.

Det har kommit en ny bok om Estlands historia, och det jäser i samhället.
Hur mycket sanning finns det i världens historia? Hur mycket anpassas historieskrivningen efter berättarnas önskemål och bakomliggande tankar? Allt gammalt som skrivits är utsatt för tolkning av någon och presenteras som en sanning. Under vissa tider är en vinkling av händelserna mer sannolik än en annan.
Historierna om esternas totala livegenskap passade bra in i Nationalromantiken och sedan även under sovjettiden då det gällde att härstamma från så enkla och svåra förhållanden som möjligt. Det socialistiska systemet skulle då visa sig vara superbt.
De flesta Esterna kunde inte börja studera på universitetsnivå, forska och redovisa sina kunskaper förrän livegenskapen upphörde 1816. Landet var så dominerat av balttyskar och ryssar. Den förste store estniske historieberättaren, C R Jakobson (1841 - 1882) är ett stort namn i Estland trots att han dog så ung. Han har bl.a. skrivit flera böcker:
"Eestirahva valguse-, pimeduse- ja koiduaeg" (1868) /Det estniska folkets ljus, mörker och gryningstid"
"Võitlemised eesti vaimupõllul" (1870) /Strider i estnisk anda
"Nõia-usk ja nõia-protsessid" (1870) /Häxtro och häxprosesser
Alla behandlar den estniska historien och har varit grundläggande för den estniska historieforskningen.
Nu ifrågasätts de. Var esterna verkligen livegna under 700 år. Hade de ingen frihet?
Det är professor Sulev Vahtre som fortsätter det arbete som påbörjats av Hans Kruus (1891-1976), som under sovjettiden skrev om den estniska historien.
I Vahtres bok accepetras inte 700 års träldom. Han kan visa att de tyska vasaller som kom till Estland under 1200-talet, som i de flesta fall var tyskar utan någon hög status gifte sig med estniska kvinnor. Han menar också att de som upphöjdes till grevar var av både tyskt och estniskt ursprung. På grund av detta kan man säga att de som vi benämner "balttyskar" mycket väl kan vara ester med tyskt efternamn. Esterna hade inga efternamn då, och såg möjligheterna de skulle få om de tog sig ett tyskt efternamn. Kyrkan gav dem arvsrätt, men vi vet inte varifrån vasallerna ursprungligen kom eller hur stor del av dem som var ester.

Esterna under 1200-talet gav sig inte utan kamp. Alla försökte skapa goda förhållanden för familjen och för samhället. De försökte ta makten i sin kamp för liv och död. Man försökte undvika vapenmakt och kompromissade med tyskar och danskar, men det accepteras inte nu eftersom det förstör minnen från det romantiska 1200-talet.
Det var särskilt under danskarnas krig i Tallinn och på Saaremaa gjordes fördrag med "ledande" ester. Enligt Henrik av Livland sågs de esterna som förrädare, och de andra vägrade fullfölja avtalen.
Samhällen med kollektivt ledarskap, som det estniska, ska inte ses som underlägset då de är mer skickliga att göra koordinerade aktioner; det handlar om en kulturell skillnad. Det nordiska valhövdingssystemet fanns även i Estland, men i och med kristnandet försvann det.
Vilket språk som användes var olika beroende på hur familjen var sammansatt. Var hustrun estniska kunde familjens språk mycket väl vara estniska. Så var det ända in på 1700-talet att barnen i de balttyska familjerna talade estniska. Kanske var det därför det senare fanns så många estofiler bland dem. (A Hüppel)
Från början var det ingen uppdelning av människorna, segregationen kom senare.
När det gäller kvinnans ställning i det estniska samhället, tror man att de haft politisk makt. Man har hittat gravar där kvinnor begravts med vapen. Återigen var det den Tyska Orden som fråntog de estniska kvinnorna deras ställning. Världshistorien har visat att när två system krockar, då vinner det ena systemet och i det här fallet var det den estniska kulturen som fick stryka med foten. Dessutom visar Henrik av Livoniens krönika att Tyska Ordens tosslan för önerna. De hade lika väl kunnat ta döttrarna eftersom de sågs lika viktiga som sönerna. men de begrep inte bättre.
Det uppstod stora problem när Tyska Orden upptäckte att många stora egendomar ägdes av en mor eller dotter. Det stred mot religionen. Därför påtvingade de ändring! En man skrevs istället som ägare, och förvirringen blev stor i det estniska samhället. Damerna kan ha fått godset som förläning eller som arv.
Att kvinnorna spelade en stor roll då kan man se på kulturarvet; det pratas om kvinnoföreningar, ritualer och musik. I Setumma var det alltid kvinnor som var försångare, och på kyrkogpårdens tavla i Värska har man ritat ut de viktigaste gravarna, och där finns just flera kvinnliga försångares gravar angivna.
Bröllop hölls länge utanför kyrkan!
Georgsnatten, då esterna startade ett krig mot de ockuperande tyskarna, 1343, är ett exempel på det motstånd som har stärkt esterna under alla ockupationsår. Känslan av att de kan försvara sig! Niumera, sägs det i boken, har man hittat fler sådana uppror. Det finns fler "georgsnätter".