I Huvudstadsbladet intervjuas Juhani Seppänen om tv-serien "Finland är svenskt" om det svenska i Finland.
Det har varit många känslor i svang i Finland på grund av den serien.
Det är ju omöjligt att förneka att Finland och Sverige har varit ett och samma land men för en del är det tydligen väldigt svårt att hantera, och det verkar bero på finlandssvenskarna som är en helt annan diskussion.
Enligt honom kan man svårligen förneka att Finland och Sverige var samma land i över 600 år. Likaså är det svårt att förneka att då Finland 1809 anslöts till Ryssland så fick de samhällsstrukturer som byggts upp under svenska tiden bestå.– Sveriges inflytande fortsatte – religion, förvaltning, utbildning, lag och så vidare. De har gjort Finland till vad vi är i dag. Hade Ryssland tyckt att man ska ändra på strukturerna vet ingen väl hur det hade sett ut nu, men man kan ju titta på grannländer som varit en del av Sovjetunionen och hur livet där är.
Seppänen jämför med Estland, som varit självständigt i mer än 20 år.
– Kunde man göra ett program ”Estland är ryskt”? Nej, inte ännu för esterna är först nu på väg att bli mentalt självständiga. Men Finland har snart varit självständigt i 100 år. Diskussionen avslöjar ändå att en del inte ännu hunnit bli mentalt självständiga.
Jag behärskar svenska, har jobbat i Sverige och upplever att vi är väldigt nära i värderingar, i vardagsliv. Sedan är det förstås skamlöst hur lite svenskarna vet om vårt gemensamma förflutna. Finländarna är väldigt mycket mer utbildade i den frågan och känner Sverige mycket bättre än svenskarna känner oss. Är det problem med utbildningen i Sverige eller är det svårt för dem att bli påminda om att de miste en så stor del av sitt rike 1809?
Jag har svårt att tro att vi svenskar har svårt att tänka på att vi förlorade Finland. Nej, det är utbildningen som saknas. Överhuvudtaget menar jag att den Nordiska samhörigheten skulle förstärkas. Vi har så mycket gemensamt, vi skulle kunna samarbeta och utveckla vår region. Och då inbergriper jag Estland och Lettland i Norden. (Litauen och Polen får berätta själva var de vill höra hemma. De har en annan kultur som bättre liknar länderna söder om dem.)
Från samma tidning saxar jag ett stycke i Anna-Lena Lauréns blogg från Moskva:
Den pensionerade småskolläraren Olga sade att hon själv har jobbat som volontär på ett barnhem i Moskva, men helt enkelt gav upp. Hon skildrade sina upplevelser på ett sätt som länge ska stanna i mitt minne.
– När jag tog barnen i famnen sade de anställda att jag skulle sluta skämma bort dem. Jag ville ju att även barn som hade svårt att gå skulle få vara utomhus, jag minns en liten mager flicka som knappt kunde gå och därför bar jag henne. Men personalen förbjöd mig. Barnen skulle inte vänja sig vid att få vara i famnen. De som inte kunde gå fick aldrig vara utomhus. Det var ett omänskligt förhållningssätt, men det var egentligen inte personalens fel. De var alldeles för få och slutkörda och deras lön är urusel, sade Olga.
Enligt henne blir barn som växer upp i dessa förhållanden oförmögna att klara sig i samhället som vuxna.
– De institutionaliseras. De kan inte längre ta ansvar för sig själva. Men ännu värre är att de växer upp utan beröring. Inte en kram, inte en smekning. Hur kan man förvägra dessa barn möjligheten att få egna föräldrar?
(Till saken hör att förhållandena i ryska barnhem varierar väldigt mycket. Det finns båda bra och dåliga. Jag kommer själv att göra ett reportage från några barnhem i S:t Petersburg som ni senare får läsa om i Hbl.)
Hon menar att Putin straffar de ryska barnhemsbarnen när han stoppar deras möjligheter att komma till en fungerande familj.
Jag minns ett TV-program där vi fick se hur apor utvecklas (blir helt utan känsloir) när de aldrig får kroppslig kontakt eller omvårdnad av en tänkande människa. Är det vad Putin önskar de ryska övergivna barnen?
-----
Det blev stor dramatik i Tallinn när ett socialt bostadshus började brinna. Det var på morgonen, de flesta hade gått till sina arbeten eller någon annan stans. Det var bara två små barn kvar i en lägenhet. De grät förtvivlat och det var svårt, men räddningspersonal kunde till sist få ut dem ur huset och de fördes till sjukhus.
----.-
På Hiiumaa diskuterar man hur man ska få människorna att stanna på ön. Det saknas tillräckligt med arbetsplatser, men kommunikationerna till fastlandet fungerar nu. Med de nya båtarna kommer man 19 inuter snabbare fram. Vi får hoppas de hittar någon lösning.
-----
På Saaremaa firar man Rahvateater /Folkteaterns 50-årsjubileum. Det började med Tatercirkus för 50 år sedan och så småningom utvecklades en folkteater, som kunde få godkänt av kommunistregimen. Kanske för att den hette Folkteatern?
-----
Vi fick se bilder från Snells Park i Tallinn. Där har man av snö och is byggt rutschkanor och tunnlar att åka i. Gissa om barnen såg lyckliga ut!