aug 5 2013. Gulag och -ismer.
I dagens SvD skriver Annika Ström Melin om en bok som nyss kommit ut: Jag var barn i Gulag av Julian Better. (Jag skrev om den den 2 juni 2013.)
Man ska läsa den och komma ihåg hur alla, som vet något om Hilers ohyggliga läger har hävdat att Gulag, inte kan jämföras med dem. Det fanns inga gasugnar i Gulag. Nej. Men det fanns annat som förstörde livet för de deporterade. Många kom inte ens fram till lägren, de dog under den omänskliga resan, i trånga boskapsvagnar, som kunde ta flera veckor. De svalt ihjäl. De frös ihjäl. De dog för att de inte fick någon vård vid sjukdom. Ja, det fanns många sätt, det ena värre än det andra, att ta livet av människor. Boken handlar om hur man tog bort alla mänskliga känslor hos barnen.
Barnen i Stalins läger tvingades som alla andra anpassa sig till de omänskliga villkor som rådde där. Skilda från sina föräldrar och därmed helt utlämnade verkar de snabbt ha insett vad som krävdes.
Utan att protestera anammade de små människorna, som inte hunnit lära sig något om ett civiliserat samhälle, de djuriska regler som gällde i lägren. Det handlade om att slåss för sin överlevnad och den som kom över en extra bit bröd delade inte med sig till någon annan.
Var de olyckliga? Nej, de som tror det misstar sig grovt, skriver Julian Better. Barn som alltid fryser, som alltid är hungriga och aldrig får tvätta sig förstår till slut inte ens vad olycka – eller lycka – innebär.
”Vi levde i ett förslöat, bedövat tillstånd, väntade inte på någon eller något och förlorade förmågan att uttrycka känslor. Den har jag aldrig fått tillbaka helt”, förklarar den nu 75-årige författaren.
Att de små for särskilt illa i lägren är känt sedan tidigare, och det var inte enbart barn till dömda föräldrar som hamnade där. I sin stora bok om Gulag skriver Ann Appelbaum om lagen från 1935 som innebar att tolvåringar kunde ställas inför rätta.
Jag tänker åter på Evi Juhani, som var sex år när hon och hennes syster deprterades till Gulag och placerades på ett barnhem där. Hon lovade att hon skulle berätta för mig om livet där, men vi har inte setts på några år nu så det har inte blivit av. Jag minns i alla fall att hon inte kunde ett ord estniska när hon skickades tillbaka till Estland. Detta hemska system finns kvar i Nordkorea!
Jag tänker åter på Evi Juhani, som var sex år när hon och hennes syster deprterades till Gulag och placerades på ett barnhem där. Hon lovade att hon skulle berätta för mig om livet där, men vi har inte setts på några år nu så det har inte blivit av. Jag minns i alla fall att hon inte kunde ett ord estniska när hon skickades tillbaka till Estland. Detta hemska system finns kvar i Nordkorea!
Som jag sagt tidigare är det inte meningsfullt att jämföra ondskan i de båda diktaturerna under kriget. Men det är viktigt att vi erkänner att lidandet var oerhört och att humaniteten inte längre fanns i något av de två rikena.
-----
Jag tänkte också på att alla nya -ismer, som blir så oerhört viktiga i sin tid, är en fara. De blir dominerande och kan vantolkas av dem som så vill. Tänk på nationalismen. Det skulle kunna, som i Estland, handla om stolthet och glädje i det egna landet. Hitlers idéer gjorde att det är nästan straffbart att ha sådana känslor i dag. Feminismen, som är så viktig nu, har också på sätt och vis gått över styr. Jag menar att det är självklart att män och kvinnor ska ha samma möjligheter och samma förutsättningar, men när jag lyssnade på radioprogrammet om Göran Lindberg, Kapten Klänning, tänkte jag att det var bara hans engagemang som feminist som gav honom de fina jobben. Det arbete han utförde som polischef i Uppsala handlade inte om vanligt polisarbete, bara om feminism. Helt ensidigt alltså. Det kan ju inte vara meningen när man är polischef.
Kommentarer
Trackback
