.

Kunskapen börjar sprida sig nu. Men fascism är inte rätt; diktatur är ett bättre ord.

----- 

När vi var i Narva 1992 och satt på restaurangbalkongen på Hermanborgen, då bad Ants om en kikare och satte sig och tittade över gränsen. Det kändes märkligt att till och med se in i fönstren där på husen i Ryssland. Det var faktiskt restaurangägaren som lånade honom kikaren och tyckte att han skulle titta in i fönstren. Inte tänkte jag på förut hur väldigt nära det var mellan länderna. Sedan gick vi ut på  en gångbro som inte fanns officiellt, som förbinder länderna med varandra. Det var markerat på bron var gränsen går, och den gränsen får inte överskridas utan visum. Självklart kunde en av oss inte låta bli att sätta ner foten på andra sidan gränsen. Vakterna log bara åt den tokige svensken.

Bron finns kvar och den användes för att ryssarna lättare skulle kunna gå till jobben i Narva utan att behöva krångla med visum.

En annan gång när vi passerade över den ryska gränsen var när vi var i Setumaa. Kommunisterna ritade om landsgränserna, och gjorde lite inbuktningar här och utbuktningar där. Det var när de fick klart för sig att en ryss bodde lite olämpligt i Estland som de utvidgade sitt rike eller lade  beslag på estnisk mark, den där marken Sovjet skrivit under på i Fredsavtalet i Tartu 1920 att de aldrig någonsin mer skulle ha anspråk på. I alla fall går en väg så olyckligt i Setumaa att man åker över den ryska gränsen ett litet stycke innan man är tillbaka i Estland. Det kändes märkligt, och då reagerade vi som äkta svenskar. Ni vet det där hemska "Ryssen kommer!" Och så var vi just där.

Annars talas det inte så mycket om den ryska faran i Estland, även om man alltid rapporterar om incidenter och konstigheter från den ryska sidan. Vi känner ju igen en hel del av det som skrivs om Nord-Korea nu. Där är ju alla släktingar skyldiga till brott när någon person gör "något tokigt". Vi har hört om den unge mannen som föddes i fångläger och var skyldig att stanna kvar. Det är oerhört grym behandling de får där. Och ingen mat. Det är så fruktansvärt. Och logiken i att Nordkoreanerna tänker smälla av atombomber om de inte får hjälp med mat till sin svältande befolkning, den logiken hänger jag inte med på. I Sovjet var man skyldig i fem generationer om någon blev fälld för brott, riktigt eller påhittat. Mat var det synnerligen ont om i Sibirienlägren.

När jag läste om betydelsen av medkänsla i SvD i dag, då tänkte jag på att det fick inte förekomma i Sibirien. Om någon blev sjuk eller skadade sig fick man inte hjälpa honom/henne. Då hade man ingen användning mer för den personen, så det fanns ingen anledning att den personen skulle överleva. Men tänk att när Hannos pappa blev sjuk, då var det en modig man som trotsade förbudet och såg till att han överlevde. Honom hann vi träffa innan han dog. Peep Kärp. Han var inte rädd för någonting. Han hade varit med om det värsta redan, sa han. Han var bland de första som deporterades till hårt läger därför att han var journalist. Alltså: att vara estnisk journalist var ett svårt brott när landet ockuperades. Hannos pappa var domstolssekreterare, och det är ju också ett allvarligt brott, eller hur? Han dömdes enligt §58, den paragrafen man tog till när det inte var något brott begånget.