.

Den som följt min blogg vet vad jag anser om ordet "tolerans", som Håkan Lindgren skriver om i dagens SvD Under strecket.
Jag uppfattar ordet som huvudsakligen negativt. Grunden för min åsikt kan nog hittas i min mammas berättelse från sin barndom: "Min styvfar tolererade mig, men han dyrkade marken min lillasyster gått på." Och hon hade djupa sår i själen hela livet därefter.

Under rubriken “Tolerans på gränsen till arrogans” skriver Håkan Lindgren om Andrei Plesu, författare som efter kommunismens fall varit rumänsk kultur- och utbildningsminister.

 

Andrei Plesu.

Det har blivit vanligare än någonsin att möta folk från andra länder, börjar Plesu. Det betyder inte att vi har lärt oss förstå dem bättre. Vi har bara lärt oss glida på ytan.
”Djupare sett handlar det om en väsentlig betydelseförskjutning av begreppet ’tolerans’. Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnaden som skillnad.

Jag anser att vi i det “godas” namn hävdar att vi är likadana, men vi kan inte begära att vi ska förstå varandra utan att försöka förstå skillnaderna mellan oss. Jag anser att vi i det “godas” namn har kommit fel på många sätt i vårt sätt att tackla allt nytt som inträffar hela tiden. Vi är dessutom inte trovärdiga när vi inte vågar diskutera allt. Som jag sagt förut måste vi tänka igenom vad som händer i ett samhälle som får in stora, verkligen stora, grupper av männsikor med annan kultur. För vår egen skull men också för deras skull. Det är väl ingen önskesituation för någon att vi visar tolerans och låter människor tro att det bara är att fortsätta som tidigare eller ännu värre försöka omvandla det nya samhället efter de egna preferenserna..
Det finns bra exempel på kulturer som varit hårt angripna av främmande kulturer, och som fått vara “sig själva” bakom stängda, låsta dörrar, med neddragna rullgardiner och ljuddämpande madrasser på insidasn av ytterdörrarna. Jag har sett det i Estland och jag har varit med om att gå ut ur rum för att kunna tala ohörd av avlyssnare. Den kulturen som Sovjet försökte köra över det estniska med var något helt annat än det esterna skapat under sina tjugo år av frihet. Den kulturen ledde inte frammåt på något sätt. Människor blev inte lyckligare och allt i deras miljö försämrades avsevärt, och de som visste att det fanns ett annat sätt att leva på längtade efter förändringen. Men en dam i Lasse Holmqvists program från Estland starxt efter befrielsen sa en estnisk dam “Så fina människor som esterna var under friheten blir vi aldrig igen.”
Jag menar att vi ska inte visa “tolerans” mot de nya kulturerna. Vi ska möta dem med nyfiken respekt och i den respekten ingår också att vi ska göra det lättare för dem i det nya landet genom att berätta hur vi lever här.

Fast vem står egentligen ut med att bli tolererad, frågar Plesu. Den som jämt bemöts med tolerans känner sig knappast som en jämlike. Kravet på att bemötas med tolerans innehåller en olöslig motsägelse – acceptera mig som annorlunda, men uppför er som om skillnaderna inte fanns! Det kommer bara att leda till konflikter av typen damned if you do, damned if you don’t.

Hellre vänlig nyfikenhet för det okända än en tolerans som inte betyder särskilt mycket.
-----
Så tar vi oss an valet i Vitryssland. Jan Blomgren skriver i dagens SvD

Förklaringen till att den maktfullkomlige Lukasjenko kan fortsätta styra enligt eget gottfinnande hittar vi i landets östra granne. För makthavarna i Moskva har Vitryssland blivit alltmer strategiskt viktigt i takt med att försvarsorganisationen Nato utvidgat sina gränser. Vitryssland är i dag en av få buffertar mot Nato och att Lukasjenko sedan det skandalartade presidentvalet i december 2010 helt stängt dörren till Väst passar Moskva utmärkt.
Personkemin mellan presidenterna Vladimir Putin och Lukasjenko är inte alls bra, men det har Putin överseende med så länge han känner att han har Vitryssland under kontroll. Putins mål är att strategiskt stärka Rysslands inflytande i de ”nära gränsområdena”, vilket i första hand betyder Vitryssland, Ukraina och Kazakstan. Men även andra forna sovjetstater som Georgien och Armenien i Kaukasien och Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan ligger under Putins lupp när han gör sina utrikespolitiska bedömningar.

Sovjetunionen var ett stort rike, Ryssland är något mindre.

Just det. Ryssland vill ha tillbaka de forna sovjetstaterna under "sitt beskydd". Kosta vad det kosta vill. Putin anstränger sig naturligtvis också för att få Baltikum tillbaka. Speciellt Estland känner av det så gott som varje dag. En björn som tror sig vara sårad är alltid farlig... Ett sårat Estland kan man spotta på.