.

 

Vy från Uralbergen.

Det var ju så att ett folk började dra sig västerut där de levde på Uralbergen. Isen smälte, de vilda djuren fick nya områden att bo på. Man kan säga att det var en kostfråga. Det här var för så där en 12 000 år sedan. Det här folket var inte ensamt. Många olika jägarfolk följde med isen och det gemensamma för dem var det märkliga språk de skapade. Språkgruppen kallar vi de finsk-ugriska språken, och det är inte alls likt det språk vi talar i Sverige.

Många av dem kom att stanna i det område som vi numera kallar Ryssland. Det märkliga är att de så länge kunde bevara sin egenart, sitt språk och sin kultur.

Ester blev de som stannade i det område som vi numera kallar Estland. De stoppades av havet, Östersjön, men fann istället fina jordar att odla på när de började med sådant. Problemet för dem var att deras område blev så attraktivt för en massa andra folk som inte kunde hålla tassarna borta. Ett litet, litet land, och just precis där vill folk ha sina handelsleder och sina hamnar. Här kan man tala om otur. De fick bo relativt fredat till 1200-talet, 500 år senare fick de en liten kort frist på 20 år och så var det kört igen i 40 år, men nu, just nu, är de fria igen. Den friheten måste de få behålla. Vi lever ju i en civiliserad tid. Vi är ju så mycket smartare, mer medkännande, demokratiska och bra på alla sätt. Eller....

Europeerna tog sig rätten att kolonisera stora delar av världen. Ryssarna tog sig rätten att kolonisera andra delar av världen. Den del som ligger i deras närhet. Europeerna har lämnat de flesta av sina kolonier, lämnat tillbaka dem till urinnevånarna. Ryssland har tvingats lämna en del av sina kolonier. Helt mot sin vilja. De arbetar hela tiden för att få dem tillbaka. De har t.ex. framhärdat att EU har ingen som helst nytta av de där små länderna vid Östersjön. Vad ska Nato med dem till? De lägger sig i de staternas inre angelägenheter, och just så kom kriget i Georgien till. Och det märkligaste av allt: De engagerade sig med all kraft i problemet att esterna flyttade en staty och några gravar. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet åt det. Det är klart att vad de egentligen ville, det var att få “sin man” på statsministerposten, som de senare lyckades med i Ukraina. Men i Estland lyckades de inte. Men ändå, en statyflytt... Själva har de minsann flyttat statyer. Och nästan alla monument som esterna hade rest efter sitt Frihetskrig har de förstört. De har också flyttat gravar, och de har asfalterat över en kyrkogård i Estland för att få till en större bilväg där.

Jag vill skriva om det här igen eftersom jag fått så många nya läsare. De andra, de gamla, vet allt redan. Men det ger en så bra bild av hur utsatt ett litet land är när det gränsar till en stormakt. Och särskilt en stormakt som håller på att bygga upp sitt självförtroende igen.

------

 

 

Detta är gravstenen som står där man begravde ryska rubeln när Estland återfått sin frihet 1991.

DN i dag skriver om “Dyrköpt läxa att försöka göra affärer i laglösa länder.”

Det handlar om hur svenska företag försöker etablera sig i länder som tidigare var delar av Sovjetunionen.

Swedbank har lyckats väl i Baltikum, men när de försökte med Ukraina och Ryssland då gick det helt fel. Ukrainaförsöket kostade banken 11 miljarder kronor. Ryssland klarade de med ett 0-resultat. IKEA har haft problem i Ryssland med mutor och annat, och att Telia Sonera har stora problem det vet vi alla.

Rudolf Jalakas, som Wikipedia beskriver så: Rudolf Jalakas, född 29 september1914 i Estland, död 27 mars1997, var en svensk ekonom, expert på konjunkturbedömning. Han gifte sig 1941 med Eugenie Tsemarin.

Han tog ekonomie kandidatexamen 1939 vid Tartu universitet och arbetade där som assistent 1939-1943. Efter överflyttning till Sverige var han 1944-1946 assistent vid Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms högskola. 1946 blev han anställd vid Svenska Handelsbanken i Stockholm som ekonomisekreterare, avancerade 1955 till kamrer, 1958 till direktörsassistent, 1960 till biträdande direktör, från 1963 på olika högre poster och från 1975 var han bankens chefsekonom. Efter pensioneringen var han 1984-1985 rådgivare åt Lesothos premiärminister och från 1991 styrelseledamot av Eesti Pank, den estniska centralbanken.

Uppsala universitet utsåg honom 1983 till ekonomie hedersdoktor. Som hobbies har fjällvandringar, skidåkning och tennis nämnts.

Den mannen visste mycket om Sovjet och etiken där. Han varnade alla för att vara för snabba vid etableringar i området. Han visste (som vi) att en överenskommelse med en sovjetisk människa kan gälla bara så länge man befinner sig i samma rum. Han menade också att mutor är obligatoriska.

Vi vet ju av egen erfarenhet, att ett underskrivet papper kunde rivas sönder så snart vi lämnat rummet. “Vad är ett papper?”

När Sovjet skrev under Helsingforsavtalet om mänskliga rättigheter, då tror jag att det inte ens gällde från deras sida ens i underskrivnings-ögonblicket. Det var bara en gest. Kanske för att kunna lämna lokalen i lugn och ro.

Vi måste ta på allvar att lära känna alla olika kulturer och vad som skiljer oss åt. Det är så naivt att tro att vi “alla är likadana”, det är vi inte! Och det gör faktiskt livet lite roligare i de flesta fall. Det är så spännande att inse när vi tänker olika.

Detalj som kan bli språkförbistring: När en est talar om “konkurss” då talar han inte om ett misslyckande utan om en tävling. Konkurs heter pankrot. Vi berättade för en tjänsteman på estniska Kreditbanken att “pank” på svenska betyder att man inte har några pengar. Pank på estniska betyder bank, och då förväntas det finnas pengar. Hon skrattade gott.