april 23, 2013, När kommer frågorna om kommunismen?

En viktig fråga ställs i SvD av Roland Poirier Martinsson:

När kommer frågorna om kommunismen?

Nyligen höll Publicistklubben debatt om vårt offentliga samtal. Konflikten illustrerades av SVT:s Janne Josefsson, som hävdade att alla åsikter bör tillåtas, och Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg, som ansåg att publicister inte bör ge plats åt sådant som strider mot deras grundvärderingar.

/.../ var femte människa lever utan yttrandefrihet i kommunistiska diktaturer; förtrycket är inte – som i högerdiktaturer – så enkelt som en följd av den råa maktens natur, det är ideologi; Esbati och Linderborg har inte på ett övertygande sätt tagit avstånd från förtrycket; de ställer sig på scenen, kräver rättning i åsiktsleden – och behöver inte ens prata om det?! Det är som om SD inte hade behövt svara på frågor om främlingsfientlighet.

När ska äntligen detta lands överseende med kommunismens historiska och pågående förtryck bli politiskt inkorrekt? Det borde vara Publicistklubbens nästa debatt.

-----

Och så en ledare i SvD:

Baltikum ger hopp till Europa

IVAR ARPI

Kritiken mot Europas åtstramningspolitik har ökat på senare tid. Bara härom dagen visade det sig att tongivande förespråkare av åtstramningsteorin, forskarna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart, använt en felaktig beräkning vid uträkningen av att hög skuld hämmar tillväxten. Det har gett blodvittring till dem som vill se mer stimulanspolitik. Men att stimulera en ekonomi med strukturella svagheter leder inte till någon hållbar tillväxt.

Nåväl, akademiska diskussioner är förvisso intressanta, men hur har det gått i verkligheten för dem som bedrev åtstramningspolitik?

I går höll tankesmedjan Fores ett seminarium som ställde frågan om Baltikum har lyckats spara sig ur krisen. Det korta svaret är ja.

Stockholmsbörsens vd Jens Henriksson berättade om när han under krisen träffade Lettlands dåvarande statsminister Ivars Godmanis och de för en stund var ensamma. Henriksson varnade för att reformpaketet skulle bli tufft för landet, varpå Godmanis svarade: ”Tufft? Kom igen! Tufft var det när jag som statsminister meddelade att vi lämnade Sovjetunionen och jag visste att det stod prickskyttar från KGB och siktade på mig. Det var tufft!”. Med andra ord, minnet från Sovjettiden när människor tvingades odla potatis i trädgården för att överleva har gett balterna perspektiv på den ekonomiska krisen.

Krismedvetandet har varit minst lika starkt här som en gång i Sverige under det tidiga 1990-talet. Därför gick de inte ut på gatorna och protesterade som i Grekland. Inte heller vände de sig till populister som i Italien, utan återvalde i flera fall de regeringar som bedrev den tuffa åtstramningspolitiken. Som Henriksson slog fast: De baltiska länderna har visat att det går att vinna val på åtstramningspolitik. De visste att de hade låtit de offentliga utgifterna skena – i snitt växte de med 17 procent per år mellan 2002 och 2008. Konkurrenskraften hade urholkats av skyhöga löneökningar. I stället för att devalvera valutan valde de baltiska länderna att öka produktiviteten och minska lönekostnaderna. Nu är tillväxten i Baltikum högst i Europa och arbetslösheten på väg ned från krisårens rekordnivåer. Exporten är till och med högre nu än den var före krisen.

En lärdom som andra länder i Europa – Spanien, Italien, Portugal med flera – kan dra av Baltikums väg ut ur krisen är att det är bättre att genomföra alla reformer fort. Det gäller att snabbt nå botten så att man kan skjuta ifrån och komma upp till ytan igen.

Att lösa en ekonomisk kris gör alltid ont. Det finns alltid kostnader. Det som tvingade fram åtstramningspolitiken var marknadens förtroendekollaps efter krisen 2008. Efter de tuffa reformerna är marknadens förtroende för Baltikum på väg tillbaka. Reformpaketet var verkligen tufft, men det inger hopp för andra delar av Europa också.

När det gäller Grekland har jag slagits av att deras största industri är turismen. Landet är helt beroende av den stora turism de haft av människor som sökt sig till sol och värme. Ett resultat av alla oroligheter är att turisterna inte kommer. Det gällker att vi andra inte hinner hitta andra smultronställen. Ska grekerna komma till rätta med sina problem gäller det att de själva, alla greker, inser fakta och förstår att vem det nu än är som försatt dem i den här situationen måste de lösa problemen i landet tillsammans. Det bästa vore väl att alla fokuserar på att få igång beöken i landet igen. Samt att alla förstår vikten av att betala skatt. Ja, det är väl inte bara där man försöker behålla inkomsterna för eget bruk, men i en krissituation krävs det samarbete och lojalitet. Varför finns ingen som kan ta diskussionen med dem? I Estland ställde alla upp. Alla hade upplevt svåra tider och hade en gång kommit över dem. De visste vad som krävdes och alla var lojala. Ingen undgick att få sin lön nedräknad.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0