.

Jag kan ju inte förbigå DN:s artikel om Putin från torsdagen den 13 september skriven av Anders Sundelin.

KGB-agentens gåtfulla resa till toppen.

Jag har skrivit om Putin tidigare, flera gånger. Jag har skrivit om hans önskan att ha en bild på tsaren på väggen i sitt arbetsrum när alla andra hade Lenin eller en arbetarbild på sina väggar. Jag har betraktat hur han följt sin övertygelse att bli något, kosta vad det kosta vill. Nu är han där, och vägen dit läser vi om:

 

President Putins mamma.

 

Ändå var det som omutlig Vladimir Putin gjorde sig känd där i Sankt Petersburgs stadshus. Lojalitet är ett annat attribut, antagligen mer träffande. Han stannade kvar i kommunistpartiet ända till partiets upplösning. Han vägrade stanna kvar i stadshuset när Sobtjak inte blev omvald som borgmästare. I stället kom han till Moskva, knöts till staben runt Boris Jeltsin, utnämndes snart till chef för FSB, det nya KGB, och där såg han till att styra utredningarna om korruption och penningtvätt bort från gamla välgörare. Ett av hans första beslut som president var att underteckna ett dekret som gav familjen Jeltsin åtalsimmunitet.
Lojalitet banade säkert vägen för honom, också handlingskraft. När han 1999 utsågs till premiärminister med siktet inställt på presidentposten var han den femte på kort tid. Ryssland hade upplevt ett decennium av frihet, men också kaos, förödmjukelse, med en president som knappast var tillräknelig längre, ett på alla sätt katastrofalt krig i Tjetjenien. För patrioten Vladimir Putin måste det ha varit hemskt. För KGB-översten Vladimir Putin fanns bara ett sätt att ta itu med saken: med hårdhandskarna.

Oligarken Boris Berezovskij blev hans första offer. Precis som Stalin såg Putin till att han inte skulle ha någon att “tacka” för sin makt. Berezovskij överlevde men är numera bosatt i London.

För Putin är lagen och domstolarna underordnade den politiska viljan. Bara så kan ordning råda. I en intervju beklagade sig den nyvalde presidenten över att han i Sankt Petersburg aldrig fått kontroll över stadens privata kasinon, lagstiftningen stod i vägen, men hade han bara fått fortsätta ”skulle jag ha klämt åt kasinona till slut”. När han förklarade krig mot terrorismen klargjorde han, på sitt sätt, att terroristerna skulle jagas, hittas och när de hittats skulle de krossas: ”Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset. Slut på historien.”

Han valde ut guvernörer själv, han förstatligade TV:n och meddelade att oligarkerna skulle bort:
”det kommer inte att finnas kvar några oligarker av detta slag som klass”. Putins uttalande, skriver Angus Roxburgh, fick många att rysa till, just så hade Stalin sagt om kulakerna, de rika bönderna, vilka skulle krossas ”som klass”.

Frågan är vem som är Putins store idol: Tsaren eller Stalin?

Han tar mutor fullkomligt öppet. Han sätter sina vänner, ofta f.d. KGB-medlemmar, på viktiga poster. Oligarkerna har skickats i fångläger eller jagats ut ur landet, skriver Masha Gessen, alltmedan Ryssland förvandlats till en mastodontmodell av KGB där det inte finns utrymme för dissidenter och självständiga aktörer. I Sovjetunionen tjänade den hemliga polisen staten, i dag äger den staten. Medborgarnas frihet är betydligt större – man kan starta egna företag, resa utomlands – men ett samhällsklimat har skapats där advokater, journalister och andra kan dödas, i alla fall om de trotsat myndigheterna. Bara ett handfull länder i världen anses vara mer korrupta.
Själv odlar han och hans kumpaner en personkult som knappast står Stalins efter. Den försagde lille grå mannen som blinkade nervöst i strålkastarskenet under sina första månader som president har blivit en man med bar bringa som far fram i snåren med geväret berett, kastar sig i strida strömmar och kommer upp ur Svarta havet med två antika urnor som arkeologerna missat.
Denne man ska vi tro på! Vi ska förstå att hot mot vår frihet, vår och Baltikums frihet, inte längre finns. Vart strävar den här mannen egentligen? Har han tagit över Lenins dröm om ett världherravälde? Eller över Norden i alla fall? Jag vet inte, men jag oroar mig för alla stater som befriat sig från Sovjetunionen. De ses som ett ständigt misslyckande av denne man.

Anders Hedman skriver i Swedish Chambers Fokus nr 2/2012 om Europa i dag:

Kära läsare vart är vi på väg?

Han jämför Europa i dag med hur det var för 100 år sedan.
Det här var tiden när människor trodde att det aldrig mer skulle bli krig. Demokrati och liberalism skulle råda. Det som hände sedan vet vi: första världskriget, 1920- och 1930-talets internationella problem som ledde till andra världskriget.
Med EU och Euron tror vi att de goda tiderna är här för att stanna. Men problemen finns där. Vi känner till dem.
Han ställer frågan om Euron kommer bli en valuta för länderna norr ut. Länder som bättre förstår varandra.
Striderna i Libanon visade att militärresurserna i Frankrike, Storbrittanien och Tyskland inte är i bästa form. Sverige har skurit ner sin militär under de senaste tjugo åren.
Ryssland däremot rustar.
Estland har rett ut krisen mycket bra. Sverige har satsat i landet, och när ester flyttade till Finland eller Sverige har de skickat hem pengar. Allt dett hjälpte till.
Nu är det mer stabilt, men exporten har blivit skakig och det finns tecken på stagnation. Inflationen är förenad med Europaprojektet.
Jag undrar nu, säger Hedman, hur Ansip och hans regering kommer hantera utmaningarna hemma och internationellt, både ekonomiskt och politiskt.

Mitt spontana svar: Estland kommer klara sig utmärkt om de bara får vara ifred för Ryssland.