.

 

Jag var aldrig intresserad av andra världskriget. Det var forntid för mig. Att Ants läste allt han kom över var hans sak, och jag kunde förstå det eftersom han var krigsflykting.
När jag i slutet av 1950-talet åkte på skolresa till Danmark sa läraren till oss, att vi måste vara medvetna om att danskarna inte tycker om oss. Vi skulle vara extra noga med att uppföra oss ordentligt. (Smart!)
När Öresundsbron invigdes sa statsminister Göran Persson att Danmark och Sverige alltid varit goda vänner. Jag tänkte att han hade väl inte varit på historielektionerna. Så mycket visste jag i alla fall, att Sverige och Danmark varit i krig mot varandra många gånger under årens lopp.
Nu läser jag alltså boken "Spioner och spioner som spionerar på spioner" av Tore Forsberg, och det blir ännu tydligare varför danskarna har rätt att misstro svenskarna, precis som Inge-Lise i Danmark skrev till mig för en tid sedan. När ett krig står för dörren och man måste välja sida, då blir det väldigt viktigt vilket val man gör. Svenskarna valde först den tyska sidan, och hjälpte dem med transporter av soldater och material i stor skala. Självklart försökte danskar stoppa transporterna. Och sanning att säga förekom det ju också en hel del transporter från Sovjet till Tyskland i början av kriget. Det var då ryssarna skrev på vagnssidorna "Mattransporter till det svältande folket i Estland" för att den egna befolkningen skulle få "rätt" information. I själva verket var det mattransporter till tyska soldater i fält.
Tyskarna fick rapporter om alla fartyg som lämnade Sverige. Sverige har ju stora malmfyndigheter som är särskilt intressanta i krigssammanhang. Vi levererade bl.a. kullager till deras fiende England, som blivit vår fiende i och med krigsutbrottet. Det är svårt att förstå i dag; fiendskapen menar jag.
Vilken nytta gjorde då transporterna. De som gick mellan Sverige och Norge är en historia för sig, men de som gick mellan Sverige och Finland ska vi faktiskt vara tacksamma för. Vi måste inpränta finnarnas betydelse i stoppandet av Sovjets utvidgning västerut. Hade inte finnarna lyckats stoppa dem, med tyskarnas hjälp, då hade Sverige blivit lika utarmat som Estland och de andra baltiska staterna blev. Det goda liv vi lever nu hade inte funnits. Hur många som skulle överlevt är också svårt att säga. Jag minns med en rysning hur illa det var i Tallinn 1978. I det land som under tjugo fria år hade lyft sig i håret och förändrat medborgarnas liv så mycket. 1978 var det bara elände, grått och fattigt. "Kommunismens första gäst är svält." Det hade vi fått känna på även i Sverige.
Dessutom tycker jag att den höga tonen många använder mot de baltiska folken för att de hälsade tyskarna som befriare 1941, den kan vi sluta med. Vad gjorde vi själva? Vi hjälpte tyskarna med transiteringar, vi lämnade ut fler människor än ryssarna krävde i Baltutlämningen. Hur kan svenskar sätta sig på sina höga hästar mot balterna, när vi har agerat som vi gjort utan att ha upplevt det helvetiska år som balterna gjorde?