aug 26, 2013. Café Blücher och några kvarnar.
Viru-Nigula kihelkond/kommun. På på den estniska kartan på den lilla bilden till vänster ser man läget.
Det finns många herrgårdar i Estland, det vet vi. Vi vet också att de allra flesta beboddes av balttyskar. Man skiljer mellan vanliga herrgårdar och poolmõisad/ halva eller mindre herrgårdar. På den här kartan visas båda sorterna, och tittar man nog i norr, så ser man att en gård heter Lontova eller Blücher. Det tyska namnet är alltså Blücher. Det tyska namnet finns bevarat i ett café på området:
Cafe Blücher utgör en del av Lontova äventyrspark, men drivs i egen regi och välkomnar varmt alla gäster, även dem som inte besöker äventyrsparken.
Vilket läge!!!
Cafeterian passar såväl för vardagsluncher och en fikapaus med kaffe och kaka, som för flera rätters middagar i skenet av levande ljus och anordnande av födelsedagskalas och andra festliga tillställningar och mindre mottagningar.
Cafeterian ligger vid Kunda å, nära hängbron som tar dig till äventyrsbanorna. På sommaren kan vi ta emot både större och mindre sällskap som kan grilla ute på gården, ha picknick eller njuta av vattenbruset från ån sittandes på terrassen.
Turism håller på att bli den viktigaste inkomstkällan för många stater. Alltfler aktiviteter erbjuds. Det är roligt och ger ett land möjlighet att presentera sin kultur.
-----
I lördags vandrade man 5 km i Võivere, Väike Maarja kommun, för att introducera Struwes geodetiska pukter. Och inviga den vackra vita kvarnen där.
Jag skrev om det här:"aug 11, 2013 Astronomen".
Nästa gång vi kommer dit kanske man kan sitta i parken och dricka en kopp kaffe.
Jag ser också att allt fler av de gamla kvarnarna i Estland renoveras. Det är riktiga stenbyggnader där "kroppen" är så gott som oförstörd men vingarna och taket finns inte läöngre kvar. Man skötte aldrig om sådana byggnader i Sovjet. Ibland revs de, men annars fick de bara stå och förfalla.
Ofta ser man kvarnen så, men ibland är den faktisklt renoverad.
Under tsartiden och den estniska tiden var mjölnaren en betrodd man. Ofta var han fredsdomare. Kvarnen var man alltid rädd om, den var en nödvändighetsartikel, kan man säga.
----
Just nu berättar Astrid för oss, att man gör en dokumentär i estnisk tv. Alla ska ringa in och berätta om hur de stal under sovjetåren. Alla stal, så det är inget konstigt. Skillnaden är att man kan skratta åt det nu.
Hittills har folk berättat om hur de stal kött på slakterier. De stoppade köttet i kläderna när de gick ut. Vid ett tillfälle hade några tagit en hel gris, men för att komma ut med den hade de klätt grisen i hatt och kläder. De bar den mellan sig och förklarade att "mannen" var full. Det var ju inget konstigt på den tiden.
När barn fick något t.ex. en kofta som mormor stickat, då skulle de svara, om någon frågade vem de fått den fina koftan av: "Farbror Stalin."
En gång var Astrid ute och gick med en barngrupp från daghemmet där hon jobbade. En hare sprang i skogsbrynet. "Vad var det?" frågade hon barnen. Ingen av barnen hade sett haren. "Det var nog farbror Lenin", svarade ett av barnen som hade lärt sig att svara som det förväntades.
I slutet av sovjettiden hörde föreståndaren att hon sa till barnen: "Snart kan vi nog fira jul här på daghemmet." "Hur kan du säga så, vi vet ju ingenting om hur det blir här." sa den förskräckta chefen. - Alla barn visste vad jul var. Det firades i hemlighet i hemmen. 1989 var man inte rädd att bli skjuten för det.
Trackback
