.

I Tallinn finns den svenska kyrkan som är en samlingsplats för många svensktalande i Estland. I tidningen Estlandssvensk hittade jag dess moderna historia:

 Svenska S:t Mikaels historia

1944 blev skickelsedigert och i mars utsattes Reval för det sovjetiska flygets terrorbombning, där prästgården och skolhuset förstördes totalt. Kyrkans tak skadades allvarligt och alla fönstren förstördes, men dessa kunde snart lagas av kyrkvaktmästaren med det fönsterglas man fått genom den av Carl Mothander ordnade hjälpsändningen till Estlands svenskar. Taket fick sin lösning genom att den svenske kyrkoherden även var ansvarig präst för tyska S:t Nicolai församling, vars kyrka brann i samband med bombningarna och blev oanvändbar, varvid han tog även sin tyska församling till S:t Mikael och tack vare detta reparerade Wehrmacht taket och räddade byggnaden. Den evakuering som kommit igång i liten skala under flagg av att gälla gamla och sjuka intensifierades nu i kapplöpning med tiden, då Röda armen närmade sig för varje dag. Till Sverige lyckades man sända det mesta av kyrksilvret och största delen av församlingsarkivet samtidigt som altare, predikstol och baptisterium fördes till Kors kyrka.

De kvarblivna församlingsmedlemmarna försöker starta om

Av församlingens medlemmar evakuerades ungefär 1000 personer däribland både kyrkoherde Ivar Pöhl och kyrkorådet samtidigt som runt 200 blev kvar, då tiden till sist inte räckte längre, utan Röda armen intog Reval 22 september 1944, varvid kyrkan plundrades på det som inte kunnat föras i säkerhet. Ett av votivskeppen Maria Christina från 1747 stals av en soldat från Ukraina som tog med sig båten hem och försökte sälja den utan resultat, varför han till sist åkte tillbaka och sålde skeppet till stadsmuseet i Tallinn.

Det röda terrorväldet hade på nytt fått Estland i sitt våld och 1945 skulle man införa den sovjetiska religionslagen med alla dess begränsningar och restriktioner. De kvarblivna församlingsmedlemmarna samlades till ett möte 13 maj 1945 för att ordna med de nödvändiga pappren för registrering. 28 modiga antecknade sig som församlings- medlemmar och ett nytt kyrkoråd valdes med Fridolf Göransson som ordförande. Dessa förtjänar att äras, då de genom att anteckna sig också angav sig som dubbelt opålitliga, som församlingsmedlemmar och som tillhöriga en minoritet som gjort allt för att fly undan de så kallade befriarna.

Kyrkan blir sportlokal

1944 blev skickelsedigert och i mars utsattes Reval för det sovjetiska flygets terrorbombning, där prästgården och skolhuset förstördes totalt. Kyrkans tak skadades allvarligt och alla fönstren förstördes, men dessa kunde snart lagas av kyrkvaktmästaren med det fönsterglas man fått genom den av Carl Mothander ordnade hjälpsändningen till Estlands svenskar. Taket fick sin lösning genom att den svenske kyrkoherden även var ansvarig präst för tyska S:t Nicolai församling, vars kyrka brann i samband med bombningarna och blev oanvändbar, varvid han tog även sin tyska församling till S:t Mikael och tack vare detta reparerade Wehrmacht taket och räddade byggnaden. Den evakuering som kommit igång i liten skala under flagg av att gälla gamla och sjuka intensifierades nu i kapplöpning med tiden, då Röda armen närmade sig för varje dag. Till Sverige lyckades man sända det mesta av kyrksilvret och största delen av församlingsarkivet samtidigt som altare, predikstol och baptisterium fördes till Kors kyrka. 

Församlingen återupprättas 1990

 Av församlingens medlemmar anslöt sig en del till olika estniska församlingar medan andra tappade kontakten med kyrkan i det alltmer religionsfientliga samhället. Det sovjetiska väldet verkade starkt och mäktigt, men hela tiden fanns det de som inte gav upp hoppet om att även denna ockupation skulle ta slut en gång. 1988 blev mycket av ett genombrottsår i Estland och den 27 februari grundades i Hapsal Samfundet Estlandssvensk kultur och möjlighet att registreras som en ny församling. Man försökte sedan att rädda kyrkan genom att ge metodisterna möjlighet att använda den, då de förlorat sin byggnad i bombningarna, men med samma resultat som tidigare och till sist bestämde så småningom växte tankarna fram på att försöka återregistrera Svenska S:t Mikaels församling. 11 mars 1990 hade man kommit så långt att man undertecknade en ansökan om att få återuppta verksamheten, vilket godkändes först av Estlands Evangelisk-Lutherska Kyrka genom ärkebiskop Kuno Pajula och sedan av Byrån för trosfrågor. 

Församlingen var nu juridiskt återupprättad och efter Estlands återvunna självständighet den 20 augusti 1991 började kampen för att återfå den egendom man hade förlorat. Det svenska kungaparets besök i kyrkan 22 april 1992 hjälpte till att påskynda återlämningsprocessen samtidigt som idrottsföreningen var intresserad av att lämna den medeltida byggnaden för mer ändamålsenliga lokaler, så redan den 15 november kunde man efter 48 års avbrott åter samlas till gudstjänst under de uråldriga valven. Kyrkorådet under ledning av Toomas Lilienberg stod inför näst intill olösliga problem när de utan nämnvärda egna resurser skulle försöka rädda kyrkobyggnaden som var i nästan totalt förfall. Gudstjänster firades här och där i kyrkofastigheten alltefter vad möjligheterna bjöd med hjälp av präster från Sverige, Finland och Estland. Hjälp började så småningom komma från Sverige och Svenskfinland, och steg för steg gick det att åtgärda de mest akuta restaureringsbehoven tills S:t Mikaels kyrka blev utvald som ett av de tre objekten i Estland som fick stöd genom den så kallade Östersjömiljarden som Sverige ställde till förfogande. Kyrkan kunde nu iordningställas utvändigt och kyrksalen invändigt och projektet hade just avslutats då undertecknad hade förmånen att få bli vald till kyrkoherde och installeras i ämbetet av ärkebiskopen Jaan Kiivit.

Kampen att återfå kyrkoinventarierna intensifieras

Det gällde nu att fortsätta det andliga återuppbyggnadsarbetet samtidigt som kampen för att få tillbaka olika kyrkoinventarier intensifierades. Altaret hade hamnat i Märjamaa kyrka utanför Pärnu och därifrån fick vi tillbaka det, men dessvärre hade tavlan försvunnit så i mitten kunde man endast betrakta ett svart hål. Efter många invecklade turer har dock altartavlan till sist kom- mit tillbaka även den. Predikstolen hade hamnat i konstmuseets förråd i Riddarhusets potatiskällare, så det var ett litet under att det gick att montera den på sin gamla plats. Baptisteriet strider vi fortfarande om med konstmuseet.

Kyrkan återinvigs 2002

Den 5 maj 2002 var kyrkan så färdig att det var dags för återinvigning. Till församlingens stora glädje beslöt Sveriges konungapar att delta i gudstjänsten. Församlingens vän och mångårige understödjare biskop Henrik Svenungsson utgick i sin predikan från orden i Psaltaren 118:24 ”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den fröjdas och vara glada.” Han visade på undret som skett i jämförelse med hans första besök 1976 och tacksamheten mot alla goda gåvors givare var det som stod i centrum för såväl predikan som hela gudstjänsten. Tio år senare den sjätte maj i år hade vi möjlighet att samlas till tacksägelsegudstjänst som leddes av den 88 årige ärkebiskopen emeritus Kuno Pajula och som firades på fyra språk som används vid olika gudstjänster i kyrkan nämligen svenska, finska, tyska och estniska, så att var och en kunde be och sjunga på sitt modersmål och en del av gästerna har berättat att det var en stor upplevelse att tillsammans be Fader Vår var och en på sitt språk. Vare sig den yttre eller den inre återuppbyggnaden är på något sätt slutförd och mycket återstår, men med Guds hjälp och med bistånd från trogna vänner, har vi god förtröstan om att kunna fortsätta att återerövra arvet både i yttre och inre mening.

Kyrkoherde Patrik Göransson

Det var ju förbjudet med kyrkor i Sovjetunionen, utom dem som hade “trogna” präster. Det hela var enligt budet: Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Än Stalin alltså.

De döda på kyrkogårdarna fick inte hedras. En kyrkogård asfalterades över och blev bilväg. De enda gravarna som var “heliga” var de ryska soldatgravarna i centrala Tallinn som flyttades till en krigskyrkogård 2007 efter ett beslut i det estniska parlamentet. Det var då folket i Moskva blev galna. “Esterna skändade soldaternas gravar!” Putin var upprörd. Men, som sagt, det som hände med de estniska gravarna var ointressant. Jag säger igen: Vi människor är inte lika mycket värda. Det är en illusion.

Man kan jämföra med vad som händer i Moskva i dag, när människorättsorganisationerna klassas som utländska agenter, och troligen kommer at tvingas avsluta sin verksamhet.

Ants läser just nu en historiebok om 1700-talet skrivet av två ryska historiker. När vi berättade det för ester skarattade de gott “Inte ett ord är sant!” sa de. Och... de verkar ha rätt.