.

 

Vi hade en härlig dag i går. Vägen till Tallinn är så vacker på vintern. Stora snöiga åkrar och här och där ett hus. Tyvärr har taket rasat in på flera lador i år igen. Det är de övergivna ladorna som försvinner.

I dag fick vi höra lite berättelser från förr. Vi hade besök av en reparatör som gärna berättade.
Jag minns så väl när Toomings estniska bröd kom till Sverige. Jag tyckte vi hade så tråkigt matbröd i affären och väldigt lite att välja på. Så kommer ett rågbröd som smakar jättegott. Den mannen, bagaren Tooming, kom från våra trakter i Lääne-Virumaa. Hans bror hade deporterats och han lyckades fly straxt därefter. Och det ska vi svenskar vara glada åt.
Reparatören (N) kände en man som tillhörde dem som valde ut vilka som skulle deporteras. Vid ett tillfälle skulle två "kulaker" skickas iväg. Men han valde att låta N:s mormor slippa eftersom hon inte hade några drängar. Så var det. Om man tog hjälp av några män och betalade dem lön, då var man kulak och ett offer för Stalin och hans troende.
Den mannens chef var en kvinna som inte var omtyckt.  Hon var en sur och gapig chef som fått sitt jobb för att hon var partimedlem. 1991, när friheten kom, då blev damen genast religiös. Anmälde sig till en luthersk kyrka. Besökte den varje dag. Men det hela slutade ändå med att hon en dag hängde sig. Varför? Vi vet inte, men kanske hon var så illa sedd av alla människor att hon inte orkade längre. Inte ens kyrkan kunde skydda henne. Hon hade naturligtvis också sett till att präster och andra religiösa människor deporterades.
Det var en hemsk tid. Döden var nyckfull. Ingen visste vem som nästa gång skulle fångas in och skickas iväg, utom den som bestämde, som valde ut. Är det ett värdigt liv? Är det ett rättssamhälle? Nej, det är ett kommunistiskt samhälle.

Jag läser vidare i boken "Det sovjetiska arvet".
Kommunisterna måste skriva en bok om sin egen historia. Då var det inte sanningen man sökte utan en tillrättalagd variant. Naturligtvis.Den boken översattes till alla språk som talades i Sovjetunionen och såldes där i över 40 miljoner exemplar.  Den trycktes i 11 miljoner exemplar översatt till andra språk. Även svenska. Där fick alltså hela världen en tillrättalagd historiebok om Sovjetunionen och kommunismen.
Är det inte alltid så? Det som skrivs, allt det som skrivs, måste speglas mot den som skrivit. Vi måste försöka förstå vad författaren har för intentioner, vad han har för erfarenheter och mer om hans bakgrund om vi ska förstå en berättelse. Vi har så många olika sätt att uttrycka oss och ett ord betyder inte samma sak överallt. När Ants läste litteraturhistoria skulle ämnet plötsligt byta namn till litteraturvetenskap och man skulle bortse från författaren och bara tolka böckerna utifrån vad som står där. Helt upprörande! Han slutade läsa ämnet då.

 

Vidare om "Sovjetunionens kommunistiska partis historia”: Eftersom Lenin var förvisad till Sibirien 1898 när kommunistpartiet grundades ändrade man glatt datum för grundandet till 1903. Trotskij framställs som partiets fiende redan 1908, trots att han började utveckla Röda armén 1917.
Historien kodifieras som en exakt vetenskap där inget utrymme finns för olika tolkningar och infallsvinklar. Detta blev vägledande för sovjetisk historieskrivning. Ibland ledde det också till rena historieförfalskningen.

Jag minns då och då hur jag som femåring (5) plötsligt förstod att "du kan aldrig lita på vuxna människor. De ändrar ständigt reglerna efter sina behov."