.

Estland är fyllt av historia. Alla familjer har något att berätta. Vi måste bara fråga dem.

Tidningen Maaleht har en artikel, skriven av Ilmar Palli den 5 dec, som är helt otrolig.

Lemmis lycka blev inte långvarig. Hon förälskade sig i hemvärnsmannen Agu Talvar och de gifte sig 1939. De skaffade sig en trevlig 3-rumslägenhet i Haapsalu med utsikt över havet. Ofta satt de i Kuursaal vid havsstranden i Haapsalu och njöt av den vackra utsikten.

 Hotfulla moln började hopa sig över landet. Staten hade gjort en överenskommelse med Sovjetunionen och tusentals sovjetiska soldater vällde in i landet. Någonstans måste de bo. En sovjetmajor tvingade sig in i deras lägenhet och tog över ett av rummen. Han betalade ingen hyra, meningen var att staten skulle göra det, men det hände inte. Till slut slängde han ut hyresvärdarna! Inte särskilt ovanligt av ockupanten.

De flyttade till Lemmis pappas hus i Haapsalu.

Snart började sovjetmakten fråga efter Agu Talvar, som räddade sig genom att fly till skogs och blev skogsbroder. Därefter sågs de unga makarna aldrig mer.

Agu eftersöktes eftersom han tillhört hemvärnet! (Vad som helst man gjort under frihetsåren kunde bli belagt med dödsstraff.)

Under sommaren 1941 hårdnade regimen i Estland. En natt kom de in i pappans hus och Lemmi och pappan utsattes för mycket svåra förhör. De ville veta var Agu var. Självklart måste hon och pappan veta det.

När de inte fick något svar, eftersom de inte visste var Agu var, tog de med sig Lemmi och hennes pappa till fängelset i Haapsalu. Hon var klädd i sommarkläder, en klänning, inga strumpor eller kofta eller något annat varmt och så sandaler.

En vecka var hon i fängelset sedan sattes hon på ett tåg på väg “någonstans”. I Jõhvi hamnade tåget i en strid mellan tyska och ryska soldater. Fångvaktarna riskerade sina liv i iverna att se till att fångarna inte lyckades fly. Många fångar och fåpngvaktare dödades.Så småningom hamnade tpget i Irkutsk och på centralstationen i Alexandrov fick hon sin dom. 10+ 5 års deportation som slavarbetare på en kolchos i Krasnojarskområdet i Marinski kommun.

I Estland hade tyskarna tagit över, så samtidigt som Lemmi fick sin dom, fick maken jobb som chef i det estniska hemvärnet som tillåtits att återuppstå i det tyskockuperade Estland.

1944 flydde Agu Talver till Sverige.

Lemmis första dotter Veronika föddes 1947 i Sibirien under tvivelaktiga förhållanden. Kvinnor som fått barn kunde få amnesti, och det fick Lemmi. Hon fick återvända till Estland där hon fick arbete som bokförerska. Men när det stod klart att maken flytt till Sverige 1944 sågs Lemmi automatiskt som en säkerhetsrisk. Hon sågs som en farlig nationalist och den 25 mars 1949 deporterades Lemmi tillsammans med dottern Veronika åter till Sibirien. Denna gång till Novosibirsk där hon får arbeta som bokhållerska. Hennes straff denna gång blev det minimala, 10 år.

Hon började också föda fler barn. 1950 föddes Tiit, 1952 Kalle, 1953 Olev, 1954  Inna. Alla födda i Novosibirsk. 1961 fick hon dessutom dottern Pille, som nu arbetar som präst i Tyskland och som föddes i Estland.

Om papporna får vi inget veta. Sannolikt var hon utsatt för våldtäkter. Barnen blev dock hennes trygghet och hjälpte henne till ett någorlunda acceptabelt liv,

“Mamma klagade aldrig över sitt liv”, minns sonen Olev. “Ibland grät hon lite och sedan fortsatte vi.” När barnen sedan började fråga efter sin pappa svarade hon: “Jag finns till för er.”

Lemmi lyckades skicka hem barnen till Estland 1957; själv kom hon ett par år senare. Hon fick inte tillbaka sitt hem i Haapsalu.

Lemmi började arbeta som bokförerska i Palivere. Då och då utsattes hon för fanatiska kommunisters skvaller och lögner. Sonen Olev minns också att han ofta fick försvara sig mot mobbare i skolan; det fanns lärare som uppmuntrade mobbningen..

1967 återkom den gamla fasansfulla skräcken. Den kommunistiska kommunen förberedde en process mot tillfångatagna skogsbröder och mot Agu Talvar som flytt till Sverige. Haapsalu kommun försökte få honom utlämnad, men den här gången utlämnade Sverige inte någon balt (står det i artikeln). De övriga åtalade arkebuserades. (Ni vet, rättsstaten Sovjetunionen)

Lemmi tvingades vittna mot sin make. För att slippa åka österut en gång till vågade hon inte säga något bra om honom. Hon sa bara att äktenskapet hade varit en ungdomlig förvillelse. Under tiden levde Agu i allsköns välmåga i Sverige…

Lemmi lämnades efter det i fred. Hon fick bara stränga tillsägelser att sona sina synder på bästa sätt.

1982 rehabiliterades Emmi Talver. Den sovjet-estniska staten bad henne om ursäkt, och när hon låg på sin dödsbädd 1990 fick hon ett skadestånd på 3000 rubler.

1987 lyckades dottern Pille få kontakt per telefon med Agu Talver i Södertälje. Hon frågade mamman om hon ville säga några ord till honom, men hon skakade på huvudet och gick hemifrån.

Jag finner hela den här historien så helt fruktansvärd. Vem är skyldig till Lemmis förstörda liv? Maken? Kommunisterna? Liknande saker hände så många ester. Hur skulle det ha varit i Sverige om kommunisterna fått makten? Vem skulle vara fri från deras uppdiktade brott? Vilka av oss skulle leva i dag? Hur kan någon i dag hylla den regimen och dess paranoida ledare Josef Stalin?

Några kan, och de får också fritt uttala sig i våra medier.