De senaste åren har hon ägnat sig åt att försöka förstå hur bildade människor i det tidigmoderna Sverige (från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet) såg på lycka och olycka, tur och otur – vilket då ofta gick under benämningen Fortuna. Forskningen har resulterat i avhandlingen ”Fortunas klädnader. Lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige” (Sekel Bokförlag). För denna insats har hon tagit emot bokklubben Clios och SvD:s pris på 25000 kronor under De svenska historiedagarna, som i år äger rum på Åland.
Hennes bok berättar om hur 1600-talssvensken ägnade stort intresse åt slumphändelser och tur, saker som människan inte kunde styra över själv. Man hade ganska höga krav på mening och ville förklara och tolka dessa oväntade händelser som fru Fortuna kom med och som kunde resultera i glädje eller sorg. Till sin hjälp hade man religionen – Gud kommunicerade med människorna, bland annat genom olyckor som skeppsbrott och eldsvådor.
–Men detta betyder inte att människorna såg sig själva som maktlösa. Man talade mycket om slumpen, fru Fortuna, Guds vilja, ödet – utan att människan för den skull blev omyndigförklarad. Meningen var alltid att hon skulle göra sitt bästa och sedan kunde det gå bättre eller sämre beroende på yttre omständigheter. Fru Fortuna stod för just de här yttre omständigheterna.
Alltså skulle människan vara handlingskraftig och anstränga sig för att åstadkomma det hon ville uppnå. Samtidigt var hon oerhört utsatt för fru Fortunas nycker. Talesätten ”lyckan står den djärve bi” och ”lyckan är blind” var paradoxalt nog lika relevanta under svensk stormaktstid. Det första kunde till exempel vara lämpligt att säga till en vän som just nått någon form av framgång, medan det andra skulle kunna tillämpas för att trösta vid en begravning.
–Man kan säga att min avhandling började med en undran hos mig hur det kunde vara så här paradoxalt. Och det tycker jag själv är något av det viktigaste i min bok, att jag visar hur det här systemet av idéer fungerade – och hur man använde idéerna, som kunde vara diametralt motsatta.
Med tanke på det här systemet – kan man säga att den förmoderna människan var lite mindre ängslig och bättre skaffad att stå ut med olyckor än vad vi är idag?
–Ja, där fanns ju en stor berättelse om varför olyckorna finns, hur Gud hade straffat människan. Adam och Eva som körs ut ur Paradiset och mannen som nu måste skaffa brödföda i sitt anletes svett, medan kvinnan måste föda sina barn med mycket sveda, som det står i gamla biblar. Så den moderna människan kan kanske inte ställa lika höga krav på mening vad gäller oförutsedda olyckor.
Betänk då att under den här tiden som hon berättar om, då var Estland en del av Sverige. Och när det gäller tur och otur och vad vi själva kan påverka, då är Estland ett mycket bra exempel på hur den vanliga, lilla människan inte kan påverka mycket. För henne gäller det att anpassa sig efter skeendet och makthavarnas göranden och låtanden. Det skulle vara oerhört intressant att läsa forskning om motsvarande tid i hennes hemland Estland.
Hennes bok berättar om hur 1600-talssvensken ägnade stort intresse åt slumphändelser och tur, saker som människan inte kunde styra över själv. Man hade ganska höga krav på mening och ville förklara och tolka dessa oväntade händelser som fru Fortuna kom med och som kunde resultera i glädje eller sorg. Till sin hjälp hade man religionen – Gud kommunicerade med människorna, bland annat genom olyckor som skeppsbrott och eldsvådor.
–Men detta betyder inte att människorna såg sig själva som maktlösa. Man talade mycket om slumpen, fru Fortuna, Guds vilja, ödet – utan att människan för den skull blev omyndigförklarad. Meningen var alltid att hon skulle göra sitt bästa och sedan kunde det gå bättre eller sämre beroende på yttre omständigheter. Fru Fortuna stod för just de här yttre omständigheterna.
Alltså skulle människan vara handlingskraftig och anstränga sig för att åstadkomma det hon ville uppnå. Samtidigt var hon oerhört utsatt för fru Fortunas nycker. Talesätten ”lyckan står den djärve bi” och ”lyckan är blind” var paradoxalt nog lika relevanta under svensk stormaktstid. Det första kunde till exempel vara lämpligt att säga till en vän som just nått någon form av framgång, medan det andra skulle kunna tillämpas för att trösta vid en begravning.
–Man kan säga att min avhandling började med en undran hos mig hur det kunde vara så här paradoxalt. Och det tycker jag själv är något av det viktigaste i min bok, att jag visar hur det här systemet av idéer fungerade – och hur man använde idéerna, som kunde vara diametralt motsatta.
Med tanke på det här systemet – kan man säga att den förmoderna människan var lite mindre ängslig och bättre skaffad att stå ut med olyckor än vad vi är idag?
–Ja, där fanns ju en stor berättelse om varför olyckorna finns, hur Gud hade straffat människan. Adam och Eva som körs ut ur Paradiset och mannen som nu måste skaffa brödföda i sitt anletes svett, medan kvinnan måste föda sina barn med mycket sveda, som det står i gamla biblar. Så den moderna människan kan kanske inte ställa lika höga krav på mening vad gäller oförutsedda olyckor.
Betänk då att under den här tiden som hon berättar om, då var Estland en del av Sverige. Och när det gäller tur och otur och vad vi själva kan påverka, då är Estland ett mycket bra exempel på hur den vanliga, lilla människan inte kan påverka mycket. För henne gäller det att anpassa sig efter skeendet och makthavarnas göranden och låtanden. Det skulle vara oerhört intressant att läsa forskning om motsvarande tid i hennes hemland Estland.
