jan 12 2013. “Jag sitter och pratar med en utlandsest, och jag har aldrig haft så roligt.”
Vilken vacker dag. Vi tog en tur till Rakvere och njöt av naturen. Några skidåkare såg vi i Palermoskogen. Vi tog en kaffe på Teatercaféet. Där satt en ensam man med en flaska öl i handen vid ett annat bord. Han ville prata. Så han satte igång och Ants svarade vänligt. De pratade lite om jobb och annat kallprat, men så sa mannen, troligtvis för att provocera lite grand: “Jag är ryss.” “Jaha du, men jag ska inte slå ihjäl dig för det”, sa Ants. Då blev de ännu bättre vänner. När han fick ett mobilsamtal hörde vi honom säga: “Jag sitter och pratar med en utlandsest, och jag har aldrig haft så roligt.”
Det är - 15 grader ute i dag och mannen drog upp byxbenen och visade att han inte hade några varma strumpor på sig. Han måste bara frysa! Men han förklarade att det är typiskt sovjetiskt, och att han hade små korta nylonsockor är också sovjetiskt.
När han druckit ur sin flaska och förstod att vi var färdiga och skulle gå, då fick Ants en kram av honom. Det är varken sovjetiskt eller estniskt att män kramar varandra.
På hemvägen for vi en annan väg. Vi tog Tõrmavägen som är lite lantligare än den vanliga. När vi körde förbi ett fint trähus berättade Ants att han hört att där bodde en man under förra friheten som ägde och skötte både gård och kvarn. Vid den första stora deporteringen 1941 blev han ivägskickad till Sibirien, och mot alla odds överlevde han. Och mot alla odds lyckades han komma tillbaka till området han kom ifrån. Han inkvarterades io ett hus i närheten, när han släpptes 1956. GHans gård hade då fungerat som kolchos i många år. Han kunde inte låta bli att studera hur de skötte hans gård och kvarn. Det var en rysk kolchoschef. Mycket var fel. Allt kunde göras så mycket bättre genom att förändra arbetssättet. Det var så tydligt att ingen, och framför allt inte chefen, visste något om hur ett lantbruk ska skötas. Han påpekade det ena och det andra. Folk blev sura. En dag hittades han död.
-----
I Hbl/Borgåbladet läser vi en hel artikel om esterna.
Minns när jag fick en kommentar från en ryss som mycket kraftfullt framförde att esterna inte vill kroppsarbeta och se ett exempel på sovjetisk propaganda.
Det var en “småredare” i Åbolands skärgård som i början av den nya friheten kom på den smarta idén att hyra in estniska fartygsbesättningar för att förmedla dem vidare till världens stora rederier.
Det första han upptäckte var att de var så språkkunniga. De kunde 4 - 5 språk.
Esterna anpassar sig extremt snabbt till internationell businesskultur, säger en finländsk exportföretagare i Helsingin Sanomat (HS 10.1). Och vi har inte heller egentligen reflekterat över hur smidigt det estniska har promenerat in i vår vardag, också här i Östnyland.
Välkomna, till alla delar. I själva verket skulle framför allt stora delar av huvudstadsregionen till och med fungera dåligt utan de estniska hjälpstyrkorna, säger de som analyserat saken. Estniskregistrerade skåpbilar kör omkring på våra gator. Estniska småfirmor sköter om mycket av det hantverk och sjå som gör att samhället dagligen fungerar. I småfixandet och saneringar bland våra hus är den estniska snickaren en nästan given figur.
/../
De senaste årtiondena söder om Finska viken kommer att få sin plats i historieböckerna som en av de många guldåldrarna kring Östersjön. Hör du till dem som hade möjlighet att "på den gamla tiden" se förfallet, de rostande revolutionsskyltarna och den bleka gatubelysningen kring hotell Viru, ska du lägga minnet till din allmänbildning; jämför med hur Tallinn blomstrar i dag.
"De tysta esterna" vandrar in på scenen som en omärklig musikalkör, och finns plötsligt bara där. Finländska arbetsgivare säger att de smälter in i arbetskraften utan större åthävor. De är en bra lektion för oss i både arbetsrelaterad invandring, språktolerans och arbetsmoral.
Den est som tar sina veckor i Finland jobbar sig också snabbt till ett personligt välstånd för sig och de sina därhemma. Detsamma förekommer inte längre på samma sätt i Finland; de två tomma händerna, lite verktyg, en paketbil och en telefon.
Också i våra språkdebatter ger esterna oss sin tysta lektion. Finländare klagar över att vi i Norden ska behöva grannlandets svenska i en värld, "där alla talar engelska". Då har man inte tänkt på hur bra vi i alla dessa år har kunnat röra oss i Estland – på finska. Eller hur självklart det i årtionden har varit för ester på ärende i Finland att ta sed och språk dit man reser, och tala finska.
Och ändå har esterna under alla dessa år haft mer än nog skäl att tröttna på finländarena som põdrad, renarna från norr, som går av färjorna i slutna flockar och lunkar mot sina feta välfärdsintressen.
Så har historien sin gång, kring ett föränderligt Östersjön. Det förs debatter om världsläget och samhällsproblem av olika slag. Ändå blir allt detta mest som krusningarna på ytan. Under den snusar, letar och vibbar människor sig ofta lugnt och målmedvetet sig fram till de platser, där livet för dem just nu blir bäst
Som de lågmälda esterna gör.
Jan-Erik Andelin
Ledarskribent och reporter vid Borgåbladet och Östra Nyland.
Det är - 15 grader ute i dag och mannen drog upp byxbenen och visade att han inte hade några varma strumpor på sig. Han måste bara frysa! Men han förklarade att det är typiskt sovjetiskt, och att han hade små korta nylonsockor är också sovjetiskt.
När han druckit ur sin flaska och förstod att vi var färdiga och skulle gå, då fick Ants en kram av honom. Det är varken sovjetiskt eller estniskt att män kramar varandra.
På hemvägen for vi en annan väg. Vi tog Tõrmavägen som är lite lantligare än den vanliga. När vi körde förbi ett fint trähus berättade Ants att han hört att där bodde en man under förra friheten som ägde och skötte både gård och kvarn. Vid den första stora deporteringen 1941 blev han ivägskickad till Sibirien, och mot alla odds överlevde han. Och mot alla odds lyckades han komma tillbaka till området han kom ifrån. Han inkvarterades io ett hus i närheten, när han släpptes 1956. GHans gård hade då fungerat som kolchos i många år. Han kunde inte låta bli att studera hur de skötte hans gård och kvarn. Det var en rysk kolchoschef. Mycket var fel. Allt kunde göras så mycket bättre genom att förändra arbetssättet. Det var så tydligt att ingen, och framför allt inte chefen, visste något om hur ett lantbruk ska skötas. Han påpekade det ena och det andra. Folk blev sura. En dag hittades han död.
-----
I Hbl/Borgåbladet läser vi en hel artikel om esterna.
Minns när jag fick en kommentar från en ryss som mycket kraftfullt framförde att esterna inte vill kroppsarbeta och se ett exempel på sovjetisk propaganda.
Det var en “småredare” i Åbolands skärgård som i början av den nya friheten kom på den smarta idén att hyra in estniska fartygsbesättningar för att förmedla dem vidare till världens stora rederier.
Det första han upptäckte var att de var så språkkunniga. De kunde 4 - 5 språk.
Esterna anpassar sig extremt snabbt till internationell businesskultur, säger en finländsk exportföretagare i Helsingin Sanomat (HS 10.1). Och vi har inte heller egentligen reflekterat över hur smidigt det estniska har promenerat in i vår vardag, också här i Östnyland.
Välkomna, till alla delar. I själva verket skulle framför allt stora delar av huvudstadsregionen till och med fungera dåligt utan de estniska hjälpstyrkorna, säger de som analyserat saken. Estniskregistrerade skåpbilar kör omkring på våra gator. Estniska småfirmor sköter om mycket av det hantverk och sjå som gör att samhället dagligen fungerar. I småfixandet och saneringar bland våra hus är den estniska snickaren en nästan given figur.
/../
De senaste årtiondena söder om Finska viken kommer att få sin plats i historieböckerna som en av de många guldåldrarna kring Östersjön. Hör du till dem som hade möjlighet att "på den gamla tiden" se förfallet, de rostande revolutionsskyltarna och den bleka gatubelysningen kring hotell Viru, ska du lägga minnet till din allmänbildning; jämför med hur Tallinn blomstrar i dag.
"De tysta esterna" vandrar in på scenen som en omärklig musikalkör, och finns plötsligt bara där. Finländska arbetsgivare säger att de smälter in i arbetskraften utan större åthävor. De är en bra lektion för oss i både arbetsrelaterad invandring, språktolerans och arbetsmoral.
Den est som tar sina veckor i Finland jobbar sig också snabbt till ett personligt välstånd för sig och de sina därhemma. Detsamma förekommer inte längre på samma sätt i Finland; de två tomma händerna, lite verktyg, en paketbil och en telefon.
Också i våra språkdebatter ger esterna oss sin tysta lektion. Finländare klagar över att vi i Norden ska behöva grannlandets svenska i en värld, "där alla talar engelska". Då har man inte tänkt på hur bra vi i alla dessa år har kunnat röra oss i Estland – på finska. Eller hur självklart det i årtionden har varit för ester på ärende i Finland att ta sed och språk dit man reser, och tala finska.
Och ändå har esterna under alla dessa år haft mer än nog skäl att tröttna på finländarena som põdrad, renarna från norr, som går av färjorna i slutna flockar och lunkar mot sina feta välfärdsintressen.
Så har historien sin gång, kring ett föränderligt Östersjön. Det förs debatter om världsläget och samhällsproblem av olika slag. Ändå blir allt detta mest som krusningarna på ytan. Under den snusar, letar och vibbar människor sig ofta lugnt och målmedvetet sig fram till de platser, där livet för dem just nu blir bäst
Som de lågmälda esterna gör.
Jan-Erik Andelin
Ledarskribent och reporter vid Borgåbladet och Östra Nyland.
Kommentarer
Trackback
