sep 16 2012, Odensholm i Aibolands skärgård.
Så länge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt tång och glattslipade stenar /.../ där havsvinden brett ut enbuskarna som gröna mattstumpar, springa tre män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén (den finske konstnären Akseli Gallen-Kallela, som bl.a. illustrerat eposet Kalevala.), och jag.
De får hjälp att med båten Mejt ta sig in till Odensholm. Mannen som hjälpt dem frågar plötsligt: "Är ni svenskar?" "Ja." "Vi är av samma stam. Gud välsigne!" Och han räckte fram handen till oss. Det var som om vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden.
De går inåt ön, passerar kapellet och är snart inne i byn. Askar skugga de grå sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för ungefär 500 år sedan, och jag är viss om att det gjorde det.
De blir inbjudna i en stuga, och känner sig tacksamma över att få uppleva detta möte.
Man har skrivit det aktuella årtalet 1905 över dörrposten för att kunna hålla ordning på tiden. Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett halvt årtusende sedan.
Odenshom har varit befolkat av svenskar i många århundraden, men för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till öken. Sedan kom en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten pojke och säger: "Den där pojken är tionde ledet från den Erik som seglade hit från Sndhamn. Vi kallar oss Erkas efter honom.
Ön har betalat skatt sedan Gustav II Adolfs tid. 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad fisk betalar de sju familjerna på ön varje år. Numera vet de inte till vem de ska betala, så de festar upp det tillsammans.
Konstnärerna åt middag i huset: brunt bröd, smör, flundra stekt i svinflott, rökt torsk, rökt flundra, filbunke, hembryggt öl, mjölk. Mat för gudar och hyggliga människor.
På väggen i en stuga läser jag:
1905
"Ett godt nitt år, att fiskar får som ingatt år.
Gud må gifva lick och hels åt folk å kriar te trifvas i år: och än själar och alar mä vintån fås."
Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinnevånarnas ejdrar genom att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.
Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet. Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga och beundrar barometern som hänger i taket. ... Jag beundrar de friska barnen och kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en så avsides liggande ö.
"Men vi tar från fastlandet." Sade man mig. Då kan jag förstå.
Teckningar av Engström från Odensholm. Pojken spanar efter människor i sjönöd, och ladan är en typisk Odensholmslada.
Foton från Odensholm tagna av Anders Zorn 1905.
Berättelsen handlar om en kultur som försvunnit. Kanske är det inte så märkligt, det har ju gått över 100 år sedan besöket, men den försvann så hastigt när alla människor flydde. Det var ingen naturlig utveckling. Det gällde livet.
.....
Man kan möjligen tycka att redan namnet, Revolutionär kommunistisk ungdom, borde ha fått Ungdomsstyrelsen att ana att de hade att göra med människor med en något udda demokratiuppfattning, men det var först när P1:s Kaliber granskade RKU, som rubeln trillade ned. Det blev lite mycket att höra Stalins massmord kallas ”överhetens lögn”, proletariatets diktatur ”den högsta formen av demokrati” och att ta del av de rosenskimrande rapporterna från ”brigader” på besök hos regimerna i Nordkorea, Vietnam och Kuba.
Vad gäller hyllningarna av Kim Il Sung meddelade Schibbye att ”folkrätten och FN ger alla stater rätten att välja en egen väg”.
Men man kan fortfarande hoppas: kanske han nu har förstått!!
