.

Så var det ett nytt avsnitt på TV av filmen om Ingermanland. Det är helt fruktansvärt allt det som hände dem. Ingermanländarna i Sverige och Finland menar att det var en ren förintelse av dem och deras kultur. Och när det gäller att "Ryssland alltid har respekterat alla religioner" så berättade de att i stort sett alla ingermanländska präster dödades, resten deporterades.
De undrade också varför det plötsligt var så viktigt att de skulle återvända till Sovjet från Finland. Varför älskade Stalin ingermanländarna just då och aldrig mer?

De som bodde i Ryssland och fortfarande kände sig som ingermanländare ville till Finland. På 1980-talet började de driva tanken att de skulle skapa ett nytt Ingermanland i en del av det Karelen som ryssarna tog vid freden med Finland. Då blev ryssarna tydligen rädda för att det skulle börja diskuteras om fredsresultatet, och med hjälp av att president Koivisto gick in i diskussionen med Moskva fick de rätt att resa till Finland istället. Nu finns ingenting kvar av det ingermanländska i Ryssland. Allt är borta. De hus som ändå finns kvar är ruiner. Människorna talar ryska och är ryssar i själen, som de sa i filmen.

Det finns en kultur till som nästan försvann efter flera hundra år, och det är den estlandssvenska. Nästan alla flydde till Sverige under det sista krigsåret. Här i Sverige insåg de att det bästa var att bli rikssvenskar så fort som möjligt. De tomma husen beboddes av ryssar eller brändes ner. Men en liten envis grupp blev ändå kvar.

Olofsdagen firas på Ormsö.

Nu måste jag berätta om Maria Gilbert som är intervjuad i senaste Kustbon, estlandssvenskarnas tidning.
Hon föddes i Hosby på Ormsö den 26 augusti 1929. Familjen flyttade in ett nybyggt hus med 7 hektar åkermark, vilket inte räckte till försörjningen. Pappan arbetade också som fiskare. Han byggde sin första "Ormsörupa" som tonåring. Han arbetade också på skutan "Öros" som gick med frakt till Hangö.
Den 12 juli 1944 kom Maria med sin mor och två systrar till Stockhiolms frihamn med flyktfartyget "Juhan". De hade varit på Östersjön i 32 timmar.
Första natten vilade de på Frälsningsarméns hotell i Stockholm. Dagen efter kontrollerades de och genomgick olika "procedurer". Kanske blev de avlusade som alla andra flyktingar därifrån.
På Högalids ålderdomshem, som var nästa anhalt bjöds de på havregrynsgröt, vilket de inte gillade eftersom det var hästmat. Själva åt de alltid gröt med korngryn, rågmjöl eller mannagryn i Estland.
De flyttades sedan till Finspång och Doverstorp och efter en månad (!) fick modern städarbete på en skola i Tvetaberg.
Fadern kom till Sverige den 31 augusti och fick snabbt ett jobb på Spillersboda varv.
Maria själv började också jobba snart. Hon var hembiträde, hjälpte till på ett ålderdomshem och så hembiträde igen från den 1 september 1945.
Det här tycker jag är intressant, att hela familjen hade arbete i Sverige så fort. Tyvärr fungerar det inte så för dagens flyktingar och invandrare. Jag vet att Ants alla släktingar också hade jobb snabbt.

Maria gifte sig, fick barn, blev hemmafru. Efter några år fick hon hjälpa till på posten och började senare på interna kurser. Hon fick jobb som postmästare och det skrevs om henne i Postens interna information: Hägersten 6 är ett framåt kontor med en eldsjäl till postmästare som heter Maria Gilbert. När Maria drar igång en aktivitet får hon alltid hela personalen med sig.

 

Maria avtackas 2008.

Hon är en kvinna med mycket kraft och stor initiativförmåga. Hon vill verkligen att den estlandssvenska kulturen ska leva vidare. Fortsättning följer så småningom.