hur de upplevde nazismen var också ointressant.)
Det var exakt likadant med de ester som återvände till Estland från Ryssland under de första sovjetiska ockupationsåren innan kolchosverksamheten hade introducerats, de fick absolut inte berätta hur livet var i kolchoserna, det var med fara för sitt eget liv de gjorde det.
Alltså: En makt som vet att deras lösning på världens framtid är fel måste sprida lögner för att få behålla sin makt. Allt handlar om makt från deras sida.
Men varför fortsätter vänstern att sprida lögner? Därför att de fortsätter att skildra händelser i världen som de vill att det ska ha varit. De är fortfarande “de goda”, och de som inte är på deras sida är fruktansvärt onda.
I fallet med de återvändande journalisterna passar det bra att sprida lögen om att ingen brydde sig om dem den första månaden i fängelset.
Jag tycker det vore intressant att diskutera deras upplevelser ur ett annat perspektiv. I går skrev jag en kommentar till Åsa Beckman, också i DN. Hon har naturligtvis inte svarat, och nu väntar jag mig inget svar heller. Det jag skriver är inte “politiskt korrekt”.

 

(Gårdagens mail.)